Stora uppblåsbara pumpor, Frankensteinfigurer och spindlar på gräsmattan. Så såg halloween ut hemma hos Josh Hiben när han växte upp i USA. Hans mamma älskade halloween och själv minns han firandet med värme.
– Det var en lekfull högtid och ett sätt att umgås med grannar och vänner. Det är nog den traditionen jag vill föra vidare till mina egna barn.
I dag är Josh Hiben pastor i Immanuelskyrkan i Jönköping och pappa till tre pojkar på tre, fem och sju år. Hemma hos familjen firas halloween med pynt, utklädnader och bus eller godis. Han minns hur det var att möta den svenska varianten som nyinflyttad.
– Jag blev faktiskt förvånad över hur starkt en del reagerade på halloween, särskilt i frikyrkliga sammanhang, där högtiden ofta förknippas med demoner, döden och det övernaturliga. Jag förstår absolut att man kan reagera på vissa delar av halloween, där blod, skräck och demoner ibland får stort utrymme, men det är inte den delen jag vill lyfta fram.
För honom handlar halloween snarare om gemenskap än om döden och det övernaturliga. Samtidigt tycker han att det är viktigt att inte vara naiv.
– Jag tror att det finns en andlig verklighet och tar på allvar att Bibeln talar om både gott och ont. Men det betyder inte att allt som är lite läskigt eller förknippas med halloween automatiskt är farligt.
En peruk som muta
Hemma hos Jessica Elnefred, pastor i Equmeniakyrkan Borlänge och mamma till två barn på nio och sexton år, ser det annorlunda ut. Här blir det varken halloweenpynt eller bus eller godis. När det knackar på dörren öppnar familjen inte heller.
– Som familj firar vi inte halloween, jag förstår det ursprungliga sammanhanget men känner att det har spårat ur i Sverige när det mest bara handlar om att klä ut sig till skräck, ondska och död.
En annan anledning till att barnen inte går bus eller godis är att en av dem har celiaki.
–Inget godis är ”säkert” för honom. Och jag upplever att tiggarrundornas tid är förbi. De flesta barn idag får så otroligt mycket godis, jämfört med när jag var barn då vi gick påskkärring.
Men helt utan utklädnader blir det inte. Nioåringen får klä ut sig till Harry Potter i skolan och har i år blivit lovad en peruk som en sorts muta för att inte tjata om andra utklädnader. Hemma ordnar familjen i stället ett eget godisparty och tittar på en lagom läskig film.
För Ida-Maria Brengesjö, pastor, evangelist och församlingsutvecklare, har lösningen blivit en kompromiss. Hon är mamma till två barn på tio och tolv år och är själv inte särskilt förtjust i halloween.
– Nej, men barnen gillar ju den, så vi har nog landat i någon form av mellanväg. Barnen får pynta sina rum med sådant de gjort i skolan, men i övrigt har vi inte så mycket halloweenpynt hemma.
Familjen brukar dock göra pumpor tillsammans, och barnen får gå bus eller godis, men inte i vilka utklädnader som helst.
– När barnen var mindre var det enklare att välja bort halloween, men ju äldre de blir, desto mer påverkas de av vad kompisarna gör. Då gäller det att hitta en balans mellan att låta dem vara delaktiga och att sätta gränser.
Häxor på påsken, men inte på halloween?
Josh Hiben tror att hans amerikanska bakgrund gör att han ser annorlunda på halloween än många svenska kristna. Och den svenska traditionen med påskkärringar – den förvånade honom.
– När jag först kom till Sverige tyckte jag att det var ganska märkligt att barn klär ut sig till häxor kring påsk, samtidigt som vi firar Jesu uppståndelse. Särskilt när jag fick höra berättelserna om Blåkulla och djävulen.
Samtidigt förstår han att de flesta svenskar ser påskkärringar som en oskyldig tradition. Han tycker att det finns en parallell till hur halloween uppfattas i olika kulturer.
– Det som känns främmande eller till och med problematiskt för en person kan vara helt normalt för någon annan. Jag tror att vi behöver vara försiktiga med att döma en hel tradition utifrån de delar som vi själva tycker är mest problematiska.
När verkligt våld blir underhållning
Trots att de tre pastorerna gör olika val hemma finns det också mycket som förenar dem. Ingen av dem vill att blod, våld och skräck ska stå i centrum för barnens halloweenfirande.
Ida-Maria Brengesjö menar att hennes invändningar inte i första hand handlar om kopplingar till det ockulta. Ett barn som klär ut sig till spöke eller häxa ser hon inte som något större problem. Däremot reagerar hon på att utklädnaderna blir alltmer verklighetstrogna.
– I år har det exempelvis pratats bland mina barns kompisar om att klä ut sig till mördare eller mordoffer, och där tycker jag att vi börjar glida lite på skalan. Det är framför allt när verkligt våld och mänskligt lidande blir underhållning som jag reagerar. Jag märker hur mina egna barn påverkas, att allt det läskiga kan skapa både rädsla och orostankar. Med tanke på hur mycket ondska det redan finns i vår värld kan jag fundera över varför vi behöver förstärka det ytterligare.
Jessica Elnefred håller med. Hon har mycket svårt för att barn ska sminkas till knivskurna och misshandlade.
– Jag vet inte om det bara råkat bli så eller om det är kopplat till mitt yrke, men några av de brutala mord på unga tjejer och pensionärer som varit i Sverige är liksom bara ett led bort. Jag vet vilka barnbarnen, grannar, faster, moster är. Det kväljer i mig.
Både hon och Ida-Maria Brengesjö tycker att halloween i Sverige har fått ett alltför ensidigt fokus på skräck.
– Om vi nu ska importera halloween från USA så kan vi väl göra det hela vägen! Där klär ju barn ut sig till allt möjligt, inte bara sådant som är otäckt, säger Ida-Maria Brengesjö.
Även Josh Hiben vill undvika utklädnader och dekorationer som glorifierar våld eller skrämmer barnen.
– Jag tycker inte att vi behöver vara rädda för varje pumpa, spindel eller spöklik dekoration. Samtidigt behöver vi som föräldrar använda vårt omdöme och fundera över vad vi vill att barnen ska möta.
Två högtider med olika betydelse
Halloween kan också bli en anledning att prata med barnen om döden, menar Ida-Maria Brengesjö. Hon tycker att det är viktigt att barn får sätta ord på sin rädsla utan att vuxna förstärker den genom att göra halloween till något farligt i sig. Jessica Elnefred är mer tveksam till om firandet hjälper barn att förhålla sig till döden.
– Jag tycker verkligen att vi behöver prata mer om död, att död är en naturlig del av livet på jorden, men upplever inte att halloween hjälper till. Snarare blir det två veckor av mörkerrädsla hos barn.
Halloween infaller alltid den 31 oktober och i år är det samma dag som alla helgons dag. Medan halloween förknippas med utklädnader och skräck uppmärksammas allhelgonahelgen i kyrkorna med gudstjänster, ljuständning och minnen av dem som gått bort.
Josh Hiben berättar att den svenska allhelgonatraditionen är något av det som gjort starkast intryck på honom sedan han flyttade till Sverige.
– Vi bor alldeles intill Skogskyrkogården och jag minns första gången jag såg kyrkogården fylld av ljus som människor tänt till minne av sina nära och kära. Jag tyckte att det var otroligt vackert.
Han tycker inte att halloween och allhelgona behöver konkurrera med varandra.
– Halloween kan vara en lekfull tradition som handlar om barn, familj och gemenskap, medan allhelgona ger oss möjlighet att stanna upp och reflektera över livet, döden och dem vi saknar.
Prata om det kristna hoppet
Även hemma hos Jessica Elnefred har allhelgonahelgen en självklar plats. Familjen brukar smycka en anhörigs grav med ris och ljus. I Equmeniakyrkan Borlänge hålls en gudstjänst där ljus tänds för dem som avlidit under året. Där firas också nattvard, med påminnelsen om gemenskapen med ”alla heliga i himmel och på jord”.
För Ida-Maria Brengesjö har halloween snarare gjort det ännu viktigare att uppmärksamma allhelgonahelgen. Familjen brukar besöka en kyrkogård, titta på ljusen, läsa gravstenarna och prata om döden, saknad och det kristna hoppet.
Hon ser snarare de båda högtiderna som kontraster än som komplement, men menar att det också kan finnas något positivt i det.
– För mig är det viktigt att mina barn inte bara möter döden som något skrämmande, utan också får ett språk för sorg, saknad och hopp.
