När Maria Fagré blickar framåt är det inte nya metoder eller trendiga uttryck hon först och främst längtar efter. Snarare handlar det om ett grundläggande skifte i hur kyrkan förstår sig själv.
– Historiskt har kyrkan försökt skapa enhet genom likformighet. Men jag tror att sann enhet är enhet i mångfald, säger hon.
Maria Fagré är ledare i husförsamlingsnätverket Ekklesia i Örebro och nationell ledare för 24–7 Prayer i Sverige. Under samtalet återkommer hon flera gånger till vikten av att kyrkan rymmer olika uttryck, personligheter och kallelser – både lokalt och globalt.
– Församling behöver inte se likadan ut överallt. Vissa trivs i stora sammanhang, andra i det nära och relationella. Båda behövs.
När olikhet blir en styrka
I 24–7 Prayer-rörelsen har hon sett hur mångfald kan fungera i praktiken.
– Det är det enda sammanhang jag varit i där katolska nunnor och killar som är kallade till nattklubbarna på Ibiza kan stå och tillbe tillsammans, säger hon och skrattar.
För henne är det just där något viktigt händer: När människor med olika bakgrunder och gåvor möts uppstår ett ömsesidigt beroende.
– Om vi gör exakt samma sak och når exakt samma människor behöver vi inte varandra. Men om vi kompletterar varandra, då blir vi verkligen Kristi kropp.
Från konsumtion till lärjungaskap
Ett annat tydligt tema i Maria Fagrés framtidsspaning är behovet av att bryta med kyrkans konsumtionskultur.
– Vi är präglade av ett tänk där man frågar: Var får jag mest? I stället behöver vi fråga: Var behövs jag?
Hon menar att alltför många kristna blivit åskådare snarare än deltagare. Förkunnelsen har blivit central, men steget från teori till praktik uteblir ofta.
– Jag kan inte säga att jag kan sy bara för att jag har läst instruktionsboken till symaskinen. Det är först när jag börjar sy som jag lär mig.
Jesus själv, menar hon, tränade lärjungar genom att aktivera dem – långt innan de hade full förståelse för allting.
Kyrka som familj
I husförsamlingen i Örebro har hon sett vad det kan betyda i människors liv.
– Det vanligaste vittnesbördet var: Jag har aldrig känt att jag passar in i kyrkan förut, men här känner jag mig hemma.
För många handlade det om att för första gången uppleva kyrkan som familj – inte bara som ett ord, utan som en levd verklighet.
– Som någon sa: Här fick jag inte bara höra om Jesus, utan också möta honom.
Tid – den stora bristvaran
Samtidigt ser Maria Fagré en stor utmaning för framtiden: Tiden.
– Vi ber om väckelse, men har egentligen inte tid för en människa som kommer till tro.
Hon menar att kyrkan behöver bli en motkultur i ett samhälle där kalendrarna redan är fulla.
– Tänk om vi byggde våra liv så att det faktiskt finns utrymme för människor.
I ett av sina mest utmanande exempel skissar hon på ett tankeexperiment:
– Tänk om en församling bestämde sig för att ingen jobbar mer än 75 procent. Vad skulle hända med våra relationer – och vår beredskap för väckelse?
En möjlighet mitt i ensamheten
Trots utmaningarna ser Maria Fagré stora möjligheter för kyrkan i Sverige.
– Vi lever i världens ensammaste land. Och vi som kyrka har nycklarna till gemenskap.
Framtidens kyrka, menar hon, byggs där enhet och mångfald får leva sida vid sida – och där gemenskapen i sig blir ett vittnesbörd.
– Vi har försökt skapa enhet genom likformighet. Men framtidens kyrka måste skapa enhet i mångfald.
Denna text är AI-generad utifrån en transkribering av ett poddsamtal mellan Carl-Henric Jaktlund och Maria Fagré. AI har därefter fått i uppdrag att skapa en artikel som speglar samtalet. Texten är inte tänkt som en ersättning till podden utan som ett komplement. Vill du veta mer kring vad Maria Fagré tycker eller undrar kring något som känns lite för kortfattat i denna text? Lyssna till podden! Du hittar den här på hemsidan på Spotify eller andra platser där poddar finns.
