Gutenberggalaxen har imploderat. Vi lever inte längre i ett universum som kretsar kring tryckta medier som tidningar, tidskrifter och böcker. I stället är skärmen den sol som förväntas lysa upp vårt universum.
Nu börjar det bli tydligt att detta åtföljs av ett skifte från skriven text mot ljud och bild. Det talade ordet tar över igen. Det är den nya verklighet som medierna orienterar sig i – och det märks genom att många nu satsar på video och poddar.
Erik Eklund tycker att Sändaren ska gå den vägen fullt ut, och stryka textproduktion till förmån för video och poddar. De texter som man publicerar kan man låta AI ta fram genom att transkribera de talade inläggen, föreslår han.
Som exempel tar han mitt eget skrivande – inte minst det som sker på min substack Vit Rök. Men här är ordningen den rakt motsatt mot Eklunds förslag.
Jag håller med Eklund om att det är nödvändigt att arbeta med ljud och bild för att kommunicera i dagens medieekologi. Men för mig är sambanden mellan dem inte en fråga om antingen/eller, utan ett både–ock.
Jag har drivit Läsarpodden i tio år och gör numera en del videos i mina sociala medier. Men till grund för både podden och dessa videos ligger skrivna texter: I Läsarpodden läser vi böcker och nästan alla mina videos utgår från någon artikel eller substack-post.
För att ha något att säga behöver man först tänka efter – och den skrivna texten är ett överlägset format för att processa ämnen och reda ut tankar. Har man skrivit en text kan man också, i den korta videon, hänvisa den som vill fördjupa sig till texten.
Varje genre har sina styrkor, och den skrivna texten prioriterar klara, rationella resonemang. Det finns en svalka i formatet och läsaren kan gå fram och tillbaka i texten för att se till att han eller hon verkligen har följt med. Videos fungerar inte så: de är mer omedelbara, och sändaren kan också använda sig av känslor på ett annat sätt.
Det behöver inte vara fel – men risken för manipulation är uppenbart. Därför får vi inte ge upp de svala, resonerande texterna. Tvärtom är det viktigare än nånsin i en allt mer överhettad tid.
Om Sändaren skulle överge textproduktion skapar det dessutom ett annat problem, nämligen att den offentliga dialogen utarmas. Skriver gör man oftast i ensamhet – men man gör det för att söka kontakt. Den som skriver vill dialog och en text som fångas upp och diskuteras av andra får ett helt annat liv och lyster än en som lämnas okommenterad.
Offentligheten bärs upp av denna dialog – och den kristna offentligheten behöver fler, inte färre, röster. Vit Rök är möjlig för att Sändaren, Dagen, Hemmets Vän och Kyrkans Tidning finns. De är inte bara källor till inspiration och kunskap, utan också något att ta spjärn emot. Jag hoppas att mina texter kan fungera på samma sätt för dem.
Även om tidningar kan tävla mot varandra, så är de egentligen inte konkurrenter för om en försvinner så försvagas alla andra. Livselixiret är dialogen mellan spalterna.
Sändaren behöver vara en del av detta. Man måste slå vakt om det skrivna ordet för sin egen skull: vi behöver format som värnar det genomtänkta och fördjupande. Men också för den större helheten. Genom att bidra till dialogen upprätthåller man ett gott samtal i kristenheten – och i en förlängning samhället som helhet.
