Joakim Hagerius samfundsbyte har skapat rubriker i kristen media, precis som när Ulf Ekman konverterade till Rom eller om, låt oss ponera, biskop Johan Dalman skulle bli Hillsong-pastor.
Men nog tycker väl ingen riktigt att det är lika dramatiskt?
Kyrkans tidning skriver att ”Murarna mellan Svenska kyrkan och frikyrkan rämnar” och inte lär några equmeniakyrkliga betrakta Hagerius som kättersk avfälling.
Equmeniakyrkans ordförande Kerstin Torstensson Enlunds reaktion är snarare att ännu närmare samarbete behövs, och faktum är ju att Equmeniakyrkan i stort har sina rötter i Svenska Kyrkan. Jag tror att många med mig hoppas på full kyrkogemenskap en vacker dag, men jag har ett ännu djärvare förslag:
Anslut Equmeniakyrkan och Svenska Alliansmissionen till EFS som en lågkyrklig maktfaktor inom Svenska Kyrkan och hela den svenska kristenheten, förslagsvis med det nygamla namnet Missionsförbundet som idag kan upplevas som mer passande för det de tre organisationerna ägnar sig åt – mission på hemmaplan. En kyrkogemenskap som är fullare än full.
Dubbelt medlemskap har på ett ganska världsunikt sätt varit vanligt i svensk frikyrklighet vilket jag tycker stärker Svenska Kyrkans anspråk som folkkyrka.
Om jag minns rätt, beskrevs Sören Dalevis uppväxt i Missionsförbundet i Värmland som att gränserna var så porösa de kunde bli och luthersk lära predikades minst lika flitigt som i Svenska Kyrkan och där dubbelanslutning inte bara var normen för lekfolk utan att även pastorer titt som tätt hoppade mellan samfund.
Det var så att säga en inomkyrklig rörelse utanför kyrkan. Detta lär spegla stora delar av svensk frikyrklighet så som den såg ut i sin linda på 1800-talet.
Låt mig som svenskkyrklig få konstatera att frikyrkligheten är fantastisk och mina erfarenheter av den har varit mycket positiva. Den har mycket att avundas och lära sig av. Där finns ett annat driv och frimodighet, en flamma, evangelisk glädje och självklarhet i tron, en stark social sammanhållning, men framför allt: Jesus och evangeliet som den absoluta mittpunkten.
Med det sagt är Svenska Kyrkan också fantastisk och de två traditionerna kan berika varandra. Här finns en stolt historia, kontinuitet och stadga, ekonomiska resurser och samhällsinflytande, geografisk representation samt en sund och unik balans mellan evangeliskt och katolskt. Här finns ett rikt kulturliv, sakramentalitet och liturgi, stark diakoni, akademiskt-teologiskt arv och en länk bakåt till förfäderna.
Därför är jag så otroligt tacksam för att EFS finns och verkar där precis i skärningspunkten, som ett frikyrklighetens och statskyrklighetens kärleksbarn, med det bästa av båda världar. Ex-pingstpastorn och helkyrklighetsförespråkaren Magnus Persson beskriver i re:formerapodden att den svenska översättningen av Matt: 9:17 missvisande nämner nytt vin i nya vinsäckar, medan det i ursprungstexten handlar om förnyade vinsäckar.
Han gör jämförelsen med EFS och de inomkyrkliga rörelser som småningom bröt sig loss som fristående samfund såsom Missionsförbundet och Alliansmissionen, och sympatiserar med EFS som stannade kvar i kyrkan och förnyade.
Jag anser att det då liksom nu hade gått att enas och överbrygga, och att statskyrkan var för bekväm och dogmatisk för att låta sig berikas av den nyavengeliska flamman som mestadels var sund, nyttig och skulle ha gjort den gott.
Det är värt att notera att det varken var lutherdom, nattvardslära eller dopsynen som blev brytpunkten, utan i Missionsförbundets fall de nu tämligen bortglömda skillnaderna i försoningsläran.
Det borde till och med gå att nå kompromisser om doppraxis. Eller i Rupertus Meldenius briljanta ord som kan vägleda alla kristna i alla lägen: Enhet i det väsentliga, frihet i det oväsentliga, kärlek i allt.
Förutom ömsesidig berikning finns det rent praktiska fördelar. Man tenderar att enas och sammansvetsas när yttre hot föreligger och i det sekulariserade landskap vi befinner oss i, med mestadels krympande och åldrande församlingar på båda håll, blir det allt lättare att se likheter än skillnader.
I en mindre stad är det kanske inte optimalt med två halvtomma Equmeniakyrkor och en halvtom EFS-kyrka, när sammanslagning och avyttring skulle kunna skapa kritisk massa, ny energi och frigöra ekonomiska resurser för långsiktig överlevnad, för att vara realistisk.
Förslaget handlar naturligtvis inte om överhöghet och jag tror mig tala för hela mitt samfund när jag säger att ingen vill ha något konventikelplakat, och hoppas att allt är förlåtet. Det är helt enkelt i den medkristna kärlekens tecken, en historiskt organisk och praktisk/realistisk väg i en snårig framtid och ett fokus på allt vi har gemensamt.
Det finns inget teologiskt egenvärde i organisatorisk enhet, men likväl är det ett eftersträvansvärt och i grunden djupt kristet ideal, och även om synlig enhet aldrig uppnås består den osynliga enheten. Avslutningsvis på det temat, kommer jag aldrig glömma när en laestadiansk predikant av alla människor sade att ”mellan alla kristna går som en osynlig gyllene tråd”.
/Ludvig Gutestam, Stockholm, lekman i Svenska Kyrkan
