Människorättspriserna har delats ut i 15 år och har enligt Diakonias generalsekreterare Mattias Brunander blivit en nationell institution – ett tillfälle att hedra dem som kämpar för mänskliga rättigheter och dem som gett sina liv i kampen. Men priset handlar inte bara om att hylla utan också ge pristagarna en högre grad av skydd liksom mer tyngd i deras påverkansarbete.
– Intentionen är att priset och all den internationella och nationella uppmärksamheten ska göra det svårare att komma åt dem. De kriminella grupper som uppfattar sig hotade av människorättsförsvarare ska tänka två gånger innan de attackerar dem, säger Mattias Brunander.
Pristagare överlevt tre attentat
Han var på plats under årets utdelning av människorättspriserna, som Diakonia och Act Svenska kyrkan står bakom med stöd av Sveriges ambassad i Colombia. De fyra priserna gick till kvinnor inom Caucas regionala urfolksråd, människorättsorganisationen Corporación Jurídica Libertad och María Bernarda Pabón Rosero, som arbetat i närmare 40 år med bland annat folkbildning och barns rättigheter. Årets människorättsförsvarare blev miljöingenjören Yuly Andrea Velásquez Briceño, som har överlevt tre attentat under sitt arbete mot vattenföroreningar.
Att hon nu får ett pris kan dock inte garantera att hon är skyddad, betonar Mattias Brunander.
– Det kan ju också provocera att pristagarna får all den här uppmärksamheten. Vi kan aldrig vara helt säkra på att det ger det resultat vi vill. Men det är såhär vi tänker och det tror jag alla MR-priser i världen gör.
Bara några dagar före årets ceremoni mördades en tidigare pristagare. Mattias Brunander beskriver situationen i Colombia som ”fullständigt extrem”. Landet är rikt på naturresurser, men både resurser och makt är mycket ojämnt fördelade, säger han.
– På landsbygden finns områden där staten har svag närvaro och där bland andra småbönder, fiskare och urfolk hamnar mellan olika väpnade grupper och ekonomiska intressen. Det blir tvångsförflyttningar, mord, hot och massakrer. Bara under årets första sju månader mördades 90 lokala ledare. Det var 77 massakrer, ungefär 300 personer dödades. Det är ett livsfarligt land att försöka leva fredligt och odla sin mark eller fiska sin fisk.
”Rädda att världen ska vända dem ryggen”
Samtidigt ser Diakonia med oro på att det internationella engagemanget minskar. Mattias Brunander pekar på minskat bistånd till Colombia och Latinamerika och ett ökat fokus på handel och naturresurser.
– Det är både moraliskt otroligt beklämmande och förstås farligt för de här människorna.
Han berättar att människorättsförsvararna om och om igen lyfter rädslan för att världen ska vända dem ryggen. Därför anser han att Diakonia behöver hitta nya sätt att få omvärlden att fortsätta uppmärksamma det som händer i landet.
– Det gör en otroligt stor skillnad för dem när det finns en internationell närvaro eller uppmärksamhet. Det ger dem ett skydd och en ökad trygghet.
Men vilket ansvar har Sverige och svenska kyrkor och organisationer för människorättsförsvarare i Colombia?
– Vi har ju ingen juridisk skyldighet att göra någonting för någon, förstås. Men för oss är det självklart som Diakonia, givet det uppdrag som vi har fått från våra kyrkor. Vi jobbar ju i 20 länder med samma frågor. Det är alltid mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet och att stödja lokala aktörer i deras arbete.
”Ilskan tar inte över”
Trots att tragedierna hela tiden är närvarande beskriver Mattias Brunander den årliga prisceremonin, som han upplevt på plats vid tre tillfällen, som fylld av glädje, musik, fest och applåder.
– Det är mycket dubbla känslor. Det är så mycket glädje, men samtidigt är det en aktivism som har fötts ur så otroligt många tragedier. Många börjar ju som människorättsförsvarare för att en bror, far eller mor har mördats eller för att man själv har utsatts för en attack.
Under dagarna tillsammans med årets pristagare slogs han av deras engagemang.
– Det finns en sådan otrolig empati hos de här människorna. Jag har verkligen blivit golvad över hur starkt de känner solidaritet med människor. Det finns så mycket kärlek, men också så otroligt mycket sorg och kampanda ovanpå alltihopa.
Finns det då ingen ilska över det som händer?
– Jo, det finns såklart ilska, men den tar inte över. När man håller på år ut och år in går det inte att bara fokusera på ilska. Det kommer ju att äta upp en, det är alldeles för överväldigande grymt. Ondskan i det här landet är fullständigt överväldigande. Och då väljer de snarare kärleken och empatin.
