Equmenia ton har en sång i sin bank som börjar med strofen “det är tid att sjunga hoppets sånger”. Låt oss göra det. Låt oss glädjas över det vi kan glädjas över och se de frön av hopp och ljusning som finns i vår kyrka, för jag tror det är tid att sjunga hoppets sånger för världens skull, för vår skull – ja, för Guds skull. Det är fullt möjligt att göra det och samtidigt inte blunda för utmaningar, problem, brustenhet, sorg, krig och fasor som omger oss.
Initiativet till Equmeniakyrkans bönedygn ”Vaka och bed” är ett hoppets frö. Under 24 timmar den 25-26 april bidrog många församlingar med att samla till bön på Youtube. Den som deltog nu och då vid sin skärm fick se den rikedom och mångfald som Equmeniakyrkan är. 21 församlingar, från Nävlinge-Rickarum i syd till Kiruna i norr. Vi bjöds in i kyrkorum, vardagsrum, skogsdunge och kapell till lovsång, orgelmusik, läsning ur Psaltaren, appeller och böner. Bönespråken var som en ljuvlig fågelsång med olika dialekter och uttryck. Jag njöt av att vi med mångfaldigt språk bar vår kyrka, dess församlingar, våra systerkyrkor, världens smärta och våra utmaningar i gemensam bön. Det säger mig att det är tid att sjunga hoppets sånger.
Ett stort tack till Patrick Abrahamsson, pastorskandidat och initiativtagare, tack till unga människor som vakade och bad under nattens vargatimmar. Det är ett nytt sätt för oss att väva oss samman som troende och bedjande människor i Equmeniakyrkan. Då menar jag, såklart, inte bönen i sig, det är inget nytt, men att samlas brett digitalt för bön är det. Det är nödvändiga vävtrådar av hopp som vittnar om samhörighet, gemensamhet och att tillsammans bära.
En av mina scouter upptäckte nyligen att jag är pastor och försökte få reda på vad jag gör på dagarna, hur mitt jobb ser ut. Väldigt snabbt konstaterade han att ”då är du en sån som begraver, viger och döper”, och jag försökte förklara för honom att mitt jobb ser lite annorlunda ut, men det är inte så enkelt att förklara för en nioåring vad en kyrkoledare gör – att jag inte tjänstgör i en specifik kyrka. Så småningom var det dags för vår avslutning, som alltid är densamma. Vi sjunger Tore Littmarks ”Skymning rår över skogar och vatten”, och precis som alltid hade jag svårt att hålla tårarna tillbaka i strofen ”Lär oss kämpa ärligt för ditt rike, och i varje mänska se vår like”. En bra sammanfattning av min längtan. Därefter var det dags för scoutbönen och scouthälsning, och samma kille kom fram till mig under tiden vi försökte formera en ring, tog fram sin mobil och frågade mig om numret till Gud. Det var fint att kunna säga till honom att det behövs inget telefonnummer, du kan alltid tala med Gud, till exempel genom scoutens bön.
Det är tid att sjunga hoppets sånger. Vi ber våra böner för fred i Ukraina, för fred i Mellanöstern, för fred i Kongo. Vi fortsätter att be för människor som kränks och diskrimineras. Vi ber om omvändelse för förhärdade hjärtan och vi ber om existentiell hälsa för barn, unga, män och kvinnor. Vi ber också med Psaltaren och heliga Birgitta; Herre, visa oss din väg och gör oss villiga att vandra den. Bönen är hoppets språk: Hopp om att Jesus Kristus ska förvandla mig, dig och världen.
