Två församlingar stod på samma färja, på väg till varsitt församlingsläger. Gunnar Samuelsson var under en period vakanspastor i missionsförsamlingen på Hönö och började prata med Ove Karlsson, som då var pastor i öns pingstförsamling Betel.
När de insåg att församlingarna hade planerat samma sorts helg, men på olika håll, väcktes en fråga: Vad håller vi på med? Varför åker vi inte till samma ställe?
Nästa år gjorde de det.
– Det var det roligaste församlingsläger jag har varit på. Vi hade så skoj. Egentligen känner vi varandra väldigt väl, men vi sitter i två olika båtar.
Badminton, disk och samtal blev tillfällen att upptäcka det som redan fanns: vänskap och samhörighet. För Gunnar Samuelsson är minnet ett konkret exempel på vad han längtar efter i framtidens kyrka.
– Det finns bara en församling, det är bara vi som inte fattar det. Så vi måste försöka jobba, göra det lilla vi kan. Vara med andra personer i andra sammanhang och besöka varandra, umgås.
Börja med att träffas
Gunnar Samuelsson presenterar sig som ”religiös mångsysslare med akademiska böjelser”. Han är uppvuxen på Hönö, blev kristen som 21-åring och började snart resa som evangelist. När Liselotte J Andersson uppmanade honom att ta ett år på bibelskola blev det början på en betydligt längre studieresa.
– Hon sa: ”Du behöver stiga av ett år för dig själv och studera.” Men det blev 21 år i stället. Det var inte riktigt meningen, men så blev det.
Sedan dess har han arbetat som universitetslärare och med Bibeln i både akademiska sammanhang och församlingar. Samtalet spelas in under Hönökonferensen, där han håller bibelstudier.
Hans längtan efter kristen gemenskap har rötter i ungdomsåren. I kompisgänget fanns människor från Svenska kyrkan, Missionsförbundet och Pingströrelsen, men också vänner utan ett uttalat kristet engagemang. De umgicks ändå. När han själv blev kristen var det fortfarande samma kompisar.
Därför har han svårt att se poängen med att begränsa sig till ett samfund. Han predikar gärna i olika kyrkor och vill att fler ska upptäcka glädjen i att mötas.
– Vi kan inte älska hela världen om vi inte kan älska varandra först. Börja någonstans, och det är ett ganska bra ställe. Försök motverka alla splittringar.
Han vet att ekumenik inte alltid fungerar. Samarbeten påverkas av vilka som leder, vilka som är anställda och vad församlingarna behöver arbeta med under en viss period. Det behöver inte betyda att möjligheten är förbrukad.
– Ja, men vi har försökt hundra gånger. Försök en gång till. Gör det lilla bara. Försök med något.
Oense – och ändå en del av församlingen
Samma generositet behövs inom den lokala församlingen. Gunnar Samuelsson efterlyser ett samtalsklimat där människor vågar säga vad de tänker, men gör det varsamt.
– Försök vara öppna och säga som det är, men med mjuk röst. Vi har tyvärr en tendens att när vi säger saker så gör vi det på fel sätt, för att vi vill vinna poänger.
Han funderar över hur en tragisk olycka kan få människor som varit djupt oense att plötsligt dra åt samma håll. Varför ska det krävas en kris för att de ska se varandra?
Samtidigt riktar han uppmaningen till sig själv.
– Jag är jättedålig på det själv. Jag måste jobba på det och se att det finns människor som tänker på ett annat sätt än jag. Det är inte farligt att vara oense heller, bara man har respekt för varandra.
Dopfrågan är ett exempel på att det går. I hans egen missionsförsamling var traditionen baptistisk. När familjer med bakgrund i EFS kom in i gemenskapen behövde församlingen också ge utrymme åt barndop.
Han kunde inte kräva att de skulle byta övertygelse för att få höra till. Lösningen blev att olika dopsyner fick finnas i samma församling.
– Vi har övat på dopet, och har vi överlevt det så ska vi nog kunna klara en del andra saker med. Bara man respekterar varandra och vet att det finns de som säger nej till det jag säger ja till. Och det finns de som säger ja till sådant som jag säger nej till. Vi är båda en del av församlingen.
Även den stilla tron behöver höras
Generositeten handlar också om vilka livsberättelser kyrkan ger utrymme åt.
Gunnar Samuelsson har själv en tydlig omvändelse att berätta om. Han fattade sitt beslut att bli kristen på jobbet på Volvo och fortsatte sedan arbetsdagen. Så småningom märkte arbetskamraterna att något hade förändrats och frågade varför han hade slutat svära.
Som ung evangelist fick han ofta stå på scen och berätta. Då uppskattade han det. Först senare förstod han hur det kunde upplevas av dem som aldrig fick samma uppmärksamhet.
– Vissa berättelser var bättre än andras och skulle saluföras. Man ville få andra att ta steget, och då tog man upp dem som hade gjort en stark helomvändning. Men jag önskar att andra hade fått berätta också.
Han har mött människor som vuxit upp i kyrkan och sörjer att de saknar ett datum och ett klockslag för sin omvändelse. Själv ser han något värdefullt i att de har sluppit en del av hans egen väg.
– De som har gått en annan väg har precis lika mycket legitimitet som jag har i sammanhanget. Jag ser det som en stor vinst för dem. De har sluppit gå den långa vägen.
Även tron som vuxit fram genom vardag, trygghet och tillhörighet behöver få höras.
En hel värld att upptäcka
När samtalet kommer in på Bibeln återkommer upptäckarglädjen. Gunnar Samuelsson beskriver forskarutbildningens arbete med gamla texter som några av de bästa åren i sitt liv.
– Varje dag nya texter att översätta. Många var helt ointressanta, men helt plötsligt dök det upp texter som var jätteviktiga och som ingen hade observerat. Det var som Indiana Jones i text.
En avgörande upptäckt gjorde han långt tidigare, som evangelist i Tidaholm. I en kyrkkällare hittade han en illustrerad barnbibel i flera band och började läsa. Berättelserna följde ett historiskt förlopp, snarare än bibelböckernas ordning. Plötsligt såg han tydligare hur allt hängde ihop.
Den erfarenheten har följt honom genom församlingsskolor, bibelskolor och universitetskurser. Att förstå den värld där texterna tillkom hjälper läsaren att förstå både vad de säger och varför.
Han upplever att det finns ett förnyat bibelintresse och vill att kyrkan tar vara på det. Samtidigt har han upptäckt hur mycket kunskap som redan finns i församlingarna, inte minst hos äldre kvinnor som sällan tar stor plats.
– Framför allt äldre damer har enorm kunskap och en mogenhet i att resonera kring svåra frågor. Jag har tagit upp frågor som är väldigt svåra i bibeltexten. Inga problem. Det kan bli avancerade diskussioner kring svåra frågor.
För den som vill börja läsa är hans råd enkelt: använd möjligheterna som finns. Lyssna på en bibelbok, läs en vers eller pröva att läsa en hel bok. När han själv har gett människor en konkret läsuppgift har gensvaret ofta varit gott.
– Det har aldrig varit problem att få folk att göra det, för det gör de. Det är snarare så att de aldrig fått uppgiften innan.
Där finns ännu en möjlighet för framtidens kyrka: att bjuda in människor till upptäckter och ge deras frågor utrymme.
– Jag tröttnar aldrig på Bibeln. Det är en lycka att få jobba med den.
Denna text utgår ifrån ett avsnitt av Sändarens podd ”På jakt efter framtidens kyrka” och är skapad med stor hjälp av AI. Vill du veta mer om hur Gunnar Samuelsson resonerar, höra hans tonfall med mera? Lyssna till podden, du hittar den här på Sändarens hemsida och på Spotify, Apple podcaster och andra ställen där poddar finns.
