Det viktigaste man måste förstå om sin samtid är att den kunde varit annorlunda. Och det bästa sättet att inse det är att gå till historien, för då ser man det klart. Att saker en gång var helt annorlunda – och att nu:et därför inte är självklart och ”naturligt”, utan resultatet av vissa val och prioriteringar.
Bra historia främmandegör samtiden, och i veckan har jag läst en bok som verkligen lyckas med det: Föräldrarnas födelse av Maja Larsson, om 250 år av föräldraskap i Sverige. Där framgår tydligt att våra normer, vanor och till och med känslor kring barn och föräldraskap är tidsbundna. De är konsekvenser av olika materiella förutsättningar och av vad politiker, marknaden och en uppsjö av experter sagt till oss.
I äldre tid var barn en del av arbetsstyrkan på gården, och uppfostran handlade om att lära dem arbetet och den lutherska katekesen. Men under det rationella 1900-talet, folkhemsåren, lanserades ”vetenskapliga” metoder som skulle göra föräldraskapet mer effektivt. Amma enbart var fjärde timme, ta inte upp barnet om det skriker, och så vidare.
Sedan följde 1960-talets romantiska våg, och sökandet efter ett naturligt föräldraskap som var lyhört inför varje barns unika identitet. Sedan dess har det, kan man säga, pågått ett slags dragkamp mellan en upplysningsfärgad metodisk barnuppfostran – tänk Anna Wahlgren – och en romantisk, typ Jesper Juuls Ditt kompetenta barn.
Men vad kännetecknar 2020-talets föräldraskap? Idag står, skriver Maja Larsson, barnen i centrum på ett helt nytt sätt:
Barnen är det föräldrarnas liv kretsar kring, på ett sätt som vi inte riktigt sett tidigare i Sverige. Föräldrarna hjälper barnen med läxorna, väljer ”rätt” skolor åt dem, läser godnattsagor, kör dem till aktiviteter… Men även när själva basbehoven är uppfyllda fortsätter föräldrarna att engagera sig i barnens liv och finnas till för dem – inte minst känslomässigt. De gör alla sina vardagssysslor med barnen omkring sig, men det räcker inte: de vill få till äkta kvalitetstid.
Denna bild känner nog de flesta av oss igen, oavsett om man är förälder eller inte. Föräldrar vill inte bara sköta sina barn, utan också umgås med dem. Det är fint på många sätt, och själv älskar jag att se på film, spela spel, äta middag och såna saker med mina barn. Men Larsson gör flera iakttagelser som manar till eftertanke.
Moderna föräldrar har, konstaterar hon, ”höga ambitioner” när det gäller barnen. En förälder som citeras i boken säger: ”Jag har inga långsiktiga planer alls. Min enda livsplan är familjen och barnen.” En annan fyller i ”nu är mitt livsmål att leva för barnen.”
Vad händer med världen när perspektivet är sådant? Handlar allt bara om den personliga lyckan i den egna familjebubblan?
Om man anlägger ett teologiskt perspektiv blir det tydligare vad som pågår: I en värld utan transcendens eller högre värden har föräldraskapet blivit religion och barnen små gudar. Tänk på Martin Luthers definition av gud som ”det, som man väntar sig allt gott av.” Denna roll har barnen i dag: föräldrarnas liv kretsar kring dem och från dem förväntar vi oss mening och lycka.
Föräldraskap är på många sätt en bättre religion än karriären, som många dyrkar i stället. Och jag tror att det är i ljuset av detta man måste förstå barnens roll: De erbjuder en flykt från kapitalismens järnbur, från våra liv som konsumenter och arbetare där de enda värden som finns är pengar och prestation. Tid med barnen ger oss stunder av kravlöshet – och genom leken också en möjlighet att få ta del av barnens magiska, förtrollade värld.
Men problemet med att göra något annat än Gud själv till gud är välkänt. Vi blir besvikna på leveransen och riskerar samtidigt att knäcka det vi förgudligat genom våra orimliga förväntningar. Kanske är det något av det vi kan ana i rapporterna om barn som stressas av de många aktiviteter vi föräldrar rutar in deras liv med? Eller deras svårigheter med att hantera världen, eftersom de vant sig att ha en förälder nära som löser alla deras problem? När de små blir föräldrarnas stora livsprojekt riskerar det gå ut över barnens frihet.
Denna typ av dilemman handlar aldrig om antingen/eller, utan det kräver mer subtil urskiljning. Det är självklart bra att tillbringa tid med sina barn och knyta an till dem känslomässigt. Men samtidigt måste man vara uppmärksam på när man kräver saker av dem som de inte kan ge – eller stänger ute andra källor till mening och lycka, utifrån idealet att ”barnen ska vara allt”. Ingen kan vara allt för en annan människa, inte ens våra barn.
Jag tror att idén om kallelse kan vara till hjälp här. Människans kallelse är inte bara att ta hand om sina egna, utan den gäller världen. De här sakerna står inte emot varandra, utan genom engagemanget för världen lär man barnen något centralt: att världen och andra människor spelar roll. De föräldrar som aktivt engagerar sig i samhället visar barnen att världen är viktig.
Samtidigt lär man dem något avgörande om lycka: Nämligen att ett gott liv inte är ett där vi bara bryr oss om vårt eget, utan där vi också gör något för andra.
