Daniel Röjås beskriver framtidens kyrka som en dubbel resa.
– Det är dels en resa tillbaka till rötterna: vad säger skriften och vilka kännetecken hade på den första kristna gemenskapen? Och sen är det en resa in i nuet. Hur kan det ta sig uttryck här och nu, när kontext och metoder ibland ser annorlunda ut än på Bibelns tid?
Han berättar att han ofta återkommer till de första verserna i Apostlagärningarna 13, där församlingen i Antiochia beskrivs – platsen där man först kallades kristna. Där fanns profeter och lärare, olika bakgrunder och erfarenheter, och ett liv i bön och fasta.
– Guds rike är inte bara ord utan också kraft. Jag tror på en sund karismatik där Anden verkar och där människor faktiskt får erfara Guds närvaro. Samtidigt ser vi i Antiochia en bredd av människor, olika generationer och olika etnisk bakgrund. Det där tror jag är ett kännetecken också för framtiden.
I sina egna sammanhang har han sett hur församlingar förändrats när människor från andra delar av världen blivit en självklar del av gemenskapen.
– När församlingen inte längre är vit och homogen på samma sätt, då får Jesu ord om att göra alla folk till lärjungar en annan konkretion. Jag drömmer om en plats där alla får plats, där det finns ett starkt centrum i Jesus men också en generositet som gör att människor får tid att upptäcka Kristus och samtidigt vara sig själva.
Kyrka där man bor
I en tid när det är enkelt att resa till en kyrka som bättre matchar ens smak och preferenser ser Daniel Röjås ändå något avgörande i den lokala församlingen.
– Paulus skriver till de troende i Rom och Korint, namngivna platser. Det säger något om att man lever Kristuslivet i en konkret miljö. Det blir ett tecken för grannar och arbetskamrater att det finns en kyrka här där vi bor.
Han betonar att det behöver finnas en generositet i detta. Människor behöver exempelvis ibland hitta sammanhang som fungerar för familjen, och då behöva åka till annan ort. Men drömmen är tydlig:
– Min längtan är att det ska finnas en levande kyrka på varje plats i vårt avlånga land. En gemenskap som firar gudstjänst, ber för sin miljö och är ett vittnesbörd mitt i samhället.
Samtidigt lever kyrkan alltid i spänningen mellan det lokala och det globala.
– ”Medan de firade gudstjänst och bad sände de iväg Barnabas och Saul.” Det finns alltid en rörelse utåt i första kyrkan. Kyrkan lever nära – och samtidigt över alla gränser.
Evangelistens ärende finns kvar
Som predikant med trettio års erfarenhet märker Daniel Röjås hur förutsättningarna förändrats.
– Förr kunde man säga ”Bibeln säger” och förutsätta en gemensam förförståelse. I dag kanske någon undrar ”varför just Bibeln? Hur ska den tolkas?” Många saknar bakgrundsberättelsen.
Han beskriver hur det påverkar förkunnelsen.
– Om vi talar om Jesu död och uppståndelse utan att människor har med sig berättelsen om vad som gått sönder i världen, då missar man själva dramat. Vi behöver vara folkliga och pedagogiska och inte förnumstigt säga ”som ni alla vet”.
Samtidigt menar han att evangelistens gåva fortfarande är nödvändig.
– Själva behovet av att få möta Jesus finns kvar. Evangelistens uppgift är att måla bilden av honom så att den väcker tro och hjälpa människor över tröskeln in i en medveten relation med Kristus.
De långa tältkampanjerna är kanske svåra att återskapa i en tid av fulltecknade kalendrar. Men ärendet består.
– Jag tror att evangelistens gåva behöver flytta in i det ordinära församlingslivet. Att evangeliet pulserar i gudstjänsten, i Alphakursen, i cellgruppen – så att man inte behöver säga till någon som vill bli kristen att vänta tills en evangelist kommer om två år.
Tiden som utmaning
En av de största utmaningarna i dag är inte motstånd mot tron – utan konkurrensen om tiden.
– Ibland kan jag känna att det är ett större vittnesbörd att som familj ta sig till kyrkan än vad man lyckas säga i predikan. Det kostar något att prioritera en gemenskap.
Han möter både dem som lämnat kyrkan och dem som är nyfikna på andlighet men tveksamma till institutionen.
– Många kan säga ”Jesus, ja tack”. ”Andlighet, ja tack”. Men kyrka och den överlåtelse som följer är svårare. Vi lever i en tid där många upplever att de har mer pengar än tid.
Här efterlyser han mindre kontroll och mer nåd.
– Livet har olika årstider. Engagemanget tar sig olika uttryck. Vi får välsigna varandra i det och släppa kontrollen lite. Gud får också ta ansvar för sin kyrka.
Musik som bär teologi
En annan avgörande dimension är musiken. För Daniel Röjås har sångerna burit teologi djupare än många ord.
– Det som sjungs in i mig sitter kvar, för att det är sagt med toner. Sången och musiken har haft en avgörande betydelse för min tro.
Han efterlyser större musikalisk bredd snarare än snävare uttryck.
– För en sökare är inte en gammal psalm ett problem. Det är ett större problem om det bara är en musikstil som räknas. Våra icke-kristna vänner lyssnar brett. Då måste vi våga vara djärva och låta mångfalden blomma också i kyrkan.
Framtidens kyrka, menar han, är därför ingen förenklad version av det som varit – utan en rikare.
– Evangeliet är givet och gåvorna är givna till församlingen. Vi ska låta tusen blommor blomma för Guds ära.
I den spänningsfyllda rörelsen mellan rötter och samtid, mellan centrum och generositet, ser Daniel Röjås sin dröm ta form: en kyrka där Anden verkar, där evangeliet förkunnas med klarhet och där människor från olika bakgrunder får upptäcka att de hör hemma.
Denna text är AI-generad utifrån en transkribering av ett poddsamtal mellan Carl-Henric Jaktlund och Daniel Röjås . AI har därefter fått i uppdrag att skapa en artikel som speglar samtalet. Texten är inte tänkt som en ersättning till podden utan som ett komplement. Vill du veta mer kring vad Daniel Röjås tycker eller undrar kring något som känns lite för kortfattat i denna text? Lyssna till podden! Du hittar den här på hemsidan på Spotify eller andra platser där poddar finns.
