När statsbidragen till den frikyrkliga delen av Sjukhuskyrkan försvann vid årsskiftet uppstod snabbt ett pressat läge runt om i landet.
Dagen var först med att rapportera att Equmeniakyrkan nu skickat in en ansökan om statligt stöd till Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.
I en tidigare artikel i Sändaren beskrevs situationen som ett fungerande samarbete – men utan fungerande stöd. Nu tas ett konkret steg för att lösa situationen.
Equmeniakyrkan har ansökt om 8 miljoner kronor i verksamhetsbidrag för det som formellt kallas Andlig vård inom sjukvården. Merparten av summan, drygt 7,1 miljoner kronor, avser lönekostnader.
– Vi såg att vi hade kapaciteten att göra den här ansökan, så vi erbjöd oss att ta den bollen, säger kyrkosekreterare Victoria Gejrot Holst.
Gemensamt problem – gemensam lösning
Bakgrunden är att bidrag inte längre betalas ut till samverkansorgan, vilket tidigare varit en bärande modell för Sjukhuskyrkan.
Lösningen blev att ett enskilt samfund står som mottagare av bidraget – och sedan fördelar vidare till de olika arbetsgivarna.
– Ett alternativ var att varje samfund skulle söka för sina anställda, men det hade blivit mycket mer administration utan att tillföra något, säger Victoria Gejrot Holst till Dagen.
Att det just blev Equmeniakyrkan som tog på sig rollen beskrivs som ett gemensamt beslut inom Sveriges frikyrkosamråd.
Avgörande besked väntar
Ansökningstiden stängde den 8 april och nu behandlas ärendet av myndigheten, och förhoppningen är att verksamheten ska kunna fortsätta utan avbrott.
– Alla är intresserade av att hålla i gång den här jätteviktiga verksamheten. Jag har svårt att tro att det inte skulle gå igenom, säger Victoria Gejrot Holst till Dagen.
Om ansökan beviljas blir nästa steg att fördela medlen vidare till de frikyrkliga arbetsgivarna runt om i landet. Där finns redan framtagna underlag inom Sveriges kristna råd som ska ligga till grund för fördelningen.
Samtidigt kvarstår den principiella fråga som Sändaren tidigare lyft: vad händer med en verksamhet som fungerar väl – men där finansieringen inte längre gör det?
