För att bevara vår identitet behöver vi ständigt förnyas. Det gäller allt som lever. Det är just genom förnyelsen som vi förblir oss själva. Det kan verka paradoxalt, men det som slutar förnyas börjar dö.
Tänk på kroppen: varje dag förnyas våra celler. Den dag denna process upphör är döden oundviklig – och till slut upplöses kroppen helt. På samma sätt är det med församlingen. Den är Kristi kropp, och för att förbli det måste den leva i ständig förnyelse. Förnyelsen håller identiteten levande och gör församlingen vital i en föränderlig värld.
Samtidigt rymmer förnyelsen en inneboende spänning – mellan det välbekanta och det okända. För många är trygghet en central del av tron, och trygghet är ofta knuten till det vi känner igen. Förnyelse innebär däremot att något nytt träder fram – något vi ännu inte helt förstår. Det kan väcka osäkerhet.
Här ligger en av Equmeniakyrkans stora utmaningar: att omfamna och möjliggöra andlig förnyelse, utan att förlora den trygghet som många längtar efter.
Det som var en välsignelse igår hör till historien. Gud verkar idag och vill ge oss det vi behöver. För en del kan detta kännas krävande: ”Får vi inte bara landa? Måste allt hela tiden förändras?”
Jo – vi behöver både vila och igenkänning. Utan det riskerar förändring att bli något destruktivt, en okontrollerad kraft snarare än en livgivande rörelse. Men den bibliska och skapelsegivna rytmen rymmer både vila och förnyelse. Sund tillväxt sker inte i rastlöshet, men heller inte i stillastående.
Bibeln hjälper oss att förstå detta. När Israels folk vandrade genom öknen gav Gud dem manna – bröd för dagen. Ingen fick samla mer än för sitt behov. Den som sparade till nästa dag upptäckte att det blivit oätligt. Lärdomen är tydlig: vi utmanas att leva i en daglig tillit till Guds ledning. Gårdagens välsignelser är inte tänkta att bära morgondagens liv.
Ett sådant liv kräver tro – en levande relation där vi ständigt är beroende av Gud.
Skriften visar också med stor tydlighet att nostalgi aldrig kan bära en vision. Gud är inte främst historiens Gud, utan den som skapar historia. Hans namn uttrycks i presens. Det är idag som är frälsningens dag.
Till helgen samlas Equmeniakyrkan till sin första visionskonferens. Redan före start märks ett stort gensvar – omkring 1100 deltagare är anmälda. Det väcker både glädje och förväntan. Vi möts med en gemensam längtan: efter en fördjupad tro och en förnyad kyrka, levande i vår tid, rotad i Kristus.
