När musikläraren i skolan frågade om Jeanette Palo ville sjunga några julsånger på Pingstkyrkans julfest i Gällivare var hon först tveksam. Svenska kyrkan kände hon sedan barnsben, men pingstvänner tyckte hon verkade lite suspekta. Sin musiklärare litade hon på, så hon tackade ja. Efter julmaten och de olika framträdandena gick församlingens lovsångskör fram.
– Jag blev så berörd så att jag började gråta. Det var inte för att de sjöng så otroligt vackert. Men det var någonting i tonen, någonting som på något sätt träffade mitt hjärta.
Jeanette Palo, som tidigare hette Alfredsson, arbetar deltid som högstadielärare i matematik och NO för att kunna vara ute och sjunga, leda lovsång och ge konserter. I Sändarens podd På jakt efter framtidens kyrka återvänder hon till de sammanhang där sången blev hennes väg in i kyrkan. Hon växte upp i Malmberget i ett hem där föräldrarna inte var kristna, men hennes mamma anmälde henne till kyrkans barntimmar. Så småningom började hon sjunga i kör i Svenska kyrkan.
– Jag brukar faktiskt säga att jag fick min tro genom de predikningar som prästen predikade när vi satt i bänken i Svenska kyrkan och väntade på att vi skulle få sjunga med barnkören. Så lyssnade jag på predikningarna. Vad är det här? Vad säger det här?
Några månader efter julfesten gick hon tillbaka till Pingstkyrkan. Hon kom medvetet lite sent och stannade till utanför dörrarna för att be Gud om ett tecken. Under mötet kom pianisten från julfesten fram och gav henne en lapp. Där stod bland annat att Jesus hade köpt henne med sitt blod.
– Det var ju rena grekiskan. Vadå köpt med mitt blod? Men för mig var det tecknet. Av alla människor som ber och har bett, och alla böner, så har Gud hört min bön. Så var det för mig.

Församlingen är kören
I dag tillhör Jeanette Palo en församling i Equmeniakyrkan i Sävedalen. När hon beskriver vad hon längtar efter i kyrkan blir barnkören ett exempel på vad som kan hända när människor kommer dit för att göra något tillsammans.
– Tänk om vi kunde byta ut ordet verksamhet mot mötesplatser. Då tycker jag att man får ett annat perspektiv: Att vi möter varandra, vi lyssnar på varandra, vi möter Gud.
Hon reagerar också när någon säger att hon ska gå upp på scenen för att leda lovsång. Vid en konsert fungerar ordet, tycker hon. I gudstjänsten säger hon hellre estrad. Det handlar om vem som förväntas delta.
– Vi har alla någonting att bidra med. Vi gör gudstjänsten tillsammans och kyrkan är vi som gör det tillsammans.
När hon får frågan om vem hon sjunger för svarar hon direkt.
– Jag sjunger till Gud. Jag tänker att församlingen och jag, vi är kören som sjunger till Gud och Gud är publiken.
Hon vet samtidigt hur annorlunda det kan låta för den som är ny i kyrkan. Hennes egen erfarenhet av lappen i Pingstkyrkan gör att hon gärna låter de bibliska bilderna finnas kvar, samtidigt som en kort förklaring ibland kan hjälpa. Också en till synes enkel sång kan väcka frågor. Hon tar Jag vill upphöja dig, Gud som exempel. Vad gör den som inte känner så?
– Man kan tänka att ordet ”vill” kan vara ”jag skulle vilja”. Och du kanske sitter här och tänker att du inte alls vill, och det är okej. Du befinner dig i ett helt annat land känslomässigt än vad vi sjunger nu. Och du har ändå din plats.
Klagan får också plats
Jeanette Palo har en spellista på Spotify som heter Worship in the battle. Den har hon fyllt med klagosånger. Under en tuff period i sitt eget liv fann hon tröst i att lyssna på Steven Curtis Chapmans sånger från albumet han skrev efter att hans dotter hade dött.
I Psaltaren lyfter hon fram psalm 88, som får sluta i mörker. Hon är mindre säker på hur klagan ska få plats i en gudstjänst. Ska den sjungas av alla eller framföras av någon som får sätta ord på det andra bär? Att bestämma att varje gudstjänst ska innehålla två glada sånger och en klagosång tror hon knappast på.
– Jag tror absolut att vi måste ha plats för klagosånger i våra möten, i våra kyrkor, i våra mötesplatser. Jag tänker att allting handlar om att vi måste vara sanna och ärliga. Och det betyder ju inte att man måste säga allt eller dela allt. Men att man ändå kan känna att här kan jag göra det. Jag kan få vara ledsen och det är okej.
När Jeanette Palo talar om vad som ger henne hopp inför kyrkans framtid återvänder hon till sin egen församling. Där har unga sökt sig till kyrkan och själva ordnat träffar för att läsa Bibeln tillsammans. Hon säger att hon blir lite avundsjuk. Så hade hon själv velat ha det.
– Vi kan liksom inte ta åt oss någon ära. De kommer ändå och de längtar efter Guds ord. De ordnar själva, ungdomarna och de unga vuxna, mötesplatser där de får läsa Bibeln tillsammans.
Hennes egen väg till tro och församlingsliv har gått genom Svenska kyrkan, Pingst och Equmeniakyrkan. Alla tre har betytt något för henne, och själv beskriver hon sig inte som samfundsbunden. När hon funderar på kyrkans framtid är samfundens roll en fråga hon fortfarande brottas med.
– Jag vet inte om jag tror helt på samfundstanken. Jag tror att vi har boxat in oss själva. Vi ska kategorisera oss och sätta etikett på oss själva, försöka få någon slags kontroll eller ordning. Och så spränger Gud alla gränser.
Denna text utgår ifrån ett avsnitt av Sändarens podd ”På jakt efter framtidens kyrka” och är skapad med stor hjälp av AI. Vill du veta mer om hur Jeanette Palo resonerar, höra hans tonfall med mera? Lyssna till podden, du hittar den här på Sändarens hemsida och på Spotify, Apple podcaster och andra ställen där poddar finns.



