I en uppmärksammad ledartext idag beskriver Världen Idag utvecklingen inom delar av svensk frikyrklighet – där församlingar öppnat för samkönade vigslar eller förändrat sin hållning i sexualetiska frågor – som ett möjligt uttryck för det stora andliga avfallet före Jesu återkomst. Formuleringarna är drastiska: församlingar inom Equmeniakyrkan, Svenska Alliansmissionen och Evangeliska Frikyrkan sägs välja bort Bibelns ord, drivas av bristande gudsfruktan och bidra till en genomgripande sekularisering av kyrkan.
Det är starka ord. Därför behöver de bemötas.
Frågorna om tro, sexualitet och äktenskap är inte enkla utan på djupaste allvar.
För pastorer, församlingsledningar och medlemmar som brottas med Bibelns texter, relationer och människors liv.
För hbtq-personer som länge försökt förstå om kyrkan har plats även för dem, och hur den platsen i så fall ser ut.
För församlingar där beslut kostar, skaver och ibland splittrar.
Just därför behövs ett samtal präglat av större varsamhet än den domsretorik som präglar Världen Idags ledartext.
När kristna ledare beskriver andra troende som en del av det stora avfallet, som uttryck för bristande gudsfruktan eller som människor som övergett Bibeln så sker en avgörande förskjutning: från teologisk oenighet till andlig misstänkliggörande, från gemensam brottning till dom.
Det är inte att ta frågornas komplexitet på allvar. Det är att drastiskt förenkla dem.
Kyrkohistorien visar hur dyr splittring nästan alltid blir. Samfund har delats, församlingar spruckit och relationer brutits i övertygelsen om att sanningen krävt det. Ibland har tydliga gränser kanske varit nödvändiga, men alltför ofta har självrättfärdighet och hårdhet gått hand i hand med anspråket på andlig renhet.
Jesus skärpte inte rösten gentemot människor som kämpade med svåra frågor, snarare riktades hans starka kritik mot högmodet, tvärsäkerheten i den egna rättfärdigheten och viljan att döma andra.
Det borde mana till eftertanke även i vår tid.
Profeten Elia mötte inte Gud i stormen, elden eller jordbävningen, utan i den stilla susningen. Kanske är det värt att betänka i ett samtalsklimat som hela tiden tenderar att skruvas upp och där oliktänkande kristna allt lättare utmålas som hot.
Teologiska uppfattningar spelar roll, men övertygelser måste bäras med ödmjukhet. Sanning är långtifrån oviktig, förstås, men kyrkans folk har inte råd att förlora kärleken medan den söker sanningen.
Vi behöver fler röster som vågar säga: Det här är svårt. Vi brottas med detta. Vi söker Guds vilja. Vi håller kanske inte med varandra – men vi vägrar göra varandra till fiender.
Jesus bad inte om likriktning i hans namn. Han bad om enhet. Den bönen är fortfarande lika obekväm som nödvändig.
