”Hur är det att vara gift med pastorn?” Frågan har återkommit genom åren, eftersom jag valt att vara en del av den församling där min man är anställd. Är det en roll? Kommer den med särskilda förväntningar?
Nej, brukar jag svara. Jag är fri att välja hur mycket eller lite jag engagerar mig.
Men – lägger jag ofta till – jag är ändå inte en församlingsmedlem som alla andra.
Det är värt att säga högt.
I ett sekulariserat Sverige, där regelbundna kyrkobesök ibland betyder en gång i månaden, där offrandet minskar och där släktträffar, ungdomsidrott, skogspromenader och fritidshus konkurrerar med församlingslivet – där påverkas också pastorsfamiljen. När engagemanget i ideella verksamheter generellt minskar, når det även oss.
Min upplevelse är att i princip varje tjänst min partner haft genom åren till slut har landat i samma besked: församlingen klarar inte av att behålla den heltidstjänst som från början utlovats.
Siffrorna går inte ihop
Det är lätt att som läsare tänka att minskad tjänstgöringsgrad handlar om prestation. Jag vill därför med stolthet, trygghet och självförtroende säga: så är det inte. Pastorn jag är gift med är uppskattad. Han arbetar för förändring och nytänkande, med bibehållen kärlek och tro till Fader, Son och Ande. Det är inte kompetensen som brister. Det är ekonomin.
Siffrorna går inte ihop. Och när de inte gör det drabbas alla. Besvikelsen är gemensam. Hoppet om förändring likaså. Men verkligheten är ändå inte hållbar.
Som partner väcks frågor jag inte kan låta bli att ställa:
Skulle vi som unga ha förstått att fyra års utbildning är önskvärt – men att bara ett fåtal kommer att kunna arbeta heltid i detta yrke?
Skulle jag ha valt en annan utbildning, en mer inkomstsäker bana, för att vår familj inte skulle bli så sårbar när frikyrkoförsamlingarnas ekonomiska verklighet kom ikapp?
Skulle vi tidigare ha accepterat att deltidstjänst eller delade uppdrag är en konsekvens av Guds kallelse?
De flesta församlingsanställda vet att det i praktiken är nästintill omöjligt att ha deltidsanställning i två församlingar samtidigt. Ändå är det ofta den lösning som återstår. För att skapa någon form av hållbarhet behöver man hitta ett mindre krävande arbete vid sidan av – trots fyra års studier och ett tydligt kall.
I mitt huvud får frågorna inga rimliga svar.
Och under de perioder då vi befunnit oss i den så kallade ”minskad tjänst-fasen” har ingen församlingsmedlem frågat mig hur det är att vara gift med pastorn.
Man kan hävda att pastorn har ett kall – underförstått att kallet innebär ett offer. Men är vi inte alla kallade som delar av samma kropp, även om våra uppgifter ser olika ut? Och om en kroppsdel lider – lider då inte hela kroppen?
Jag förstår dem som lämnar
Just nu pågår en debatt om kända frikyrkopastorer som väljer tjänst i Svenska kyrkan. Jag kan hålla med om att det skaver när en sådan förflyttning sker från en nationell eller regional tjänst. Men jag förstår valet. Det stavas anställningstrygghet. Kanske räcker den inte ett helt yrkesliv, men den som halvvägs genom karriären byter från frikyrka till Svenska kyrkan har åtminstone en rimlig chans till stabilitet fram till pensionen.
Hur är det då att vara gift med pastorn?
Det är en verklighet som är svår att förstå för den som inte själv levt i den.
Det kan vara ensamt. Det kan vara utsatt. I mitt fall har det i perioder skapat ångest.
Under åren har jag också märkt att andra pastorspartners, trots att de är församlingsaktiva, väljer att ha sin tillhörighet i en annan församling än den där pastorn är anställd. Som om pastorsfamiljen behöver en annan hemförsamling. Som om lösningen i en tid av minskat engagemang är att hålla ett visst avstånd till den egna tjänsten och söka tillhörighet och mission på annat håll.
Det går emot allt jag tror om församlingens uppdrag. Men jag förstår varför valet görs.
Jag vet att min ångest ökar när jag håller mina funderingar inom mig. Därför skriver jag.
Frågorna jag väcker är inte bara mina att besvara.
Vad kan du göra för att uppmuntra en pastorsfamilj i din närhet?
Hur kan du bidra till trygghet och stabilitet för dem?
/pastorsfrun
Fotnot: Sändarens policy är att bara publicera anonymiserade inlägg i undantagsfall där de av olika anledningar kan anses motiverat, exempelvis utifrån komplikationer som publicering hade kunnat medföra för personen ifråga eller någon närstående. Detta är ett sådant exempel.
