Min svärmor ringer från Jordanien. Hon står, föreställer jag mig när jag hör samtalet en bit ifrån, i sitt kök i den lilla staden Madaba med ett glas te i ena handen och telefonen i den andra. Min man pratar med henne i vårt kök i södra Stockholm. Han har telefonen uppställd på köksfläkten och pratar högt medan han slamrar med kastruller och steker lök.
Det har inte hänt så mycket sen sist svärmor ringde för en vecka sedan. Ingen har gift sig, gjort bort sig, bytt jobb eller bjudit in släkten på kalas. Allt är som vanligt, försäkrar hon, när jag dyker in i videosamtalet för att hälsa.
Jag påminns om att hela det jordanska samhället står på paus just nu. Den kristna minoriteten, omkring 4% av befolkningen, har sedan 1975 en överenskommelse om att fira jul och påsk samtidigt oavsett om man är katolik, ortodox eller protestant. I år sammanfaller den kristna fastetiden dessutom med ramadan.
För min svärmor innebär fastan, som hon håller enligt ortodox tradition (trots att hon annars är en överlåten katolik), att hon under 50 dagar avstår alla animaliska produkter. Hennes muslimska grannar och vänner äter och dricker å sin sida endast efter att mörkret fallit. Den dämpade stämningen under dagtid är gemensam för alla jordanier just nu.
Andevärlden skulle se uppoffringen
I den karismatiska pingstförsamling där jag tillbringade mina tonår fastade vi inte alls före påsk. Det betydde för den sakens skull inte att vi avstod från att fasta – vi fastade istället individuellt som en del av en intensifierad bön, vid behov. För fastedagarna gällde att helt avstå mat, men inte vatten. Jag vet inte hur många av församlingens medlemmar som verkligen fastade, eftersom fastan samtidigt var en privatsak, något som uppmuntrades och aldrig ifrågasattes. Men jag vet att vi åtminstone var flera som fastade ett eller ett par dygn, några gånger per år.
Det sades att man under fastan skulle ägna den tid som man annars skulle ha lagt på ätande eller tillagande av mat på att be, och att andevärlden skulle se uppoffringen som det innebar. Fastan skulle understryka allvaret i bönen.
Problemet var bara att jag förmodligen aldrig tänkt så mycket och så intensivt på mat som under mina fastedagar i tonåren. Trots intensiv ansträngning för att bända in tankevärlden i oavbrutet fokus på bönen, på behoven, på tillståndet bortom det jordiska, så återkom tankarna på mat som irriterande flugor som inte gick att vifta bort.
Under en sökande period i 20-årsåldern, efter att församlingen jag varit medlem i lösts upp, fastade jag ett år inför påsk enligt ortodox tradition, precis som svärmor gör nu. En god vän instruerade mig i inköp av havremjölk till kaffet och vilka godisar i plockgodisutbudet som trots allt var tillåtna. Det säkra kortet, instruerade vännen, var – punchpraliner. En (ursäkta mig) rätt gubbig godissort som jag varken före eller efter dess valt att lägga i påsen.
Den gången handlade, med handen på hjärtat, fastan för mig inte om det krampaktiga fokuset på någonting andligt utan främst om att praktisera kroppslig självkontroll i en tillvaro som annars var kaotisk. Kunde jag hålla mig fast i någon form av regelverk kontrollerade jag i alla fall någonting.
”Min syn på fastan påverkas av att jag varit svårt sjuk i anorexi”, skrev Josefin de Gregorio i en kulturessä för tidningen Dagen den 12 mars i år. Hon är inte ensam.
Min syster Mia Fernando och jag driver ett konto i sociala medier där vi i januari i år tog upp fenomenet med frikyrkoförsamlingar som i sociala medier uppmuntrar till kollektiv fasta. Flera tongivande pingstförsamlingar uppmuntrade i sociala medier till fasta i januari och formerna som föreslogs bland de kampanjer vi hittade online var ”komplett fasta”, det vill säga att helt avstå från mat under ett eller flera dygn, eller ett för mig nytt fenomen som kallas Daniel-fasta. Enligt instruktionerna som vi hittade så innebär den att man avstår fisk och kött men också från kolhydrater, socker och friterad mat under en längre period.
Fastan som farlig bantningskur
För mig framstår Daniel-fastan snarast som en regelrätt bantningskur. Går det ens för utövaren att skilja på effekterna en sådan fasta har på själen och kroppen, frågar jag mig. Jag vet åtminstone att jag själv i en församling som uppmuntrade till en Daniel-fasta inte kunnat följa den utan att också vara hemligt nöjd över den viktnedgång som den medfört i ett samhälle med ett starkt smalhetsideal.
I diskussionerna som följde på vårt Instagramkonto var det också flera följare som tog upp just fastans koppling till ätstörningar.
”I mitt fall förkläddes anorexin i ett heligt krig där jag inte åt för att andra skulle bli frälsta. Jag fick beröm för hur uthållig jag var”, skriver en kvinna om hur hon minns fastan i frikyrkan.
”Mina ätstörningar förvärrades av kyrkans tal om fasta”, skriver en annan. Och en tredje:
”Jag kan ärligt säga att detta har min man och jag samtalat mycket om, då vår dotter lider av ätstörning. Helt plötsligt inser vi att det faktiskt är helt sjukt att församlingen inbjuder till bön och fasta när vi själva ser vad det gör med en människa. Det är så ansvarslöst.”
Under flera dagar trillade liknande meddelanden in till kontot, och en psykolog skrev:
”Det är ett väldokumenterat faktum att fasta och selektivt ätande kan utlösa en ätstörning. Många av de jag mötte under min psykologipraktik på en ätstörningsenhet hade just den här ätstörningsdebuten.”
Enligt Socialstyrelsen är ätstörningar ett allvarligt folkhälsoproblem i Sverige med omkring 200 000 drabbade. 80% av dem är kvinnor, och kyrkorna är naturligtvis inte förskonade. Josefin de Gregorios uppmaning till den som haft ätstörningar och ändå vill fasta är att rådgöra med sin präst eller pastor, eller någon annan i församlingen som man litar på, och hon påminner också om att man kan fasta från annat som inte rör mat.
Bör det ansvaret verkligen läggas på individen?
Jag ställer mig frågan om ansvaret för hur fastan ska praktiseras helt och hållet kan läggas på individen. Har inte församlingen, oavsett vilken tradition eller kalender den följer, ett ansvar för vilka effekter undervisningen kring fastan har, för hur man uppmanar till fasta och vilka man riktar sina uppmaningar till?
“Peppa dig själv att hålla ut”, “Sluta inte fasta om du äter något du inte ska” och “Ge inte upp” skriver en av landets största frikyrkoförsamlingar, Filadelfiakyrkan Stockholm, som uppmanar till 15 dagars Daniel-fasta i ett inlägg på Instagram den 16 januari i år.
Jag tänker att ett sådant fokus på detaljstyrt ätande oundvikligen medför risk att trigga ätstörningar.
Själv fastar jag inte i år. Men fastan lämnar mig för den sakens skull inte ifred.
Svärmor i Jordanien har fastat inför påsk så länge hon kan minnas, och det är inte en praktik som låter sig rubbas av trender. Innan det slamriga samtalet mellan henne och maken avslutas bryter jag in med en fråga kring varför fastan är så viktig för henne. Det är en uppenbart dum fråga, hör jag på hennes röst.
“Vi fastar. Sån är traditionen.”
