Vem ska jag tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är såhär?
Ja, så sjöng Tomas DiLeva. Och på ett sätt är det solklart för mig. Jag tror på Jesus. Jag har liksom alltid gjort det. Men att leva i Sverige 2026 innebär att jag också behöver tro på något eller någon mer. För Jesus, och Bibeln, är inte alltid supertydlig i vardagens alla avvägningar. Låt mig få ge några exempel:
Någon säger att jag måste ta bort maskrosor i min gräsmatta eftersom mina grannars husvärde sänks annars. Men någon annan säger att jag ska ha äng eftersom bina dör ut. Någon säger att taket har en passerad livslängd. Någon annan kallar det försäljningsknep.
Någon säger NJUT! Barnen blir stora dundersnabbt så jobba mindre eller inget alls. Någon annan varnar för kvinnofällan, måste jobba för pension, måste nätverka, slipa på CV och att jag är totalt ointressant på arbetsmarknaden när jag är 40+. Någon annan säger att det enda jag kommer att ångra på dödsbädden är att jag var för lite med mina barn.
Någon säger att jag ska sälja allt jag äger, någon säger att jag måste spara i fonder. Någon säger att alla andra har pool, någon att barn efter barn efter barn efter barn dör för att de inte får rent vatten. Någon talar om måsten i vårgarderoben, någon att jag måste sluta jämföra mig med andra.
Någon säger att det behövs ledare, engagerade, kyrkstädare och givare. Någon säger att kyrkan inte ska vara ett ok. Någon säger att det är roligt att bidra och bygga församling tillsammans. Någon säger att det är en annan tid nu.
Någon säger att kroppen är Guds tempel. Någon säger att det är fel på min kropp. Någon säger “så tappar du halva din kroppsvikt innan midsommar”, någon ger bästa recepten på femlagerstårtan.
Någon säger att jorden har feber. Någon säger unna dig. Och akta dig! Maximera! Lev nu! Tänk på sen. Curla inte dina barn, var en närvarande förälder, engagera dig, vila, rösta på oss, tänk på andra, tänk på dig själv, bygg församling, muskler, CV, Guds rike, bygg på ditt äktenskap, bygg på ditt hus. Ja, ta hand om ditt hus, ta hand om din församling, ta hand om din jord, ta hand om ditt hår.
Och i mitten av detta är jag. Och förmodligen du. Och vi ska parera mellan detta ständiga brus, ständiga vågskvalp hit och dit. Lägga oss sunt någonstans på en skala utan att hamna i ytterligheter där vi kan skada oss själva och andra. Utan att bränna ut oss eller tappa bort oss. Leva i världen, men inte av den.
Du kanske känner att det går finfint. En del bara vet, känns det som. Har en kompass som leder rätt. En del behöver prata med andra. Få råd, få bolla tankar, testa sig fram. Jag tillhör den gruppen. Själv tycker jag det kan vara rätt klurigt, det här med livet.
Men häromdagen tog jag en långpromenad och medan jag såg Fryken i majsolen lyssnade jag på min kollegas podd, alltså Sändarens podd, På jakt efter framtidens kyrka. Då sa Joel Halldorf såhär:
“Det behövs fördjupning. Jag tror att många som kommer till kyrkan idag kommer för att de vill ha hjälp att leva. // Man söker liksom life skills för livet, för det postmoderna livet är så rörigt och svårt. Hur ska man dejta? Hur ska man förhålla sig till media? Hur ska man förhålla sig till bristen av hopp? Hur ska man förhålla sig till det politiska klimatet om man inte känner att man kan lita på någon? Hur ska man förhålla sig till dåliga framtidsutsikter, en arbetsmarknad som man inte kan förutse, alla krav som har med studier, optimera sin kropp och såna saker? Här behövs djupa rötter och jag tror att det är någonting som kyrkan behöver ge.”
Ja. Jag behöver life skills och jag behöver rötter. Jag behöver Jesus, kyrkan, församlingen och gudstjänsten. Det är mitt hem. Det är en plats att få hjälp att parera. Där finns något jag inte finner i valmanifesten, veckotidningar, i mailen från barnens fotbollstränare, i mina favoritdeckare och i Hemnet-annonser. Bibelord som lästs i århundrade efter århundrade och gett människor frid, hopp, riktning, rötter. Jag får dem tolkade, får dem även i nutida kostym och sedan får jag sjunga, beröras och mötas över fikat.
Vi som ses kan tycka väldigt olika och vara väldigt olika, men gudstjänsten och allt som hör den till ger mig ofta, om inte ett räcke att hålla i, så en boj att vila på i denna storm. Ibland får jag en bullervall mot de höga röster som dånar i samhället, ibland ett lite mildare ok och en klapp på kinden. I gudstjänsten får jag uppleva “just det, så tror ju jag” och “ah, den vägen vill jag gå”. Livsviktiga korrigeringar när jag håller i min kompass.
I söndags fick jag höra om Hjälparen som skall lära mig allt och påminna mig om allt som Jesus har sagt. Att Jesus ger frid och inte det som världen ger. Att jag inte ska känna oro och inte tappa modet. Det är bra ord att ta med in i en hektisk vecka för en familj med scouthajk, födelsedag, fotbollscup, församlingsmöte, studiedag, förskolesommarfest och mors dag.
Så, ja, jag tror på Jesus.
Ja, jag tror på gudstjänsten.
Och ja, jag tror att maskrosorna kommer att få härja ganska fritt.
