Att bli vuxen är en möjlighet för trons utveckling

Förändring, att vi växer vidare och in i nytt, är naturligt kring det allra mesta här i livet – inte minst i det där livssteget som innebär att gå från ungdom till vuxenliv. Det borde även gälla tron. Det skriver Carl-Henric Jaktlund.

En nylig undersökning, gjord av tankesmedjan Pew research center och rapporterad av exempelvis Dagen, visar att 3 av 10 svenskar som uppfostrats som kristna lämnar tron när de blir vuxna. Undersökningen känns trubbig och är tämligen svårtolkad, precis som religionsforskaren David Thurfjell påpekar i Dagen:

”Vad innebär det att uppfostras som kristen, och att vara kristen? Det är ju en definitionsfråga. Är det om jag firar kristna högtider, om jag har ett kristet namn, om jag är medlem i ett trossamfund eller om jag själv anser mig vara det?”

Trubbigt och svårtolkat, som sagt, men ämnet som sådant är intressant även om det råkar vara klurigt att dra slutsatser utifrån undersökningen. För det relevanta och viktiga ligger inte i att slå fast procentsatser eller ens att definiera vart gränserna kring vem som får kalla sig kristen går. Det relevanta och viktiga är att slå fast att det ofta är utmanande att växa upp med tron i behåll.

Och att det är som det ska.

Klurig livspassage

Under min egen uppväxt, där tron var tämligen självklar både i hem och kyrka, kan jag inte minnas några samtal om en kommande klurig livspassage. Väl där, vid insteget till det som brukar kallas för vuxenliv, så växte krisen fram.

Inte så konstigt egentligen, allting förändras ju i det där skedet av livet: Flyttlasset lämnar föräldrahemmet, studenten blir arbetare, självständigheten tilltar. Det är som det ska. Blir någon, utan en tämligen bra och vattentät förklaring, kvar i föräldrahemmet eller på universitetet i årtionden så kommer det resas frågetecken kring hur personen mår. Förändring, att vi växer vidare och in i nytt, är naturligt kring det allra mesta här i livet – inte minst i det där livssteget som innebär att gå från ungdom till vuxenliv.

Det borde anses som minst lika självklart när det gäller tron.

”Ni borde vid det här laget själva vara lärare, men i stället behöver ni nu på nytt någon som lär er de första grunderna i Guds ord. Ni har återgått till att behöva mjölk i stället för fast föda.” Så skriver Paulus i Hebreerbrevet och tydliggör att tanken för en kristen är att växa vidare, att ta nya steg. För det finns förstås mer att upptäcka kring Gud och livet än det som går uppfatta i ungdomen, hela livet går det att utforska för att ”fatta bredden och längden och höjden och djupet” som samme Paulus skriver i Efesierbrevet.  

Förändring, fördjupning, förädling

Varje människa som växer upp med en tro behöver alltså ha siktet inställt på att den ska förändras, fördjupas, förädlas. Det kan låta självklart, men så är det långtifrån alltid. När frågor och funderingar börjar komma smygande är det lätt att instinktivt känna obehag och tolka allt annorlunda som ett yttre hot som det gäller att stå emot. Man vill ju inte bli en av de där som mister den tro man vuxit upp med och uppskattar, liksom.

Men för att det ska lyckas – för att tron ska behållas – så behöver tvärtom de nya tankarna, även de tvivlande och ifrågasättande, accepteras och välkomnas. Det är ju nämligen inte säkert att teologin och praktiken från ungdomen är korrekt eller perfekt, den kan behöva korrigeras, så magkänslan av oro kan behöva slås tillbaka.

Det här är förstås lättare sagt än gjort emellanåt, det är delikata utmaningar som kan vara svårt att navigera i ensam. Därför är det av yttersta vikt att kyrkan pratar om insteget till vuxenlivet som främst en möjlighet: En chans att få stå mer på egna ben, utan föräldrahemmet och ungdomsgänget, samt att kunna upptäcka mer av den bredd, längd, höjd och djup som finns att erfara och upptäcka kring Gud och tron.

Vid sidan om att benämna vuxenlivets möjligheter att växa vidare är det även viktigt att det inte stannar vid ord och teori, det behöver bli handling och praktik. När Emmausvandrarna, vars vandring speglas i Lukasevangeliets sista kapitel, hamnade i sina frågor och funderingar så kom Jesus dit och bistod dem med goda och rannsakande frågor som hjälpte dem identifiera att deras hjärtas tro inte hade nått återvändsgränd utan hade en framtid och ett hopp.

Där har kyrkan och den enskilde kristne som landat i sin vuxna tro en målbild att sträva efter, för att än fler ska växa upp och till istället för bort från kyrka och tro framöver.

image_pdfLadda ner som PDF
Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund är chefredaktör på Sändaren samt författare till en handfull böcker. Han har en bakgrund som journalist på tidningen Dagen, pastor i pingströrelsen samt nationell ledare för Alpha Sverige.

Läs mer

När Anden kom revs inte olikheterna – bara murarna

Den pingst som just passerat påminner om något som känns allt svårare i vår tid: människor behöver inte bli lika varandra för att kunna förstå varandra. Pingsten handlar inte om likriktning utan om gemenskap mitt i olikheterna.

På lördagarna förvandlas kyrkan till secondhand

En uppstoppad falk, en Märta Måås-Fjetterström-bonad eller bara en långfika. På lördagarna förvandlas Abrahamsbergskyrkan i Bromma till secondhand-butiken Reprisen – en verksamhet som lockar hundratals besökare och gett församlingen både nya intäkter och nya möten.

Joel Halldorf: ”djupare rötter i en ytligare tid”

Intresset för kristen tro ökar samtidigt som kunskapen om dess innehåll tunnas ut. För Joel Halldorf är framtidens stora kyrkliga utmaning därför tydlig: att forma människor djupare i en tid präglad av identitet, brus och andlig ytlighet.

Samhällets bankande hjärta

I en tid där mänskliga möten blir färre växer behovet av platser där vi får vara just människor. Kanske är det där församlingen har sin viktigaste uppgift. Det skriver Beryl Lindeman.