Vision26 i Örebro. Iréne går förbi anslagstavlan för att kika. Tänk om någon har rivit av en av lapparna med telefonnummer från annonsen hon själv satt upp? Två pastorer står framför tavlan, åtminstone den ene arbetar i Stockholmsområdet. Irene hör honom säga:
– Ja, jag vill ju byta jobb och församling, för det är bra att få lite ny luft och lite nya erfarenheter.
Hoppet tänds. Tänk om det här är en av pastorerna hon söker? Snart kanske hon kan kliva in i samtalet och berätta om möjligheterna i Dalsland. Men så fortsätter han:
– Ja, fast jag vill ju inte flytta ifrån Stockholmsområdet. Jag vill hitta någon församling som det går att pendla till.
Iréne backar. Dalsland är inte Stockholmsområdet. Inte ens nästan.
Ett Dalsland som förändrats
Båda mina föräldrar är uppvuxna i Dalsland. Dit åkte vi varje sommar och jul när jag var barn och på juldagen tog vi en sväng till Missionskyrkan i Åmål där mina bröder utklassade mig i rundpingis iförda superhalkiga julklappsraggsockor. På missionsgudstjänsterna talade någon länge om Kongo och farmor hade fixat en påse godis för att få oss att sitta still. Även om de äldre släktingarna numera besöks på kyrkogården finns sommarstugan kvar och hälsar oss välkomna år efter år och hemma på väggen har jag en affisch med Dalslands kanal. Ja, Dalsland fortsätter att ligga mig varmt om hjärtat.
Kanske är det därför jag reagerar på annonsen på Vision26. Sex församlingar som vill samarbeta och anställa tillsammans. För det är svårt att stå själva just nu. Men så har det inte alltid varit.
När Iréne Nygren flyttade till Bengtsfors 1986 fanns stora barn- och ungdomsverksamheter i Dalsland. Åtminstone fram till mitten av 1990-talet fanns det gott om ungdomar och ledare. När hennes dotter, född 1997, växte upp såg det annorlunda ut. Hon fick till stor del gå till Svenska kyrkans barnverksamhet eftersom den egna församlingen inte längre hade så mycket att erbjuda. Jag frågar Iréne om vad hon tror har hänt. “Generationsglapp”, säger hon.
– De som är, säg mellan 40 och drygt 50 år nu, när de var tonåringar var de enormt många ungdomar och ledare i Dalsland. De hade varandra och var stora årskullar. Jag vet inte vad det beror på, men de som har blivit kvar har liksom tappat församlingslivet. De har engagerat sig i tusen miljoner saker utanför kyrkan. Och då blir det ju så att deras barn inte heller riktigt kommer med, säger Iréne Nygren.
Nu tillhör Dalsland Equmeniakyrkans Region Väst och mitt eget landskap, Värmland, Svealand. Men jag minns när Missionskyrkan hade distrikt. Då hörde Dalsland, Värmland och Örebro ihop. Men inte var dalslänningarna så ofta med på våra läger?
– Ska jag vara helt ärlig så är det nog så att Dalsland lite varit sig själv nog genom åren. Man åker inte gärna utanför Dalslands-gränserna.
Barnkullarna har dessutom blivit mindre och konkurrensen om barns och ungas tid större. Samtidigt har Bengtsfors, Ed och Åmål under olika perioder saknat pastor eller annan anställd. Församlingsmedlemmarna har kämpat vidare, men åren har gjort sitt. I vissa av församlingarna är situationen nu verkligt allvarlig.
– Fortsätter det som det ser ut nu, då är det inte många år kvar för en del församlingar. Det är inte så att man är pessimistisk och inte vill se förnyelse. Men verkligheten just här och nu ser faktiskt ut så.
En anställd – flera församlingar
Det är här Växtpool Dalsland kommer in. Sex Equmeniakyrkoförsamlingar i Dalsland bestämde sig för att undersöka om de kunde göra något tillsammans. För ungefär ett år sedan anställdes Iréne Nygren med uppdraget att kartlägga församlingarnas behov.
– Vad tänker vi? Vart vill vi att det ska leda? Ska vi anställa gemensamt? Vill vi inte det? Vill bara några? Hur många procent? Vad behöver alla församlingar rent konkret? Huvudsyftet när jag blev anställd var att få fram svar på det här.
Efter många samtal kom de så långt att en jobbannons kunde läggas ut och flera personer har sökt. Bland annat ordinerade diakoner, ingen ordinerad pastor. Samarbetet har samtidigt förändrats. En församling har lämnat själva anställningsdelen av växtpoolen och en annan har också annonserat efter personal på egen hand.
I dagsläget är Bengtsfors, Bäckefors och Åmål beredda att gå in med pengar till gemensamma tjänster. Totalt handlar det om ungefär 150 procent, fördelat olika mellan församlingarna. Och pengar är en del av problemet.
– Det är små församlingar och många av dem som varit trogna i sitt offrande dör bort. Benägenheten att ge pengar till församlingen, jag vet inte om det är så överallt, men jag tror att det är ett annat tänk nu för tiden. Plus att det ekonomiska läget är ett annat. Familjer har mindre pengar.
Tanken är inte att den som anställs ska sitta med ett stoppur och fördela varje arbetstimme exakt efter hur många procent respektive församling betalar, förklarar Iréne.
– Jag har försökt vara tydlig med att vi nu gör det här gemensamt. Vi kan inte sitta och bli avundsjuka på varandra. ”Jaha, nu har vi bara fått 50 procent den här månaden.” Nästa månad kanske det är jättemycket här och då blir det långt över 75 procent. Man måste ge och ta.
Men vem vill flytta till Dalsland?
Att få ihop en modell är en sak. Att hitta människor som vill arbeta i den är en annan. Iréne citerar Cecilie BS Larsen, som arbetar på Equmeniakyrkans internationella enhet, och bor i dalsländska Ed, som formulerade frågan: ”Kallar Gud bara pastorer och diakoner till storstäderna?”
– Vad är det för fel på landsbygden? Varför vill man inte flytta hit? Om man tittar på hur det ser ut i Dalsland med miljö och natur så ser jag inga hinder, säger Iréne.
Nej, Dalsland är fint. Landskapet brukar kallas Sverige i miniatyr. I en folder jag hittar i sommarstugan läser jag att Dalsland har tusen sjöar och en av Europas vackraste vattenvägar. “Vi är inte störst, bäst eller flest. Men vi har allt som Sverige har att erbjuda”. Fast riktigt allt har faktiskt inte Dalsland.
Till exempel finns inga rulltrappor. För två år sedan placerades ett trafikljus från Hornsgatan i Stockholm på en tall mitt ute i skogen på ett berg som en konstinstatallation för att få besökare att stanna upp, ta det lugnt, andas och uppskatta naturen. Det är det enda trafikljuset i hela Dalsland.
– Vi har bara en stad och det är tio mil till Karlstad och kanske lika långt till Uddevalla. Folk vill nästan bo på gångavstånd till en storstad. Tyvärr, säger Iréne.
Hon tänker tillbaka på de två pastorerna framför anslagstavlan på Vision26.
– Jag tror inte att det fanns på kartan för dem att flytta och jag tror att det är så för många pastorer och diakoner.
1 miljon vs 10 miljoner
Jag gör en snabb sökning bland bostadsannonserna. I Bengtsfors ligger en villa på 107 kvadratmeter, med två lillstugor och ett lusthus, ute för 1,1 miljoner kronor. Sedan söker jag på ungefär lika stora villor i Bromma. En villa på 102 kvadratmeter i Norra Ängby: 10 miljoner kronor. Det är knappast bostadspriserna som talar emot Dalsland. Men en billig villa löser inte allt.
– I och med pandemin flyttade vanligt folk ut på landet. Men jag har också hört människor säga det senaste halvåret att de är på väg tillbaka igen för att det inte funkade med barn och familj, jobb, bilar och kommunikationer.
För den som kommer till Dalsland för att arbeta som pastor eller diakon kanske det även finns en partner som behöver ett jobb.
– Är den inte inom sjukvården eller skolan, eller jobbar på distans, då är det inte lätt. Jobbmässigt är det nog halvsvårt i Dalsland, beroende på vad man har för yrke, naturligtvis.
Och kollektivtrafiken är inte Stockholms.
Så vad kan Dalsland erbjuda? Förutom billigare bostäder, natur och ett arbete där en pastor eller diakon sannolikt får göra lite av varje lyfter Iréne fram en annan sak: Närheten.
– Även om man träffar varandra i kyrkan i en större stad kanske alla pendlar. Häromkring träffar man ju varandra och andra på orten hela tiden.
”Det är ju som att be dem komma till månen”
Men det är ett avstånd till storstäderna som inte bara handlar om kilometer. Iréne upplever att mindre församlingars verklighet ibland hamnar utanför samtalen i Equmeniakyrkan.
– Jag tror inte att vi i Dalsland är i en egen situation och jag tror att vi på de mindre ställena inte alltid känner att vi kvalar in. När vi lyssnar på det som sägs på konferenser kan vi tänka “Så här skulle vi aldrig kunna göra.” Vi har inte så mycket folk. Vi har inte förutsättningarna eller ekonomin.
– Jag kan uppleva i större sammanhang, att man pratar väldigt mycket utifrån det man ser när man skådar ut från balkongen i Stockholm.
Hon tycker också att närheten till regionalt och nationellt anställda blir en annan för församlingar som ligger nära de stora städerna.
– Det är lätt att dyka upp i församlingarna runt Stockholm. Men det är ju som att be dem komma till månen om vi ber dem att komma. Så tror jag att många mindre ställen kan uppleva.
Varje år arrangeras Dalslandsmötet. I år kom biträdande kyrkoledaren Niklas Piensoho, ett besök som enligt Iréne underlättades av att han samtidigt kunde delta vid Nössemarksdagen i Dals-Ed. Hon skulle gärna se att Equmeniakyrkan medvetet satsade mer tid och uppmärksamhet på mindre orter, där förutsättningarna ofta skiljer sig från storstädernas.
Som exempel berättar hon om en ungdomsledare i Ed som kämpade för att samla tre, fyra eller fem tonåringar. När han mötte människor från större ungdomsverksamheter hade de svårt att relatera till hans situation.
– Men en pastor med många ungdomar föreslog också att de kanske kunde anordna en evangelisationsresa till Ed, lägger Iréne till.
Vad är det som ska växa?
Namnet Växtpool Dalsland väcker en fråga. Vad är det egentligen som ska växa? Irene svarar att det handlar om församlingarna och om att fler människor ska komma till tro. Men för henne är det inte självklart att allt måste växa inom de egna församlingarnas väggar.
I Bengtsfors har Svenska kyrkan en god och välfungerande barn- och ungdomsverksamhet. Det finns också unga i Pingstkyrkan. Om en tonåring skulle dyka upp i hennes egen Equmeniakyrkoförsamling i dag finns det ingen ungdomsgrupp att erbjuda.
– Det är ju jättefånigt om jag då inte hänvisar till Svenska kyrkan eller Pingstkyrkan. Skulle vi stenhårt hålla kvar den där stackars ungdomen som kom till oss skulle vi tappa den ganska fort. Det är ändå till kyrkan vi vill ha dem. Vi tror på samma sak. Sen är det klart att utifrån vårt samfund så blir inte statistiken upphöjande. Men jag vet inte om det kan vara det viktiga.
Om församlingarna själva ska få nytt liv tror hon att det behövs människor utifrån.
– Lite ny luft och nya idéer, lite nya ögon. Någon kanske ser: ”Ni har ju det här – då kan man väl göra så här?” Och någon som inte alltid säger att ”så här har vi alltid gjort”.
”Vi behöver hopp”
När Iréne blickar fem år framåt är önskelistan egentligen ganska enkel. Yngre människor. Nya krafter. Anställda.
– Man önskar att församlingarna ska föryngra sig. Det måste ju någonstans gro underifrån. Vi blir trötta av att se att det inte kommer någon. Man är glad varje år som ingen i församlingen har dött. Det är man väl alltid i och för sig, säger hon och ler.
Iréne drömmer om att varje församling hade en egen anställd och att de kunde samarbeta som kollegor. Samarbetet i växtpoolen innebär inte det, men kanske kan det leda till något nytt. Något som kan få Dalsland att blomstra igen.
– Vi i Dalsland och församlingarna här, vi behöver hopp. Vi behöver framtidstro, få pepp. Ända fram tills man får inse att det inte blev något måste jag tro. Men vi kan inte bara sätta oss ner och säga: ”Nu får vi be för att det kommer någon.” Vi måste prata ihop oss. Vi måste ha en plan.
Och planen börjar bli verklighet. Intervjuerna är gjorda och referenserna kollade. Kanske blir det en anställning framöver. Men förhoppningen är att satsningen ska förändra något större än bemanningen i tre kyrkor.
– Då kanske Dalsland plötsligt inte blir en svart prick på kartan utan en lite mer färgglad prick.
Iréne tänker fortsätta tro att det går.
– Jag tror inte Gud har glömt Dalsland.
