I podden På jakt efter framtidens kyrka tecknar Linnéa Lidskog, som arbetar med medarbetare och utbildning inom Equmeniakyrkan, en bild av en kyrka som behöver börja i en annan ände än den ofta gör i dag.
– Det första jag tänker på är att varje församling och varje kyrka behöver söka sin kallelse och sin sändning i den tid som är just nu. Inte så mycket fråga vad vi ska göra eller hur vi ska bli fler, utan snarare: vad gör Gud redan här där vi finns? Hur ser behoven ut hos människorna runt omkring oss?
Det handlar om en förskjutning från aktivitet till närvaro. Samtidigt pekar hon ut två tydliga spår för kyrkan framåt: det sociala och det existentiella.
– Jag tror att vi än mer kommer behöva vara en social och diakonal kyrka där människor får rymmas utifrån sina liv. Och i det också landa i evangeliet, i att dela tro och liv och öppna för de existentiella samtalen.
Vad saknas i dag?
Under lång tid har kyrkan fyllt en självklar funktion som mötesplats och aktivitetsskapare. Men den rollen är inte lika given längre, menar Linnéa Lidskog.
– Vi har varit ganska mycket en verksamhetskyrka. Men i dag finns det ett enormt utbud av aktiviteter i samhället. Då får vi fundera på vad det är som faktiskt saknas.
I många församlingar ser hon hur intresset i stället samlas kring samtal om tro och liv – inte minst i Alpha och liknande sammanhang.
– Där kanske vi själva inte alltid förstår vilket fantastiskt budskap vi har, eftersom vi är så vana vid det.
En avgörande fråga blir hur kyrkan talar om tro. Här efterlyser Linnéa både mod och ödmjukhet.
– Vi kanske behöver bli både modigare och ödmjukare och släppa garden. Inte tänka att jag ska dela med mig av något färdigt, utan att vi behöver mötas som människor och medmänniskor.
Ett språk som når fram
För henne själv har det handlat om små, konkreta steg i vardagen – att våga sätta ord på tron i naturliga sammanhang.
– Det kan vara så enkelt som att säga: jag kan ta med mig det du berättat och be för dig. Eller att i ett samtal pröva tanken att Gud kanske verkar i det som händer. Det behöver inte vara så stort.
Samtidigt varnar hon för att förenkla bort det som bär.
– Jag försöker tänka när jag skriver predikan: är det här ord som människor använder till vardags? Men vi ska inte tappa de teologiska orden. De bär en tyngd – vi behöver bara hjälpa människor att förstå dem.
I en tid av snabba förändringar och ökande polarisering återkommer Linnéa Lidskog till behovet av förankring.
– Det handlar om att stå stadigt rotad i relationen till Jesus, i bibeln och i bönen. Och i de symbolhandlingar vi har – att tända ljus, dela nattvard. De hjälper oss att hålla ihop.
Den förankringen gör det också möjligt att möta samtidens frågor med tydlighet.
– Vi ser hot mot demokrati, jämställdhet och solidaritet. Där behöver vi vara en röst. Att ta människans okränkbara värde och allas lika värde på allvar.
Att leda med två händer
Ledarskapet i kyrkan beskriver hon som en balansakt – mellan riktning och lyhördhet.
– Jag brukar tänka att man behöver hålla två saker samtidigt. I ena handen: det här tror jag är vägen framåt. I den andra: en flexibilitet inför att det finns en mångfald som jag måste ta hänsyn till.
Det kräver tid och tålamod – och en vilja att arbeta i process.
– Jag tror mycket på dialog och att involvera människor. Det tar längre tid, men det är också det som gör att det håller över tid.
Trots alla förändringar är hon tydlig med att kyrkan som fysisk plats inte har spelat ut sin roll.
– Människor behöver Gud. Och de behöver en plats att gå till, ett sammanhang där man får rymmas. Alla har inte ett hem att bjuda in till. Då blir kyrkans rum ännu viktigare.
Särskilt i en tid där ensamheten växer ser hon kyrkans möjlighet – och ansvar.
– Ensamheten är stor, även där den inte syns. Där tror jag att kyrkan har en plats att fylla och att kliva fram i samhället.
