Baeza ligger på Andernas sluttning ned mot Amazonas, öster om Ecuadors huvudstad Quito. Här minns pastor Nelson Zarria en tid då evangeliska predikanter möttes av hårt motstånd.
– Först klippte de av kabeln till vår ljudanläggning, sedan började de kasta saker – lera, jord, stenar. Det var prästen och nunnorna som eldade på folkmassan. Vi fick snabbt fly från platsen, berättar Nelson Zarria, pastor i Equmeniakyrkans systerkyrka i Ecuador och som tidigare arbetade i församlingen Quijos i Baeza.
Berättelsen kunde vara hämtad ur Apostlagärningarna, men utspelar sig på 1980-talet, när Nelson Zarria som ung besökte Baeza för att predika evangeliet. Spänningen mellan den dominerande katolska kyrkan och de små protestantiska församlingarna var påtaglig. I Linares, 30 minuter längre ned längs oljevägen, fanns en evangelisk kyrka, men inte i Baeza.
– När missionären Mats Gunnarsson några år senare var med och grundade församlingen Quijos var motståndet fortfarande tufft, berättar Nelson Zarria.
Från motstånd till möten
Mats Gunnarsson, pastor och missionär i Ecuador under många år, minns församlingsgrundandet och arbetet i Baeza 1991–1995:
– Vi var på marknaden varje vecka med böcker och material. Jag hade med dragspelet, men folk vågade inte komma fram.
Katolska nunnor i staden skrämde barnen med berättelser om att missionärerna skulle bjuda på karameller och sedan döpa dem i floden, där de skulle dö, berättar Mats Gunnarsson.
– När vi började bjuda in till bibelstudier samlades vi i en gammal ölbar. Folk började komma och vi fick be med många. Så småningom var vi med och byggde den kyrka som finns kvar i dag, över 30 år senare. Medlemmarna fällde träd i skogarna runt omkring till bygget.
Med tiden förändrades de kyrkliga relationerna till det bättre.
– Sista året i Baeza hade jag bra kontakt med den katolske prästen. Vi pratade till och med om en gemensam gudstjänst, även om biskopen förbjöd det då.
Tre månader av delat liv
I dag är Baeza platsen för Apg29, en lärjunga- och ledarskola där olika trostraditioner och teologier möts. Under cirka tre månader lever deltagarna nära varandra. Lokaler som tidigare användes av en skola för barn med funktionsnedsättning har ställts i ordning för elever, ledare och gästande lärare, sammanlagt omkring 35–40 personer.

Under några dagar besöker jag skolan och känner igen mycket från andra Apg29-skolor som jag har varit en del av genom åren. Unga vuxna från olika kulturer och delar av världen delar livet i sovsalar och under enkla förhållanden. Dagarna är fyllda av undervisning och aktiviteter, med tid för lovsång och personlig andakt.
Helgerna ägnas åt arbete i församlingar i närheten. Under skolans tre månader genomförs också tre praktikveckor i andra delar av landet. På grund av våldsläget går inga resor till kusten.
Skolan är ett samarbete mellan Equmeniakyrkan och systerkyrkan Iglesia del Pacto i Ecuador. Mötet mellan kulturer är en del av idén: att utmana det självklara och lära av varandra. Så har Apg29 arbetat i 22 år.
En tro som blivit hennes egen
Jareth Gonzales är 18 år och kommer från Montecristi på Ecuadors kust.
– Jag är pastorsdotter och är här för att jag vill tjäna andra. Min familj har alltid gjort det genom kyrkan. Efter två månader på skolan har Gud utmanat mig och förändrat vissa tankar och idéer. Jag har inspirerats av mötet med andra kulturer.
Fåglarna sjunger när skymningen närmar sig. Runt oss reser sig berg täckta av frodig grönska. Jareth berättar om hur hennes tro har vuxit.
– Tron har fått växa i mig. Det är inte längre mina föräldrars tro som jag bär, utan min egen. Jag minns när team från Apg29 besökte vår församling när jag var barn och hur deras exempel var med och formade mig.
Algot Lyckelid från Öckerö är på skolan för att pröva på mission och växa i ledarskap och lärjungaskap.
– Det har varit en spännande tid med nya lärdomar och perspektiv. Det tuffaste var en praktikvecka då vi bodde i en by i djungeln, en urfolksby med mycket fattigdom och stora behov.
Han känner sig även inspirerad av andra sätt att vara kyrka.
– Jag tar med mig en stor ödmjukhet inför det som är annorlunda, andra sätt att tillbe och vara kyrka. Här har Jesus stått i centrum och det materiella har tappat i betydelse. I Sverige är det mycket fokus på materiella saker och stabilitet. Jag känner ett nytt mod att leva ut mitt lärjungaskap.
För Algot Lyckelid går utbytet åt båda håll:
– För kyrkorna i Sverige är Apg29 ett verktyg för unga att få testa på mission. Det finns så många platser i världen som behöver Jesus, och här finns flera som skulle kunna bli bra missionärer i Sverige. Vi behöver utmanas.


Josue Gomez kommer från Bogotá i Colombia. Hans lokala församling såg skolan som en möjlighet för honom att växa i lärjungaskap. Han använder rullstol och berättar att resorna och de ibland krävande dagarna med vandring har fungerat bra.
Kulturmötena var till en början svåra, men har även berikat honom. Samtidigt som han är tacksam för tiden på skolan känner han en viss oro inför att skolan ska sluta och för vad som väntar sedan.
– Det jag vet är att mitt liv efter Apg29 inte kommer att vara detsamma som tidigare.
Mod att predika för första gången
Ida Lorentzon från Saronkyrkan i Göteborg har bland annat fått predika för första gången.
– Jag har känt mig fri, rädslor har släppt och jag har känt mig vägledd.
Har allt varit bra?
– Kulturkrockar har ibland varit det tuffaste, att förstå hur vi fungerar. Men inga större bekymmer. Jag är nöjd med tiden här och målet är att så småningom komma tillbaka som ledare på en Apg29-skola.
Vad kan Apg29 betyda för kyrkan i Sverige?
– Jag tror det är en bra skola för unga att växa, lära sig att fungera med människor som är olika och ta ansvar tillsammans med andra. Jag hade aldrig predikat en söndag i min församling i Sverige, men nu har jag gjort det här. Jag fick frågan på torsdagen, så det var kort om tid att förbereda sig. Det blev en sömnlös natt, men det var det värt.

De svenska skolledarna Jonatan och Hanna Ramström arbetar tillsammans med Richard och Elisabeth Santana. Richard kommer från Ecuador och bor numera i Minnesota med Elisabeth. Han var med som ledare redan på den första Apg29-skolan 2004.
Jonatan Ramström är trött men nöjd med tiden i Ecuador.
– Skolan har varit utmanande eftersom det är första gången på länge som vi är i djungelområdet. Basen i Baeza fungerar bra och församlingen har gjort ett bra jobb med att välkomna oss. Det är svårt att samarbeta över kulturgränser, men samarbetet med Richard har fungerat bra, mycket tack vare att vi kan kommunicera på engelska. Det är fint att se hur deltagarna växer och tar steg i tro.
Om några veckor återvänder deltagarna till sina församlingar och sin vardag. Med sig har de erfarenheter av att predika, att möta andra sätt att vara kyrka och att dela livet över kulturgränser.
När jag lämnar Apg29 för att resa vidare i Ecuador tänker jag på kontrasten mellan Nelsons berättelse och det liv jag mött här. På en plats där evangeliska predikanter en gång möttes av motstånd delar nu unga från olika länder vardag och tro. Guds förvandlande kraft vilar över Baeza, tänker jag i tacksamhet.



