Jakten på framtidens kyrka kan ofta till tankar på nya strategier, strukturer och modeller. Men för Kim Lillskog, pastor i Equmeniakyrkan Helsingborg och ledamot i samfundets kyrkostyrelse, går sökandet i en annan riktning. Snarare än fler beslutande organ längtar hon efter en kyrka som vågar släppa taget om delar av sin organisatoriska trygghet – för att ge mer utrymme åt gemenskap, relation och hopp.
— Jag drömmer om en kyrka som inte är så föreningsorganisatorisk, även om jag älskar det egentligen. Men vi lägger för mycket vikt vid val och mandat, och för lite vid att faktiskt vara kyrka – vid gemenskapen med Gud och människor.
När formerna blir en tröskel
På ett sätt är detta lite motsägelsefullt, eftersom Lillskog själv anser sig vara något av ett undantag i den frikyrkliga kulturen. Hon beskriver sig som föreningsdemokrati-nörd, någon som älskar årsmöten, stadgar och protokoll. Men det som en gång var kyrkans styrka riskerar nu att bli dess tröskel.
— Det finns något oerhört avskräckande i alla dessa valberedningar och utskott. För oss som är vana är det normalt. Men för den som längtar efter Jesus är det här bara… förening.
I samtalet återkommer hon gång på gång till en oro: att kyrkan blivit bättre på att ta hand om sig själv än på att öppna sig mot sin omgivning. Gemenskapen kan vara varm och trygg – men också sluten.
— Vi är väldigt bra på att älska varandra. Men ibland glömmer vi bort att älska vår stad. Jag kan tvivla på gemenskapens längtan att faktiskt inkludera fler.
Tvivlet som inte försvinner
Tvivlet är över huvud taget en central del av Lillskogs teologi och självförståelse. Hon talar öppet om tvivel på Gud, på kyrkan och på sin egen kallelse. Men också om hur hon gång på gång återvänder.
— Jag fattar inte hur det går ihop egentligen. Men gång på gång landar jag ändå i att det är här jag ska vara. Ett sms från en tonåring mitt i natten som har en fråga utifrån att den läst Bibeln och undrar hur jag tänker kring något den har svårt att få ihop… då kan jag känna att Gud har koll på att jag är på rätt plats.

Just därför menar hon att kyrkan behöver bli bättre på att prata tro – inte som färdiga svar, utan som delade erfarenheter av brist, frågor och tillit.
— Det känns som att v tappat vårt andliga självförtroende lite. Vi tror att det bara är pastorn som kan prata om tro. Men vi borde utrusta varandra att dela det vi faktiskt bär på – även tvivlet.
När nya människor hittar till kyrkan – via exempelvis konfirmation, Alphakurs eller ungdomsarbete – uppstår ofta ett glapp. Samtalen om livet och tron tar slut vid kyrkkaffet. Där, menar Kim Lillskog, finns ett avgörande misslyckande.
— Vi har hört en utmanande predikan – och sen pratar vi inte mer om den. Hur ska människor då få hjälp att leva evangelium?
Hoppet som kyrkan bär
För framtidens kyrka ser hon framför sig färre bänkar och fler kluster av människor. Mindre byggnad, färre dörrar – och mer rörelse. Men framför allt ett tydligare fokus.
— Är det inte hopp världen skriker efter? Kärlek, omsorg, framtidstro? Det är ju där vår berättelse finns.
Strukturer behövs, men de får aldrig bli viktigare än uppdraget. När formerna skymmer sikten måste de våga förändras.
— Vi behöver skapa utrymme i vår egen tanke för vad som faktiskt är vårt fokus. Älska din nästa. Ibland döljs det av allt vi måste göra.
Jakten på framtidens kyrka fortsätter. Men enligt Kim Lillskog börjar den alltså inte i styrelserummet – utan i viljan att dela hopp, också när det är bräckligt.
Denna text är AI-generad utifrån en transkribering av ett poddsamtal mellan Carl-Henric Jaktlund och Maria Fagré. AI har därefter fått i uppdrag att skapa en artikel som speglar samtalet. Texten är inte tänkt som en ersättning till podden utan som ett komplement. Vill du veta mer kring vad Kim Lillskog tycker eller undrar kring något som känns lite för kortfattat i denna text? Lyssna till podden! Du hittar den här på hemsidan på Spotify eller andra platser där poddar finns.



