back to top
lördag, februari 14, 2026

Nu har äntligen Rysslands-försvararna tystnat

Senaste veckorna har det blivit övertydligt att Putin inte är en fredsherre. Frågan är hur såpass många ett tag kunde tro något annat. Det skriver Carl-Henric Jaktlund.

Dela

I slutet av februari, i efterdyningarna av att amerikanske presidenten mötte sin ukrainske motsvarighet, så uppstod ett märkligt vakuum i tiden. Plötsligt, som från ingenstans, dök röster upp som antingen hyllade eller i alla fall tämligen ivrigt försvarade Vladimir Putin, Rysslands president. Det var inte som det påståtts, hävdade man – den största eller till och med hela skulden för kriget i Ukraina är inte alls hans.

Istället riktades ljuset mot Ukrainas president Volodymyr Zelensky, det var möjligen inte hans fel att kriget inleddes (även om somliga röster höjdes även för det) men huvudansvaret för att det fortfarande pågick låg i alla fall på honom. En och annan tidningskrönikör skrev i den riktningen, men framförallt var det så kallat vanligt folk som nyttjade sin åsiktsfrihet på Facebook och andra plattformar för att sprida denna myt och missuppfattning – som man kan kalla det om man är snäll.

Vill man tala klarspråk så är det inget annat än en ren lögn.

Hur kom det sig att detta plötsligt ivriga försvar av Vladimir Putin uppstod? Det finns förstås, inte minst utifrån en allmän trötthet och kritik gentemot västvärlden, de som länge hyst den uppfattningen och lät den höras när ämnet var uppe till allmänt samtal. Andra grundade troligtvis mycket av sin åsikt, eller till och med hela, på den situation som föranlett den aktuella diskussionen: Mötet mellan Donald Trump och Volodymyr Zelensky i Vita huset.

Träffen dem emellan blev vida omdiskuterad eftersom Trump, tillsammans med sin vicepresident J.D. Vance, riktade kraftig kritik mot sin ukrainske kollega om att denne var en diktator som inte verkade önska fred. Den amerikanske presidenten meddelade även att han var lika allierad med Putin som med Zelensky och gjorde uttalanden så Rysslandsvänliga att det pratades om ett skifte i en gammal maktkamp.

Det var utifrån detta som de ovan nämnda rösterna höjdes och det gjordes antingen på grund av genuin övertygelse och support av Putin eller på grund av genuin övertygelse och support av Trump (eller både och).

Så var det då, men så är det inte nu.

Senaste tiden, och i synnerhet den senaste veckan, har det nämligen varit knäpptyst med dylika åsikter. Det är rimligt. Senaste tiden har Vladimir Putin nämligen, istället för att ta steg i fredsprocessen som han själv antytt och Donald Trump utlovat, växlat upp anfallen mot Ukraina. Attackerna hör till de värsta på de tre år som kriget pågått.

Ryssland har visat sitt rätta ansikte så tydligt att Trump häromdagen plötsligt kallade Putin för galen och uttryckte att han inte förstod vad som hänt med honom. Det borde dock inte vara så svårt förstå, attackerna är ju bara en logisk följd av att det rör sig om ett invationskrig. Skulle Ryssland lägga ner vapnen vore kriget slut, skulle Ukraina lägga ner vapnen vore deras land ett minne blott. Det är den enkla sanningen.

Möjligen missuppfattade Trump situationen där i slutet på februari, möjligen försökte han sig på ett taktiskt spel som i så fall visade sig misslyckat. Parallellt med att han funderar på det kan de svenskar som skred ut till försvar för Trump och Putin och till attack mot Zelensky fundera på hur det kunde bli som det blev.


Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund är chefredaktör på Sändaren samt författare till en handfull böcker. Han har en bakgrund som journalist på tidningen Dagen, pastor i pingströrelsen samt nationell ledare för Alpha Sverige.
Dags att söka stipendier för fortbildning hos
Stockholms kristliga ynglingaförenings stipendiefond.

Läs mer

”Framtidens kyrka börjar inte med formen – utan med Jesus”

När Marcus Olsson kliver in i podden På spaning efter framtidens kyrka gör han det utan kaffe – och med ett tydligt ärende. Han...

Detta är Equmeniakyrkans bärande identitet

Det är dags att sluta säga att Equmeniakyrkan är en ”bred kyrka”, som om det vore något unikt; eller ännu sämre, som om det...

Kyrkans språk när inget längre är självklart

När Paulus kommer till Aten möter han inte öppet motstånd, men heller ingen självklar förståelse. Här finns religiös aktivitet, filosofiskt samtal och existentiell nyfikenhet...

Frikyrkans kompromisslösa antirasism behöver resa sig

Under min uppväxt i Baptistkyrkan på 60- och 70-talen var det en sak som inskärptes i mig, som en självklarhet: den tro som predikades...