Tomas Andersson Wij: »Kan jag få kalla mig kristen?«

Två gånger har Tomas Andersson Wij lämnat kyrkan. Första gången efter ett uppslitande gräl med sin pappa mitt i kyrkkaffet. Andra gången i en blomstrande tid av växt och framgång i Allhelgonakyrkan i Stockholm.

Ändå är det som att han har svårt att helt lämna den. “En on-and-off-relation”, konstaterar han och ler snett. De senaste åren har han nämligen återigen närmat sig kyrkorna igen, fast på ett nytt sätt. När ärkebiskop Martin Modéus bad honom att skriva en bok inför årets fasta tvingade han sig själv att formulera sin tro. Samtidigt kände han att det var dags att sjösätta den turné han tänkt på ända sedan han började som artist.

– Jag har velat göra en turné genom kyrkor i landet i 27 år. Jag tycker att min musik passar väldigt bra där. Och jag är ju intresserad av kyrkorna. Av vad de har för roll i våra liv, i samhället…

Kanske blev det ändå just i rätt tid?

”Jag var som ett läskpapper
för allt som var lite extremt”

Redan som 8-åring skrev Tomas sina första låtar hemma i pojkrummet i familjens lägenhet i Fruängen, för att sedan framföra dem på estraden i Ebeneserkyrkan iklädd vita byxor och seglarskor. Hans pappa var föreståndare för församlingens sociala mission och Tomas var ett allvarligt barn med stort träkors runt halsen.  Vardagar lekte han på söderförortens parkvägar och allmänningar. Somrar och lov tillbringades i hans mammas hemtrakter, de djupa skogarna i Hälsingland.

Allt eftersom sökte sig Tomas till den mer karismatiskt inriktade rörelsen med stråk av trosrörelseteologi som blåste över landet på 80-talet. 

– Jag ska inte anklaga mina föräldrar för det. Jag var som ett läskpapper för allt som var lite extremt, så jag sökte mig verkligen till de rösterna.

Men pressen blev för stor, gudsbilden kravfylld och sträng. Mörkret skulle till varje pris hållas borta. En av debatterna inom kyrkan handlade om hårdrocken, oron för att musikens flirtande med det demoniska skulle förleda de ungas själar. Pastorer spelade Led Zeppelin baklänges och hörde budskap från den mörka sidan. 

– Det skrämde mig väldigt mycket. Och det man är rädd för, drar man till sig. För mig tror jag det totalt slog över.

Det gick så långt att Tomas vid ett tillfälle i 11-årsåldern böjde sig ner på knä på golvet och bad ondskan komma in i hans liv. 

– Nu som vuxen tänker jag ju att det var ett första försök att bli en hel människa. Jung är inne på detta, vilket jag skriver om i boken: Om vi inte erkänner det mörka styr det våra liv, och så börjar vi lätt projicera det på andra i stället.

Samtidigt hade Tomas genom uppväxten en dålig relation till sin pappa. Efter flytten till egen lägenhet, ett saneringskontrakt på Kungsholmen, började han som 18-åring fjärma sig från kyrkan. Han gick inte på gudstjänst men kom gärna för att dricka kyrkkaffe i hemförsamlingen. Vid ett sådant tillfälle utbröt ett gräl mellan Tomas och hans far. Hans pappa kritiserade honom för att han inte deltog i gudstjänsten. Tomas exploderade, grälet höll i sig ända ut på gatan.

– Hans ton var väldigt aggressiv. Jag kände mig utslängd ur paradiset, ur mitt barndomshem. Därför blev det en så stark reaktion – det låg ju många år av spänningar mellan oss bakom den händelsen.

Efter det lämnade han kyrkan helt och hållet.  

– Då trodde jag nog aldrig att jag skulle vara del av en församling igen. 

”För mig var det verkligen en period
av att återknyta till det kristna”

Men sju år senare träffade han på en bekant som berättade att hon brukade gå till en samtalsgrupp i Allhelgonakyrkan i Stockholm. Han blev nyfiken, gick dit – och hittade just det han hade saknat i tidigare erfarenheter av kyrkan: att man fick komma med hela sig, utan att behöva dölja något. En tid senare formade gruppen Allhelgonamässan. I samma veva släppte Tomas skivan Ett slag för dig, med många låtar med kristet innehåll.

– För mig var det verkligen en period av att återknyta till det kristna, en tid jag är väldigt tacksam för.

Efter några år hade mässan vunnit stor popularitet och Tomas började se tendenser som gjorde honom obekväm.

– Plötsligt fick man inte kritisera vår fantastiska mässa som var så mycket bättre än allt annat. Det fanns en idealisering av en ledare som också var rätt förtjust i det – klassiska saker som händer både i religiösa och politiska, ja, alla mänskliga rörelser. Efter sju år kände jag att jag fått nog.

Att kliva in i Tomas lägenhet i södra Stockholm en solig vårdag är som att kliva rakt in i ett växthus. Han öppnar altandörren på glänt och sätter mokabryggaren på spisen i det lilla köket som gjorts om till kombinerat sovrum. Terrasshusen, som de kallas, ritades i mitten av förra seklet av arkitektduon Sven Backström och Leif Reinius och har den ovanliga kombinationen flaggfönster, stor terrass och planlösning och kök i funkisstil. Tomas nämner faktiskt arkitekterna i sin bok. I en het debatt på 1940-talet vände de sig mot funktionalismen eftersom de upplevde att den blivit alltför dogmatisk, stel och människofientlig. I stället ville de se en ”dionysiskt dansande arkitektur”. Något som kopplar väl an till Tomas önskan vad gäller kyrkan.

Det har gått över 20 år sedan utträdet ur Allahelgonakyrkan. När han fick frågan av ärkebiskop Martin Modéus för ett och ett halvt år sedan att skriva en bok inför fastan, sa han ändå direkt ja.

– Jag hade tänkt ganska länge att jag ville försöka formulera mig kring det här med tro. Sen visade det sig bli rätt svårt. Jag har ju skrivit mängder av personliga texter, men det här är det mest utlämnade jag gjort. För det poetiska språket är förvisso det mest rimliga att närma sig Gud och det outsägliga med. Men om man ska vara ärlig är det också ett ganska bekvämt språk – man är skyddad genom att använda sig av antydningar och bilder. Här skriver jag mycket mer naket, påstår plötsligt saker.

Skrivandet blev ett sätt att närma sig tron igen.

– Jag har väl stärkts i en känsla av att tron är en väg som man går, inte en samling trossatser som man ska säga ja eller nej till. Tror det är Peter Halldorf som skriver, att ”vägen är dunkelt upplyst och vägskyltarna gåtfulla”.

”Jag kan tycka att vår tradition
lite har missat att fastan alltid
står i relation till festen”

Tomas river av en bit av kardemummabullarna han dukat upp på vardagsrumsbordet och stoppar i munnen. Den som läst hans nya bok Gud är inte plåstret – ärkebiskopens fastebok 2025 – har förstått att han trots allt inte är så förtjust i att fasta. ”Fastan handlar om att avstå. Det har jag aldrig varit bra på.” konstaterar han i bokens första meningar. Grunden till det är den hållning av självförnekelse som fick slagsida under uppväxtåren.

– Askesen måste komma i vuxen ålder, man måste skydda barn från det. Jag var väldigt inne på att gå den smala vägen redan som barn, vilket gör att jag får lite andnöd när människor betonar det asketiska. Jag förstår poängen med den, men ingen klok själasörjare skulle rekommendera fasta till den som redan är för sträng mot sig själv. 

Är du det?

– Inte längre, men jag har varit det. Och jag ser det mönstret hos många som vuxit upp i vår frireligiösa värld. Att de kan vara stränga mot sig själva, och därför också mot andra. En lätt dömande attityd. Sen kan jag tycka att vår tradition lite har missat att fastan alltid står i relation till festen – som två lungor i samma kropp. I andra traditioner har de båda en mer balanserad funktion. Muslimerna har eid al-fitr, judarna har purim-festen, katolikerna har karnevaltraditionen. När jag googlade vad svenska kyrkan har att säga om fest fick jag fram: ”Inför fastan kan ni ta en semla eller två”

”Festen är Jesus sätt att
gestalta Guds rike på jorden”

– Vi har hamnat i en religiositet där vi sitter och stirrar varandra i nacken i kyrkbänken. Det festen gör är att skapa cirklar där vi möter varandras blick, samtalar, delar varandras liv. Jesus levde ju så. Festen används också som analogi, den förlorade sonen upprättas genom en fest. Teologen Patrik Hagman skriver om det i boken “Riket inom räckhåll, Jesus enligt Lukas” – att festen är Jesus sätt att gestalta Guds rike på jorden. I vårt land, som lider av ensamhets-epidemi, är det konstigt att vi inte tar det på större allvar. Kyrkan gör mycket för andra, socialt arbete och så vidare, men man behöver också göra det för sig själva. Vi behöver mötas och släppa på kontrollen. Kontroll är ett nyckelord – det går inte ha en fest om man ska kontrollera den. 

Det handlar väl också om det västerländska tänkandet i stort – att vi gärna vill ha ett program med hållpunkter och tider?

–  Ja. Det kommer ur upplysningen, hur kyrkan lierade sig med modernismens svala förnuftsideal. I alla de bokreligiösa traditionerna har det funnits en dynamisk relation mellan ordning och extas, dogm och mystik. Men i vår tradition ser vi hur det apollinska, cerebrala, ständigt vinner. 

I viss mån känns det som att de flesta av oss ändå lever i fest varje dag, på det sättet att man unnar sig hela tiden, allt är ständigt tillgängligt. Jag upplever inte att folk i kyrkan avstår särskilt mycket?

– Det du pratar om är givetvis ett stort problem, men det handlar om konsumtion och inte fest. Den typen av festande sluter oss i oss själva, i våra telefoner, i tröstätande, tröstshoppande. Det jag pratar om är festen som öppnar upp, där vi får syn på varandra. Jag menar inte att kyrkan är bra på att fasta, mer att fastan är idealet. Att man sätter tanke före känsla, ordning före utlevelse. Att man också separerar ande och kropp. Vilket är väldigt märkligt, eftersom det unikt kristna är att Jesus förenar det gudomliga och det mänskliga. Det har lett många till en osund askes.
– För att knyta an till titeln, att Gud inte är plåstret utan såret: För mig är det ett livscredo att leva med såret öppet. Min största skräck är att bli en sluten man som vet hur allt ligger till. Den andliga vägen upplever jag är tvärtom: att leva med öppen hand, låta sig påverkas av andra människor, vara i rörelse. Det är den teologin jag försöker skriva fram.

”För mig är det ett livscredo
att leva med såret öppet”

Hur gör du för att leva så?

– Det handlar mycket om att hitta jämvikt – vilket jag tror man gör i vacklandet. Där finns också ett skydd mot högmodet, för det kräver att man hela tiden vaktar på överdrifterna, både när det gäller det andliga och det världsliga livet. Det är inte vreden och vällusten i sig som skadar oss, men när de går till överdrift.

Trots att Tomas under största delen av sitt vuxna liv inte varit en aktiv del av kyrkan har hans låtar fått betyda mycket för människor inom den. Vissa sånger finns som något slags grundackord hos många av oss som var unga i kyrkan på 90-talet – som artist var han en av få samtida unga röster som kunde sätta ord på det existentiella sökandet och livet i allmänhet, utan en fernissa av fromhet och lyckliga slut. Den mest kända textraden är kanske: ”Gud om du hör mig, jag kommer som den jag är. Gör nånting vackert av allt som går sönder här.” Det är ingen slump att låten avslutar konserten på nya turnén. De andligaste sångerna är dock inte alltid de som talar om Gud allra starkast, poängterar Tomas.

– Andreaz Hedén, min pianist som också är pastor, brukar säga att det alltid är som starkast sändning i lokalen när jag spelar ”Tommy och hans mamma”. I den låten finns inte ett ord om Gud. Frikyrkan tror så mycket på det proklamerande, att bara man nämner Gud så blir det starkt. När det egentligen kan vara starkare att skriva om din längtan och smärta, och låta människor fylla i själva.

Men som artist har han också mött motstånd i olika kyrkliga sammanhang för att han inte håller sig inom ramarna. Han har bland annat fått veta att vissa församlingar varnat ungdomar för att lyssna på hans musik. Efter att han medverkade på Frizon-festivalen i början av 2000-talet skrev några män en debattartikel i Världen idag i protest.

– De skrev att det var en skandal att jag var inbjuden, eftersom jag blivit porträtterad i tidningen QX, umgicks med Jonas Gardell och använde svordomar i intervjuer. Samtidigt fanns på samma festival helt profana akter, personer som inte hade en tanke på Gud. Det var mer oproblemtiskt. Jag var en av dem – men hade inte signat upp på hela programmet, och det ses alltid som extra farligt.

Det leder ju också in på frågan: Var går egentligen gränserna för kyrkan?

– Ja, vad är det att vara med i kyrkan? Jag kan ibland undra: Kan jag få kalla mig kristen, när jag tvivlar på en del av de avgörande händelserna i Bibeln? Likväl är jag så berörd av det kristna, och håller mig nära korset. Jag gör ju det. Jag är vänd mot Gud i en kristen kontext, kan man väl säga. Det borde väl räcka? Men det är som att det inte riktigt gör det. Det finns ständigt det här kontrollbehovet: Är du verkligen en av oss?

”Likväl är jag så berörd av det kristna, och håller mig nära korset”

Många som lämnat kyrkan av olika anledningar kan identifiera sig med dig. En debatt som förts det sista, bland annat i och med boken ”Även den minsta fanatiker behöver sova ibland” där författarna gör upp med sin uppväxt i Karisma center, har handlat om vad kyrkorna kan göra för att närma sig människor med dessa erfarenheter. Vad tror du?

– De kan börja med att dyka upp på sådana här seminarier när det bjuds in – som “Fri från frikyrkan” som hölls i Immanuelskyrkan av EHS som jag deltog i på distans. Det var fullsatt, men inte en enda representant från Karisma eller pingströrelsen fanns där. Det största motstånd jag möter är fortfarande inifrån frikyrkan, från min egen flock. I tidningen Dagens recension av min bok stod det till exempel att jag är kritisk mot kyrkan för att jag blev sårad av den. Det är en klassisk härskarteknik. Jag är inte sårad av kyrkan, tvärtom, jag har en enorm kärlek till den. Det är min pappa jag blev sårad av. Om jag inte hade brytt mig om kyrkan hade jag ju inte skrivit boken. Det man älskar kan man vara hård mot.

– Sedan har jag ibland funderat över den positionen, att liksom stå med en fot i kyrkan och en utanför. Men det har visat sig vara en rätt bra position. Alla ska inte ha den, men några. Jag hade inte kunnat skriva mina låtar utan det dubbelseendet, tror jag. Det finns ett starkt kristet inomkyrkligt språk som är finstämt, ofysiskt och väldigt mjukt i kanterna. Om man vill nå någon som mötte Gud i tisdags, kanske det språket inte fungerar längre?

Du har flera gånger pratat om svårigheterna med att formulera sig kring tron. Nu har du tvingat dig till det genom boken. Så: Vem är Gud för dig?

– Det är detta vi lever med, att Gud alltid är större än språket, men ändå behöver vi språket. Jag har inget färdigt svar på frågan. Inte ens de smartaste människorna på jordklotet kan svara på vad medvetandet är. Jag tänker väl att Gud är det stora medvetandet. Att vi föds och blir till ur det. Det är därför vi mediterar, ber, fastar, för att återkoppla till det stora medvetandet, där kärlek, skapandekraft, nåd och lösningar finns. 

– Sen tycker jag det är så intressant att läsa om den nya fysiken. Inte för att jag förstår den. Men de menar att det finns en form av partiklar som genomströmmar allting; djur, människor, gräs, hus – något de kallar ”unified field of consciousness”. Det är en så vacker bild av hur jag tänker mig Gud. Medan jag har vuxit upp med att Gud är långt borta, att jag måste anstränga mig något fruktansvärt för att nå Gud, lösgöra mig från mig själv för att bli värdig. Det fick mig att tvivla på mig själv, min intuition och min kropp.

På ett ställe i boken skriver du: ”Jag vill hävda att bristen på närhet till oss själva är ett större hot mot kyrkan än sekulariseringen”.

– Ja, jag tror verkligen det. Det finns många kyrkor där man firar gudstjänst i kyrksalen medan en 12-stegsgrupp samlas i källaren en trappa ned. I bästa fall skulle man integrera det där. Att man kunde komma till gudstjänst och prata om vad man kämpar med. Att inte kyrkan blir en plats där jag måste mörklägga stora delar av mig själv och inte vågar prata om mina erfarenheter. Jag tror inte det vi upplever som sant om oss själva kan vara oheligt.”Jag är sanningen”, säger ju Jesus. Då borde det rimligtvis vara hos honom vi hamnar om vi säger som det är.

”Kyrkan ska inte vara en plats
där jag måste mörklägga
stora delar av mig själv”

Om Tomas bara fick välja en enda av sina egna sånger skulle det passande nog bli “Sanningen om dig”. När han skrev den var han 17 år och öppnade för första gången dörren till sin barndom i en låttext. En vers i låten handlar om en pojke som springer fram och omfamnas av en äldre version av sig själv. ”Lyft honom så högt att du ser världen bort byn. Säg att livet bara börjat, ta det svarta ur hans syn.” 

Jag undrar om han själv är barnet, det som behöver bli lyft.

– Ja, så ser jag det.

När han ser tillbaka på sitt liv, kan han se att drivkraften till att bli artist bottnar mycket i brist.

– I grund och botten handlar det nog om att man vill bli förstådd, sedd och älskad. De här basala grejerna. När man fått lite för lite av det, så blir man artist…

– Jag är så tacksam att min son inte visar några som helst artistdrömmar, lägger han till och skrattar.

När vi återkommer till hans egen pappa märks ett stråk av sorg och tystnad. Tomas far gick bort i covid för några år sedan. Inte mycket blev sagt de sista 20 minuterna via Facetime. Idag upplever han sig ändå som försonad med sin barndom.
– Jag har tagit hand om den där pojken jag var, genom musiken, genom terapi. Men det allra mest helande har faktiskt varit att bli förälder själv. När jag och min flickvän blev gravida hoppades jag hela tiden att det skulle bli en flicka, för jag var rädd för att den destruktiva far-son-relationen skulle upprepa sig. Så fick vi en pojke. Och det visade sig faktiskt att arvsynden kunde brytas. Vi har en jättebra relation. 

Tomas är inte en aktiv gudstjänstbesökare idag, även om han ser poängen med regelbundenheten och i viss mån saknar den. Men det som hänt senaste tiden är att han aktivt söker andliga samtal med andra människor – teologer, forskare, författare – något som började när han skulle skriva sin bok, men som sedan fortsatt.

– Sokrates avrådde från att skriva böcker om Gud, han tyckte att man bara skulle ha samtal. Jag förstår poängen med det. Det viktigaste är heller inte vad som sägs i samtalet, utan vad som händer, hur det öppnar upp oss. Vi förstår vem Kristus är genom att följa honom på vägen. 

Kanske kom kyrkoturnén trots allt vid rätt tidpunkt, trots att den av olika skäl dröjde 27 år?

– Ja, det känns som en väldigt fin helhet. Boken, turnén, allt går ihop… Jag har haft en återkommande känsla genom livet att det är så svårt att nå fram till andra människor och till Gud. Men nu har jag upplevt att människor läst och förstått vad jag ville säga. Det har faktiskt gett mig en viss känsla av hemkomst.

”Jag har haft en återkommande känsla genom livet att det är så svårt att nå fram till andra människor och till Gud”

Hans riktning framåt är mer diffus än någonsin – fast kanske just av det skälet: en ny tillit. För en tid sedan ställde han in ett möte med sitt management-team som skulle handla om planerna för de kommande fem åren.

– I många år har jag varit som en hund som springer efter en hare: Vad är nästa steg? Nu vill jag bara ströva framåt och låta saker komma till mig. Det finns en avgörande skillnad. För det som händer när man kutar, är att man får ett väldigt smalt synfält. Men när man strövar kan man plötsligt se åt alla håll. Det bästa i mitt liv har faktiskt kommit till mig. Att inte vilja så mycket – just nu känns det som en sådan blessing.

---