Gravplatserna för mina kära – pappa, mor- och farföräldrar, vänner – som lämnat jordelivet för en större dimension finns utspridda över landet. Därför brukar allhelgonahelgen i mångt och mycket bli en resa inombords, i tankarna och känslorna. Det fungerar att tända ljus även där.
Men en allhelgonahelg för några år sedan fick även två fysiska ljus eldslåga. De tändes för två människor jag aldrig träffat.
När lördagskvällens mörker sänkt sig styrdes våra familjesteg till kyrkogården ett par stenkast bort från vårt hus. Där, i minneslunden, finns den dotter vi föräldrar aldrig fick krama, den syster som brödratrion Jaktlund aldrig fick leka med. Mitt i graviditeten slutade det lilla hjärtat att slå och lämnade ett dåvarande stort hål i vår tillvaro. Med tiden, i takt med att våra andra barn fötts och välsignat livet, har tomrummet minskat. Men hålet existerar fortfarande, det är en bit av vår berättelse, en del av vår familj. Den sorgen manifesterade vi genom att låta det redan existerande ljushavet vid minneslunden utökas med ytterligare en låga.
Jag minns att det var gott om skingrare av mörkret även på övriga kyrkogården, vid de personliga gravplatserna. Som en snitslad bana av kärlek, uttryckt av familjer och vänner som sörjer, saknar och längtar.
Vi vandrade genom allt det vackra och ljusfyllda med siktet inställt på platsen där en god väns pappa ligger begravd. Där skulle vårt andra medhavda ljus skulle placeras.
”Eller så ställer vi det här i stället”, sa min fru plötsligt och pekade på en gravplats i närheten där den maffiga ljuskedjan var bruten, där mörkret var kompakt.
Så fick det bli, för inget liv förtjänar bara mörker; alla är värda ett ljus.
Det var en enkel och spontan handling men den har fortsatt att tala till mig. Tänk vad viktigt att få sörja, att inte väja för de mörka tonerna men inte heller mura in sitt ljus. Det är tänkt att generöst upplåtas och delas med dem som behöver det.
Den principen vill jag ta med mig även in i den stundande halloweenkvällen. Det går att problematisera högtiden, i synnerhet beklaga att den så ofta krockar med allhelgonahelgen, men jag har samtidigt väldigt svårt för det tydliga markerande som en del känner stort behov av: ”Jag öppnar inte för dessa bestar som hotar och skrämmer!”
Nu är det förstås möjligt att vi har olika erfarenheter av vilka som ringer på dörren, men hos oss har det alltid varit grannskapets barn som med glatt humör klätt ut sig till företrädesvis mumier och zombies. I dessa allt mörkare hösttider, där folk allt mer stänger in sig i sina respektive hus, har det snarare känts som en frisk fläkt än upplevts som ett hot eller något jobbigt.
Låt barnen komma till mig, har jag tänkt och öppnat dörren på vid gavel, skänkt godis och berömt fantasifulla utklädningar.
Den attityden är ett ljus jag kan ge.
