I den tropiska värmen i Santo Domingo möts två av David Lomas världar. Han är generalsekreterare för Förbundskyrkan i Ecuador, Equmeniakyrkans systerkyrka, och har under drygt en vecka följt en grupp svenska besökare som chaufför, tolk och guide.
Samtalen har fortsatt i bilen och runt middagsborden. Om kyrkan, men också om sådant som punktlighet, planering och förmågan att hantera det som inte blev som man tänkt.
När han medverkar i podden ”På jakt efter framtidens kyrka”, som den här artikeln bygger på, återkommer han till vad de båda kyrkliga sammanhangen skulle kunna lära av varandra.
David Lomas är född i Ecuador och pastorsutbildad både där och vid Teologiska högskolan i Sverige. År 1998 ordinerades han till pastor inom dåvarande Svenska Missionskyrkan. Efter tjugo år i Sverige återvände han till sitt födelseland.
– Tjugo år i Sverige har lärt mig en hel del som jag har använt mig av här i kyrkan. Inte minst planeringen och punktligheten. I min roll som sekreterare har det varit till stor hjälp.
Men återkomsten innebar också en omställning. Det som såg bra ut i planeringen fungerade inte alltid som han hade föreställt sig.
– När jag kom tillbaka från Sverige hade jag lite svårt med att det inte fungerade som jag hade planerat. nu har jag bott tio år här och är van vid det. Det går bra, det fungerar.
Struktur som lämnar plats för livet
Förbundskyrkan har enligt David Lomas omkring 16 000 medlemmar. Han beskriver en växande kyrka, men efterlyser en tydligare gemensam riktning för de kommande åren.
– Var vill vi att vår kyrka ska vara? Vilken väg ska vi ta? Kanske göra en tioårsplanering och ha målsättningar för både aktiviteter och medlemskap. Kan vi tänka oss att vara dubbelt så många om tio år, eller åtminstone 20 000? Sådana målsättningar har vi inte just nu.
Samtidigt finns något i det ecuadorianska församlingslivet som han är angelägen om att bevara. Förmågan att improvisera, anpassa sig och ta emot det som händer utan att förändrade planer förstör glädjen.
– Vi skulle må bra av att ha tydligare strukturer, men strukturer som inte ramar in oss så att vi blir fyrkantiga. En planering som kanske inte följs till 99 procent, men åtminstone till 60 procent. Utan att förlora spontaniteten, den här gåvan att improvisera och kunna anpassa sig till det nya läget.
Här ser han också en utmaning för kyrkan i Sverige. Planeringen kan skapa trygghet och hjälpa en församling framåt, men den kan också göra utrymmet för människors uttryck och initiativ för litet.
– Vi är duktiga på att planera, men vi är inramade i vår planering så att vi inte kan hamna utanför den. Då kanske det blir mer som ett fängelse i stället för att vara till hjälp. Vi behöver strukturer som tillåter oss att vara de vi är.
Glädje i ett utsatt samhälle
När David Lomas får frågan vad framtidens kyrka i Ecuador måste ta med sig från dagens församlingsliv kommer svaret snabbt: gemenskapen.
Medlemmarna kallar varandra hermano och hermana, bror och syster. För honom hör orden ihop med en värme som också den som kommer utifrån ska kunna möta.
– Den varma och goda gemenskap som vi har med varandra skulle jag inte vilja att vi förlorar. Jag vill att vi fortsätter att vara en gemenskapens kyrka.
Till gemenskapen fogar han glädjen. Han beskriver ett land drabbat av ekonomiska problem, korruption och våld, där otryggheten är en del av vardagen. Ändå möter han hopp i församlingarna.
– Vi lever i ett farligt samhälle just nu, men ändå finns den där glöden i församlingarna och i ledarskapet. Man har hopp, man får hopp om framtiden. Gemenskapen och glädjen kännetecknar vår kyrka. Det skulle jag inte vilja försvann.
Han funderar också över hur människor får uttrycka sina känslor i kyrkan. När han en gång fick frågan hur svenskar gör svarade han att de tänder ett ljus. Det är ett uttryck han känner igen från sina år som pastor i Sverige. Men han saknar ibland utrymmet för mer synlig glädje: skratt, handklappningar och rörelse.
För honom handlar det om möjligheten att vara öppen med det som finns inom en människa.
En plats där behoven får synas
David Lomas talar om ”vi” både när samtalet gäller Ecuador och Sverige. Han har fortfarande sitt medlemskap i Ekenässjöns missionsförsamling, får veckobreven och följer församlingens liv.
Hans hopp om kyrkan omfattar båda länderna.
– Där Guds ord predikas finns det alltid hopp. Min erfarenhet av evangeliet är att det kommer just i rätt tid, där det finns behov.
Behoven ser olika ut, konstaterar han. I Ecuador är ekonomisk utsatthet och bristande tillgång till vård påtagliga. När han ser på Sverige lyfter han framför allt det han beskriver som en andlig fattigdom.
Kyrkans svar behöver då vara en gemenskap där människor kan berätta om sina liv och våga behöva varandra.
– Kyrkan skulle kunna hjälpa människor att återupptäcka att vi är människor som har känslor och behov. Att de kan känna att kyrkan är rätt plats, där jag kan vara den jag är och berätta vilka behov jag har.
Individualiseringen ser han växa också i Ecuador. Känslor och bekymmer blir sådant som var och en förväntas bära själv.
– Vi kanske kunde öppna oss lite mer och berätta: Mina känslor är så här, hur är dina? Och kanske mötas där och få lite hjälp.
Gud mitt i gemenskapen
David Lomas beskriver sin kyrka som präglad av befrielseteologin. En central tanke är att Gud finns mitt i människors verklighet.
– Gud finns också här mitt ibland oss. Det visar sig genom gemenskapen, genom att vi sjunger tillsammans i glädje. Vi upplever att Gud är här. Det är det vi vill att människor ska få känna också.
När han ska beskriva sin drömkyrka återvänder han till Apostlagärningarnas berättelse om de första kristna. De delade bröd, möttes i hemmen och delade med sig så att ingen behövde stå ensam med sina behov.
– Det för mig är en drömkyrka.
Var hans egen framtid finns vet han ännu inte. Han trivs i Ecuador, men barnen finns i Sverige, liksom många vänner. Och där finns HV71, laget vars tröja han bär även på resor mot Amazonas.
Längtan efter att tjäna Gud och hjälpa människor följer honom i båda länderna.
– Kyrkan, både i Sverige och här i Ecuador, har den stora möjligheten att hjälpa människor och hjälpa varandra så att vår värld förändras.
Innan samtalet avslutas har han också en uppmaning till den svenska kyrkan. Mitt i arbetet med strategier och framtidsfrågor finns något välbekant att slå vakt om.
– Förlora inte fikat i Sverige. Fikat efteråt, säger han med ett leende.
Denna text utgår ifrån ett avsnitt av Sändarens podd ”På jakt efter framtidens kyrka” och är skapad med stor hjälp av AI. Vill du veta mer om hur David Lomas resonerar, höra hans tonfall med mera? Lyssna till podden, du hittar den här på Sändarens hemsida och på Spotify, Apple podcaster och andra ställen där poddar finns.
Vanligtvis publiceras texterna efter poddarna samma vecka som podden släpps men ibland lägger vi även ut någon från poddens första halvår, från tiden innan dessa texter gjordes. Detta är en av dem. Podden är inspelad i november 2025 på plats i Ecuador.
