En morgon stod fritidsledarna från fritidsgården och väntade när Matilda Nilsson kom till kyrkan. De hade ordnat en tidningsintervju. Nu ville de berätta varför kyrkan behövdes i Hammarkullen.
Mariakyrkans lokaler hade drabbats av mögel. Församlingen hade firat gudstjänst i Folkets hus, varit inhyst i andra kyrkor och finns nu i en barack. Mitt i den osäkerheten kom stödet från människor utanför den egna gemenskapen.
– Ibland pratar jag om att vi ska vara med och bygga, att vi ska ge till samhället. Men då var det så tydligt att vi som kyrka blev burna av andra i Hammarkullen, säger Matilda Nilsson.
Fritidsledarna ville lyfta kyrkans betydelse för kontinuiteten och uthålligheten i ett område där verksamheter återkommande hotas av nedläggning.
– Det hade jag inte väntat mig när jag först kom hit som ny pastor.
I podden På jakt efter framtidens kyrka samtalar hon och pastorskollegan Magnus Bramer om att vara kyrka i nordöstra Göteborg. Om att bidra till samhället, men också upptäcka vad kyrkan själv får ta emot.
Utanför kyrkans väggar
Betlehemskyrkan i Göteborg är en församling med tre kyrkor: på Vasagatan i centrum, Rosa huset i Lövgärdet och Mariakyrkan i Hammarkullen. Den senare är en samarbetskyrka med Nylöse pastorat i Svenska kyrkan.
Magnus Bramer är pastor med inriktning mot social verksamhet. En betydande del av arbetet sker utanför kyrkans lokaler.
I nätverket Hela Lövgärdet möter han bland andra skola, socialförvaltning, bostadsbolag och föreningsliv. Tillsammans arbetar de för bättre uppväxt- och livsvillkor i området.
– Vi vill vara en kyrka som finns till för de områden där vi är. Det vi försöker vara tydliga med i våra tjänster är att inte bygga in oss i våra byggnader.
Att kliva in på andra arenor kan vara ovant för en pastor. Samtidigt har det gett honom en tydlig känsla av mening i uppdraget.
– Jag upplever en väldig meningsfullhet och glädje i att vara kyrka, att vara pastor och vara med och bygga något gemensamt med många andra goda krafter.
För Matilda Nilsson hör det arbetet nära samman med tron. Hon känner igen drivkraften från sin uppväxt på Donsö, trots att sammanhangen skiljer sig åt.
– Att vara bland människor, att älska och att bygga Guds rike – det är då jag känner att jag går med Gud. Det är ändå en röd tråd att man bygger något för allas bästa och för att man vill visa på Guds kärlek och bjuda in människor att känna den.
En annan berättelse om området
Båda beskriver områden där utmaningarna är tydliga, men där också stolthet, gemenskap och handlingskraft finns. Matilda Nilsson möter en frustration över att den berättelsen så sällan blir hörd.
Särskilt bekymrar det henne när bilden av kriminalitet och otrygghet får prägla ungas självbild, även när deras egna liv inte har något med kriminalitet att göra.
– Det säger ingenting om deras vardag. Men det är ändå en bild de hela tiden måste relatera till, för att de märker att andra relaterar till den bilden.
Hon vill i stället synliggöra vad ungdomarna bär med sig.
– Förmågan att orientera sig i det mångkulturella, att hela tiden leva med så många olikheter och ändå blomma själv. Det tänker jag är en superkompetens.
En konkret väg är den ledarutbildning som kyrkorna erbjuder. Ungdomar får upptäcka sin förmåga och ta ansvar i verksamheten för yngre barn. Någon viss tro krävs inte för att delta.
– Jag kan vara ledare. Jag kan vara med och påverka för de här barnen, bygga en god, varm gemenskap och skapa meningsfull fritidsverksamhet, säger Magnus Bramer om den bild av sig själva som ungdomarna får utveckla.
Han känner igen det från sin egen uppväxt i frikyrkan: att tidigt få förtroende och lära sig ledarskap.
– Det största budet om att älska Gud och älska sin nästa som sig själv är stora ord. Men att sprida den där kärleken är ett konkret sätt att göra det, i att finnas till i en scoutverksamhet.
Tydlig tro och goda relationer
Att samarbeta över religionsgränser betyder för Matilda Nilsson att vara öppen med den egna tron. Kyrkans språk och tro är en del av det den bidrar med.
– Vi är kallade till att vara tydliga med att det är Jesus Kristus som jag följer. Därför gör jag det här. Och var jag har mina källor. Det blir oftast bättre även i religionsdialog att vara öppen.
Hon känner inte igen sin vardag i föreställningen om ett pågående kulturkrig där islam hotar det svenska samhället. I Hammarkullen, där många har muslimsk tro och bakgrund, beskriver hon goda relationer och respekt för sin kristna tro.
– Det finns andra som man känner att vi vill samma. Här har vi potential att göra något gott ihop. Jag möts med väldigt stor respekt för min tro.
Samtidigt behöver kyrkan kunna tala när orättvisor sker, menar hon. Och granska hur den själv påverkas när samhällsklimatet förändras.
– Då tänker jag att vi behöver tala, men då kanske vi behöver tala till oss själva.
Magnus Bramer lägger ytterligare ett perspektiv till frågan om när kyrkan ska lyssna och när den ska tala:
– Det finns alltid tid för görande.
Närvaron behöver få kosta
Drömmen om en närvarande kyrka leder också till frågor om ekonomi och organisation.
När Matilda Nilsson kom till Hammarkullen upptäckte hon att församlingslivet inte byggde på samma generationskedjor som hon var van vid från Donsö. Här hade de som flyttat för studier inte återvänt på samma sätt. Den kontinuitet som bär många frikyrkors gemenskap och ekonomi kunde inte tas för given.
Det behöver påverka förväntningarna på församlingar i sådana områden, menar hon.
– Har man en förväntan på att kyrkor i områden som vårt ska bli självförsörjande, då kan vi lika gärna lägga ner med en gång. Vill vi vara här så kommer det att kosta.
För Magnus Bramer har tillhörigheten till en större församling varit avgörande. Det handlar om ekonomi, men också om kollegor, stöd och ett gemensamt ansvar för närvaron på flera platser.
Matilda Nilsson ser stora möjligheter i att dela resurser mer inom kyrkan. Samtidigt måste samarbetet ge utrymme för den lokala tillhörigheten.
– Det är en fallgrop jag ser med samverkan: att det bara blir en stor organisation och ingen känner att de hör till. Men jag tycker att vi genom prövande balanserar det ganska bra här nu.
Tryggheten i ett större sammanhang kan ge de mindre gemenskaperna mod att utvecklas.
– Ingen av oss små behöver vara ständigt rädda att nästa år kanske vi dör ut. För det föder inte så mycket kreativitet.
Börja med att möta människor
Vad kan andra församlingar lära av erfarenheterna? Matilda Nilsson vill uppmuntra kyrkor att upptäcka vilka människor och initiativ som redan finns omkring dem. Det kan vara en idrottsklubb, en hembygdsförening eller ett ekumeniskt samarbete.
– Man kan upptäcka det genom att sitta och visionera och prata med varandra. Men framför allt måste man gå ut och möta sitt samhälle.
Hon tror också att församlingar behöver bli frimodigare i att bjuda in. Det finns människor som redan är kristna men saknar en församlingsgemenskap, och många fler som längtar efter sammanhang.
– Väldigt många söker tro, hopp och gemenskap. Att få tala om det stora och det svåra. Det kan vi.
Denna text utgår ifrån ett avsnitt av Sändarens podd ”På jakt efter framtidens kyrka” och är skapad med stor hjälp av AI. Vill du veta mer om hur Matilda och Magnus resonerar, höra deras tonfall med mera? Lyssna till podden, du hittar den här på Sändarens hemsida och på Spotify, Apple podcaster och andra ställen där poddar finns.
Vanligtvis publiceras texterna efter poddarna samma vecka som podden släpps men ibland lägger vi även ut någon från poddens första halvår, från tiden innan dessa texter gjordes. Detta är en av dem. Podden är inspelad i december 2025.
