”Kyrkan måste röra sig utanför sina väggar”

Gudstjänsten är inte målet – utan startpunkten. För ungdomsledaren Ludvig Max handlar framtidens kyrka om att växa både inåt och utåt, där tron fördjupas i gemenskapen men tar form i mötet med människor långt utanför kyrkans väggar.

När Ludvig Max beskriver sin dröm om framtidens kyrka är det inte i första hand fler gudstjänster eller större verksamhet han talar om. I stället återkommer han till rörelsen – mellan kyrkan och vardagen.

– Jag drömmer om en kyrka som är en mötesplats mellan himmel och jord. Dit man kommer för att möta Gud, men också för att bli utrustad för livet utanför. Gudstjänsten är inte målet i sig, utan något som sänder vidare.

Han arbetar som ungdomsledare i tre församlingar utanför Alingsås och har samtidigt varit med och startat en konferens för unga vuxna med fokus på att utrusta till tro i vardagen. Erfarenheterna därifrån har förstärkt hans övertygelse.

– Min största längtan är att församlingen jobbar mer utanför kyrkan än i kyrkan. Vi lever i ett samhälle där människor inte längre har en naturlig relation till kyrkan. Då kan vi inte bara vänta på att de ska komma till oss.

Ett större steg än vi tror

Ludvig Max menar att många kristna underskattar hur stort steget är för en ovan kyrkobesökare att kliva in i en gudstjänst.

– Sverige är så sekulariserat i dag. Många vet inte ens vad ord som ”församling” eller ”vittnesbörd” betyder. Då är det ett väldigt stort steg att gå från sitt liv rakt in i en kyrka. Har man inget att relatera till, då känns det nästan absurt.

Därför behöver kyrkan finnas närmare människors vardag, menar han – genom relationer snarare än program.

– Tänk om människor i stället får tänka tillbaka på en person de mött. Någon som bar på tro, som pratade om hopp, om nåd, om en Gud som älskar. Det steget är så mycket kortare än att gå in genom kyrkporten.

Ludvig Max

Tillsammans – inte ensamma

Samtidigt betonar han att det inte handlar om att lämna församlingen bakom sig. Tvärtom.

– Man behöver aldrig lämna den trygga gemenskapen. Den är gudagiven. Men vi måste våga röra oss ut och tillbaka igen. Hämta kraft – och ge vidare. Inåt och utåt.

Just därför tror han också att mycket behöver ske tillsammans.

– Det är ganska tufft att göra det själv. Därför behöver församlingen vara en utgångspunkt. Att man gör saker ihop, testar outreach, soppluncher eller andra mötesplatser. Då blir det möjligt att växa in i det, steg för steg.

Han beskriver hur unga vuxna gått ut på stan för att möta människor, bjuda på pannkakor eller bara starta samtal.

– Den frimodigheten kommer inte av sig själv. Erfarenhet ger färdighet. Och kyrkan kan hjälpa till att skapa de första stegen.

Tron som både tar emot och ger

För Ludvig Max handlar det i grunden om balans. En tro som bara tar emot riskerar att stagnera.

– Om man bara går till gudstjänst och håller tron för sig själv, då blir det att man bara får och får. Men Jesus lärde oss att vi också ska ge – kanske mer än vi får.

Samtidigt pekar han på en av de stora utmaningarna: tidsbristen.

– Människor i dag är så upptagna. Jobb, barn, aktiviteter – allt trycker på. Och mitt i det ska tron få plats. Där tror jag ligger en av våra största utmaningar.

Ändå finns hoppet kvar.

– Ibland känns det som att vi är långt borta. Men samtidigt ser man vad som händer bland unga, och då inser man att vi inte är så långt ifrån ändå.

Inte vår uppgift att övertyga

När det gäller att dela sin tro är han tydlig med att ansvaret inte ligger på den enskilde att övertyga.

– Vi ska inte övertyga människor om att Jesus är Gud. Det är inte vår uppgift. Vi ska bära fram Jesus och skapa samtal. Sen är det Jesus som gör resten.

Samtidigt efterlyser han en större trygghet i den egna tron – inte minst genom bibelkunskap.

– Vi behöver veta vad vi tror på. Det är svårt att dela något man inte själv har landat i. Och när man är rotad i Bibeln, då växer också frimodigheten.

Till sist landar han i det enkla – och samtidigt utmanande.

– Tänk om varje kristen bara nämnde sin tro för en person om dagen. Inte mer än så. Då hade det hänt väldigt mycket i vårt land.

Kanske är det just där framtidens kyrka tar form.

– Vi ska få, men vi ska också ge. Inåt och utåt. Det är vägen framåt.


Denna text är AI-generad utifrån en transkribering av ett poddsamtal mellan Carl-Henric Jaktlund och Ludvig Max. AI har därefter fått i uppdrag att skapa en artikel som speglar samtalet. Texten är inte tänkt som en ersättning till podden utan som ett komplement. Vill du veta mer kring vad Ludvig Max tycker eller undrar kring något som känns lite för kortfattat i denna text? Lyssna till podden! Du hittar den här på hemsidan på Spotify eller andra platser där poddar finns.

image_pdfLadda ner som PDF
Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund är chefredaktör på Sändaren samt författare till en handfull böcker. Han har en bakgrund som journalist på tidningen Dagen, pastor i pingströrelsen samt nationell ledare för Alpha Sverige.

Läs mer

Linnea Åberg: ”En sårbar kyrka blir också en missionerande kyrka”

Efter drygt tio år som missionär i Asien återvänder Linnea Åberg till Sverige för att bli Evangeliska Frikyrkans nya missionsdirektor. Det viktigaste hon vill ta med sig hem handlar inte om nya metoder eller organisationsformer, utan om något betydligt mer grundläggande: en kyrka där människor vågar visa sina sår.

Hultby: Kyrkan måste fortsätta vara en Jesusrörelse

Efter mer än 50 år som evangelist är Carl-Olov Hultby fortfarande övertygad om vad som är kyrkans viktigaste uppgift. Former kan förändras och gamla mötesformer försvinna – men Jesus håller också för framtiden.

Sändaren får sommarpuls

Istället för att ta in vikarier så väljer Sändaren att låta pulsen i utgivningen gå ner lite under veckorna 29-32 när det är semester...

Gudsmötet förändrade Erics syn på kyrkan

HÖNÖ. Efter femton år som pastor började Erik Andersson fråga sig vad han egentligen hade satt sin tillit till. I Ark i Köpenhamn har erfarenheter av bön, sjukdom, helande och nya sökare förändrat både hans ledarskap och hans syn på framtidens kyrka.