Gårdagen var tung. Den 7 oktober passerar inte obemärkt förbi, varken i medieflödet eller i det egna sinnesläget. Berättelserna från Hamas attack 2023 dröjer sig kvar, pockar på, ger ingen ro. Detta besinningslösa våld, därtill planerat – det är omöjligt att ta in, än mer omöjligt att acceptera.
Att en sådan dag läsa rapporter om demonstrationer i Sverige där 7 oktober-attacken hyllas och beskrivs som nödvändig är svårsmält. Det är minst sagt enkelt att förstå alla som reagerar starkt på det. Jag gör detsamma.
Ett möte som vidgade perspektivet
Samtidigt som jag skakar på huvudet åt detta förflyttas jag dock tillbaka i tiden, till våren 2024, ett drygt halvår efter attacken. Jag äter middag med en vän från England och med sig har han sin nya flickvän. Båda är varmt troende kristna och hon är lika klok som han i olika funderingar kring kyrka, samhälle och evangelisation, de områden som vårt samtal främst kretsar kring.
När våra vägar skiljts åt bekräftar jag vår nyfunna vänskap på modernt vis: Jag börjar följa henne på Instagram. Dagarna därefter lär jag mig nya saker om henne, först att hon har palestinsk härkomst och sedan om hennes känslor kring det som skett och sker. Hon delar inlägg flitigt, något eftertänksamt och annat ytterst känslosamt. Den sammantagna bilden under de där dagarna är tydlig: Hon anser att 7 oktober-attacken var fasansfull, lider med de döda och deras anhöriga, men vill också tala om det som föregått den.
Detta skedde inte i ett vakuum, utan mot bakgrund av det långvariga förtryck som vi utsatts för. Ungefär så minns jag hennes formulerade åsikt. Jag uppfattade det inte som ett försvar för attacken, utan som en vilja att också få den egna sidans erfarenheter och lidande erkända. Det gör inte Hamas ansvar för attacken mindre, men det säger något om vad hon ville att omvärlden också skulle se.
Jag följde hennes inlägg, storögt och ödmjukt. Saker blir ju ofta svårare när det är en människa man känner – om än ytterst lite – än när det är en okänd person som för fram budskapet.
Empatin behöver inte byta sida
Det innebar inte att jag kände sympati med dem som igår tycks att hyllat minnet av attacken och dess våld, det gjorde jag inte.
Men minnet av min nyfunna vän påminde mig om de människor vars sorg och erfarenheter också behöver rymmas i vårt samtal. Empatin med dem som drabbades den 7 oktober behöver inte minska för att också omfatta palestinier som förlorat sina anhöriga. Inte så att den förflyttas och byter sida; mer att den utökas, fördubblas.
Minnet från middagen 2024 och Instagram-inläggen som följde väckte även ytterligare ett minne, från en ledarskapskonferens i London en handfull år tidigare. En israelisk kvinna gästade och berättade om hur hennes son dödats av en palestinsk krypskytt i början av 2000-talet. Det hade förstås mänskligt sett varit väldigt begripligt om hon fyllts av frustration eller till och med hat gentemot den motsatta konfliktsidan, men istället hade hon valt att engagera sig i en organisation där både israeler och palestinier som förlorat anhöriga i konflikten arbetar tillsammans för fred och försoning.
Jag minns tystnaden i rummet, respekten för det hemska hon varit med om. Och jag minns det budskap hon skickade med de lyssnande människorna som kom från hela världen: Hon uppmanade oss att inte ta så hård ställning i deras konflikt att vi tog det hemska med oss hem och fördjupade motsättningarna och splittringarna i våra egna länder. Ingen skulle tjäna på det, sa hon.
Kan vår empati rymma fler?
Jag har burit de orden med mig. För mig handlar de inte om att avstå från att fördöma övergrepp. Det besinningslösa våldet den 7 oktober behöver fördömas, liksom hyllningarna av det, men vi behöver samtidigt vara vaksamma på vad som händer med oss när ställningstagandet gör det svårare att se de andra.
Hon hade förlorat sin son och ändå valt att möta människor som förlorat sina på den andra sidan. Det valet ställer en fråga även till oss: Kan vår empati få växa, utan att vi för den skull blir mindre tydliga med vad vi fördömer?
