Under lång tid pekade opinionsmätningarna åt samma håll: Tidöpartierna skulle förlora makten och Magdalena Andersson skulle med stor sannolikhet återvända till Rosenbad.
Så blev det inte, i alla fall inte med någon speciellt stor tydlighet.
När rösterna nu räknas framträder i stället ett Sverige nästan delat på mitten. Det är anmärkningsvärt med tanke på hur opinionsläget sett ut under stora delar av mandatperioden, och det väcker förstås frågan om vad som hände.
Det finns knappast ett enda svar. Val avgörs av ekonomi, förtroende, partiledare, sakfrågor och kampanjer – och av sådant som händer alldeles i slutet. Men när marginalerna är små blir det också intressant att fundera över vilka frågor som kan ha kostat några tusen röster här och några tusen där.
En sådan fråga är migrationen.
Svensk migrationspolitik har förändrats kraftigt under det senaste decenniet. Skillnader mellan partierna finns kvar, men den gamla konfliktlinjen mellan generös och restriktiv migrationspolitik beskriver inte längre särskilt väl det politiska landskapet. De flesta partier förespråkar i dag en betydligt stramare migration än för exempelvis tio år sedan.
En viktigare skiljelinje handlar därför om något annat: Vad gör Sverige med dem som redan är här?
Här har Tidöpartierna under mandatperioden ibland drivit politiken så långt att konsekvenserna blivit svåra att försvara och reaktionerna har varit stora och starka.
När hårdheten gick för långt
De så kallade tonårsutvisningarna blev kanske det tydligaste exemplet. Ungdomar som vuxit upp i Sverige, gått i svensk skola och haft sina familjer här har riskerat att skickas till länder de knappt känner när de fyllt 18 år. Andra uppmärksammade fall har handlat om människor som arbetar, försörjer sig och etablerat sig i Sverige men ändå fått besked om att lämna landet.
Till slut reagerade även Tidöpartierna på konsekvenserna av tonårsutvisningarna, och inte minst inför reaktionerna på dem, och enades om en förändring. Det var välkommet.
Men politiska omsvängningar suddar inte automatiskt ut det som föregått dem.
Under flera år hann berättelserna om människor som gjort rätt för sig men ändå skulle lämna Sverige bli en bild av regeringens migrationspolitik. Den berättelsen har knappast hjälpt Tidöpartierna inför riksdagsvalet 2026.
Avgjorde tonåringarna valet? Det vet vi förstås inte, men när ett val blir så jämnt som detta är frågan åtminstone värd att ställa. Rimligen kommer den finnas med i Tidöpartiernas utvärdering.
Samtidigt finns det all anledning för oppositionen att vara ödmjuk.
Ingen har mycket att jubla över
Socialdemokraterna ser ut att gå mot sitt sämsta riksdagsval någonsin. Att lyckas med det efter fyra år i opposition mot en omstridd regering som under lång tid sett ut att vara på väg att förlora makten är snudd på en bedrift.
Om Magdalena Andersson till slut blir statsminister gör hon det därför knappast buren av någon rungande förtroendeförklaring från väljarna. Dessutom återstår den besvärliga frågan om hur hennes regeringsunderlag i så fall ska se ut.
Vänsterpartiet har gjort klart att det vill sitta i regeringen. Centerpartiet har lika tydligt sagt att det inte tänker stödja en regering där Vänsterpartiet ingår.
På andra sidan finns en liknande låsning.
Sakpolitiskt finns fortfarande mycket som förenar Centerpartiet med de gamla allianspartierna, men mellan dem står Sverigedemokraterna. Centerpartiet har varit tydligt med att partiet inte vill ge SD regeringsmakt.
Nu börjar den svåra matematiken
Valresultatet kan därför tvinga fram samtal som få ville föra före valet.
Ett alternativ är förstås att Centerpartiet håller fast vid båda sina röda linjer och försöker samla partier från båda sidor i en mittenregering, som majoritets- eller minoritetsregering. Det skulle kräva kompromisser också från andra partier, men kanske är det just sådana lösningar ett så jämnt och svårtolkat valresultat tvingar fram.
Annars återstår de alternativ som före valet framstod som närmast otänkbara. Går det att hitta en konstruktion där Centerpartiet accepterar en regering där Sverigedemokraterna finns med, men där SD får betydligt mindre inflytande än partiet önskat och hålls borta från exempelvis migrations- och integrationspolitiken? Eller finns det på andra sidan en väg där Centerpartiet kan acceptera någon form av regeringsmedverkan för Vänsterpartiet?
Före valet var svaren tydliga, efter detsamma kan verkligheten visa sig betydligt besvärligare.
Finns hjärta på riktigt?
Men om Centerpartiet på något sätt ska närma sig Tidöpartierna är det svårt att se hur det skulle kunna ske utan förändringar i migrations- och integrationspolitiken. Tonårsutvisningarna har fått en särskild lösning, men frågan de väckte är större än så.
Finns det hjärta på riktigt för de människor som redan finns här? Där har Tidöpartierna skapat en oklarhet och osäkerhet som måste redas ut. Att Centerpartiet skulle acceptera den hårdhet som präglat för mycket attityder under de senaste fyra åren och gjort att ordet ”deporteringspolitik” flitigt omnämnts kring regeringen – ja, det får anses uteslutet.
Här behöver Tidöpartierna troligen bevisa sig om Centerpartiet ska kunna lockas med.
Frågan kring hur den som lever här, arbetar, försörjer sig och blivit en del av samhället ska ges rimliga möjligheter att stanna och fullt ut bli en del av Sverige kan vara av avgörande betydelse i det pussel som nu ska läggas.
Kanske lyckas de med det? Annars får Tidöpartierna fundera på om deras inlyssnande av opinionen i frågan om tonårsutvisningarna var för svag och för sen, om en tidigare och tydligare omsvängning i frågan faktiskt hade inneburit några tiotusen röster ytterligare som inneburit ett klarare regeringsutfall i deras favör.
