När Johanna Bjurenstedt Gustafsson får frågan om hur hon ser på framtidens kyrka börjar hon inte i strategier eller modeller. Hon börjar i längtan.
– Jag längtar efter enkelhet.
Hon är pastor i Equmeniakyrkan och arbetar som församlings- och föreningsutvecklare i Region Väst. Vägen dit har inte varit rak. Uppvuxen i pingströrelsen lämnade hon kyrkan som 20-åring, utbildade sig inom media och kommunikation och arbetade i näringslivet. 2012 beskriver hon som ett avgörande år.
– Jag brukar kalla det för en omvändelse. Jag hade inte ens sökt Gud. Jag längtade inte ens. Och ändå hände något.
Erfarenheten av både distans och återvändande präglar hennes syn på kyrkan. Hon är noga med orden. Är kyrkan Equmeniakyrkan? Den världsvida kyrkan? Den lokala församlingen? Eller är det mötet mellan två människor över en kopp kaffe?
– Kyrka är när vi samlas kring Kristus. Det är både något osynligt och något väldigt konkret.
Det lilla som växer
Johanna tror att den lilla gemenskapen kommer att få en allt större betydelse.
– Det är där jag själv finner min näring – där man får möjlighet att dela livet på riktigt.
Hon påminner om hur den första kyrkan växte fram organiskt, i hemmen, i det nära. Samtidigt ser hon hur mycket energi som i dag läggs på att upprätthålla strukturer.
– Ibland kan man undra om vi har organiserat ihjäl oss.
När hon möter små församlingar som kämpar för att få ihop söndagens gudstjänst föreslår hon ibland något radikalt enkelt: läs en bibeltext tillsammans, samtala, sjung till en gitarr, dela brödet.
– Det behöver inte vara så himla märkvärdigt egentligen.
Det betyder inte att hon avfärdar de stora samlingarna. Tvärtom.
– Det är en fantastisk styrka i att samlas många kristna vid ett och samma tillfälle. Vi behöver få känna att vi är många också.
Framtidens kyrka rymmer helt enkelt både köksbordet och konferenshallen.
Vem får vara med?
Samtalet rör sig mot en mer brännande fråga: Vem tillhör kyrkan?
– Kan jag säga till en människa: du är inte med i kyrkan? Vem har mandat att avgöra det?
För Johanna är centrum tydligt, även om gränserna är svårare.
– Utan Kristus, utan uppståndelsen och utan Anden existerar inte kyrkan. Men vem är jag att avgöra vem som är innanför och utanför?
Hon återkommer till Equmeniakyrkans formulering om nattvarden: alla som söker är välkomna.
– Man behöver inte vara färdig. Gudsbilder behöver inte vara klara. Men på något sätt handlar det om att vilja ha med Jesus att göra.
Samtidigt betonar hon att kyrkan är en växtplats.
– Där vi inte är färdiga. Där inte min tolkning av Guds ord är den enda. Där våra gudsbilder får brytas mot varandra.
En kyrka som ger ut sig själv
Men framtidens kyrka får inte fastna i sitt eget självförverkligande.
– I allt självfördjupande måste det leda till ett mindre fokus på mig själv.
Hon återvänder till Jesu tydliga prioriteringar: de marginaliserade, de utsatta, de som står utanför.
– Framtidens kyrka måste vara vad den alltid har varit. En plats för alla. Och framför allt för dem som Jesus vurmade extra mycket för.
Frågan är skarp:
– Kan vi ens kalla oss kyrka om vi inte är en utgivande plats?
Hon ser hur kyrkan ofta visar sin bästa sida i kris – under flyktingmottagande, i samhällelig oro. Det finns, menar hon, en kraft som ännu inte fullt ut har frigjorts.
– Jag tror att det finns en outforskad potential i kyrkan. Den är allt annat än bara mysig. Den är också kraftfull.
Att stå ut med varandra
Kanske är den största utmaningen ändå mer vardaglig.
– Det är på er kärlek världen ska se, säger Jesus. Och det är det som är det svåra. Hur står vi ut med varandra?
Hon erkänner att hon inte alltid ”trivs” i varje gudstjänstform, och vågar säga det högt.
– Jag tycker ibland att det är jobbigt att gå på gudstjänst.
Just därför tror hon att den lilla gemenskapen kan vara en plats där ärlighet och sårbarhet får större utrymme. Där man vågar säga som det är – utan att för den skull skamma sig själv eller andra.
Till sist landar hon i det hon egentligen hade kunnat säga från början:
– Utan Anden existerar inte församlingen. Det är Anden som är grunden i all växt, både inåt och utåt.
Framtidens kyrka kan planera, organisera och drömma. Men den kan inte styra miraklet.
– Gud verkar alltid på nya sätt och genom nya människor.
Och kanske är det just där hoppet finns: i det enkla mötet, i brödsbrytelsen runt ett bord, i kärleken som gör motstånd mot likgiltighet. Där två eller tre samlas – och Kristus är mitt ibland dem.
Denna text är AI-generad utifrån en transkribering av ett poddsamtal mellan Carl-Henric Jaktlund och Johanna Bjurenstedt Gustafsson. AI har därefter fått i uppdrag att skapa en artikel som speglar samtalet. Texten är inte tänkt som en ersättning till podden utan som ett komplement. Vill du veta mer kring vad Johanna Bjurenstedt Gustafsson tycker eller undrar kring något som känns lite för kortfattat i denna text? Lyssna till podden! Du hittar den här på hemsidan på Spotify eller andra platser där poddar finns.
