Som ung pastor i församling hade jag förmånen att regelbundet möta prästen, terapeuten och författaren Göran Bergstrand som var knuten till församlingens Lukasmottagning. Vid ett tillfälle luftade jag min oro för församlingens och samfundets framtid. På sin sävliga skånska svarade han lugnt och stilla: ”det är möjligt att Centrumkyrkan inte finns kvar i all framtid och inte heller Baptistsamfundet. Men evangeliet, det dör aldrig.”
Evangeliet, berättelsen om tro, hopp och kärlek gestaltad i Jesus Kristus, far fram med Andens vind över världen också när det blåser snårigt och marken skakar under fötterna. Gud är större än vi kan tänka och förstå. Det tröstar mig när uppgifter kan kännas övermäktiga.
När förändringen gör ont
Organisationsförändringar är svåra, så även den förändring Equmeniakyrkan går igenom där vi går från nittiosex till sjuttioen tjänster. Och det är ändå inte så få. Equmeniakyrkan är fortsatt en kyrka med resurser, men nog svider det. Förändringen i organisationen blir märkbar och sorgen i nuet, såväl för den som förlorar sitt arbete som för den som förlorar kollegor men behåller en tjänst, är verklig. Liksom oron för hur det ska gå med verksamheter och uppdrag kopplade till tjänster som avslutas.
Det är helt enkelt en sorglig tid i Equmeniakyrkan som krockar med en jublande glädje över konferensen Lärjunge 26 med 200 unga vuxna som nyligen ägde rum i Linköping, ett stort deltagande från Equmeniakyrkan i klimatmarschen i Stockholm, och spänd förväntan på Vision 26, kyrkokonferensen i Örebro, där församlingar i Equmeniakyrkan får pröva ett nytt sätt att mötas.
Samtidigt – sorg och hopp
Sorg och besvikelse blandas med glädje och förväntan, och i ärlighetens namn är det väl som det ofta är i livet i stort. Vi bär våra bekymmer och glädjeämnen och möter andras, och för den som lyfter blicken till de större perspektiven, det globala, så blandas klimatoro med glädje över den spirande våren, tacksamhet över dagligt bröd med hungermagar, hopp i fredsprocesser hotas av återupptagna strider.
Ofta tänker jag att en kristen livshållning är att befinna sig i skärningspunkten mellan det som skaver och det som känns helt. Sorg och glädje, oro och frid, trasighet och fullkomlighet finns vid varandras sida. Evangeliet, berättelsen om Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse, hjälper oss att modigt erkänna att allt finns där samtidigt. Ett smärtsamt Herre, förbarma dig blandas med en jublande lovsång. Samtidigt. Det finns anledning att glädjas. Det finns skäl för oro.
Så tillbaka till Equmeniakyrkan. Hur ska det gå för oss? Jag litar på Göran Bergstrand och lutar mig mot att evangeliet, det dör aldrig. Guds kärlek är större och bortom vårt samfund. Samtidigt har vår kyrka viktiga uppgifter och bidrag i en tid som denna. Församlingars gudstjänstliv, gemenskap, vittnesbörd, böner och diakoni med och för unga och gamla spelar roll i våra samhällen och städer. Kyrkans gemensamma och samlade resurser gör det möjligt att bidra i arbete för fred, rättvisa, jämlikhet och evangeliets spridning i världen, liksom att utbilda och fortbilda ledare, pastorer och diakoner.
Ett uppdrag som bär vidare
Våra rötter går tillbaka till en tid av omformering i det svenska samhället där vi bidrog till demokrati, utbildning och vårt lands resa från fattigdom till välfärd. Också idag bär vi ett bidrag i våra samhällen, om än med andra förutsättningar och andra utmaningar.
I ljuset av Equmeniakyrkans nu, där sorg och glädje är ytterst påtagliga, kommer kyrkokonferensen Vision 26 mycket lämpligt med sina spår: en växande kyrka, en kyrka för alla, som bär hopp i samhället och som vill vara en.
Så kom! Låt oss tända hoppet, dela idéer och gå! Ja, låt oss. Tillsammans är vi kyrka.
Läs också: Från nationellt till regionalt – Equmeniakyrkan flyttar om i sin organisation
Läs också: Facklig kritik: “Det väcker en del frågor om rättvisa och riktning”
Läs också: 200 unga vuxna samlades på Lärjunge26: ”Gud vill ha hela dig”
