Kanske kan vi se mannen framför oss i peruk, halvlång rock och knästrumpor som lutar sig över sitt mätinstrument? Vi befinner oss ett antal hundra år bakåt i tiden. En ny trädgård ska anläggas enligt tidens ideal med raka linjer, kontrollerad och tuktad växtlighet. Barockens ideal kräver kontroll och symmetri. Med matematisk precision möts linjerna lite längre fram i en fontän som sprutar kaskader av vatten.
Ett par år senare skulle modet gå mot en mer naturlig trädgård, den Engelska parken. Nu skulle det mer påminna om den otuktade naturen. Träd och buskar var inte längre formklippta och uppställda i marschordning utan kunde stå lite här och där, såsom man i fantasin tänkte sig en romantisk skog med naturligt liv.
Sommaren i den kristna intressesfären betyder konferenser och olika samlingar där tusentals förväntansfulla människor ser fram emot inspiration och, om möjligt, svar på frågan: Vad gör vi nu?
Det bästa i form av musik, talare och organisation erbjuds på ett sätt som vida överstiger den lite grå vardagen som de flesta av oss lever med i våra kyrkor.
Inspirerade kan vi känna att så här borde pastorn predika, sången låta, verksamheten flyta.
Under ett år trycks också böcker enligt samma tema som berättar om församlingar som sett hur livet vuxit fram, visioner som blivit verklighet. Andra författare tycker sig se hur vi som kyrka behöver förändras enligt givna idéer för att livet ska kunna spira.
När jag lyssnar till olika talare och läser de böcker som publiceras med ett ärende till kyrkorna i Sverige kan jag inte låta bli att tänka på den gamle trädgårdsarkitekten i den blivande barockträdgården. Önskan om att finna själva den andliga matematiken bakom växten och livet. Ordningen som ger denna symmetri som vi kallar tillväxt.
Så även om förkunnarens och författarens syfte aldrig är att skapa en barockträdgård är det lätt att budskapet om tillväxt avkodas av åhöraren som ritningar som lätt blir just detta.
Det är också lätt att som pastor i Sverige idag bli stressad av jakten på den andliga matematik som ger växande gemenskaper. Förväntningarna på vad en pastor ska förmå och motsvara i behov och längtan hos församlingen, för att inte tala om det omgivande samhället som vi ska lyckas nå, är i bästa fall bara tröttande.
Lätt då att tänka att det finns en dold andlig matematik som går att upptäcka, en slags sanning som man hittills uppenbarligen inte har förstått som lokal pastor.
Men, hur vackra och välberäknade barockens trädgårdar än må vara så saknas något där. Livets mångfald, otuktad skönhet, mindre vackra sidor och oplanerade passager. Rosor som förädlas för hårt tappar sin goda doft.
Enfalden, om än matematiskt korrekt och imponerande breder istället ut sig bland likformade buxbomsbuskar. Rosorna är röda men luktar ingenting.
Kanske lyckas vi få till en sådan fontän i vår församling någon gång, tänker någon drömmande? Med denna metafor och bild vill jag peka på hur lätt det är att vi blir tillfälliga och enahanda kopior, som egentligen skulle kunna vara bestående original i sin speciella kontext och kallelse.
Att bli en trädgård som tillåter mångfald, lite snirkliga gångar och obestämbar matematik och där många olika former trivs är kanske att föredra?
En trädgård som inte innehåller skyltar om att inte beträda gräsmattan , men välkomnar människor att skjuta ner sina rötter här bland ibland lite stickiga, men fruktbärande buskar och stiliga ekar.
Jag tror att en kyrka som liknar en barockträdgård och ängsligt försöker göra kyrka enligt det sista receptet lätt missar sin plats och kallelse.
Så, ja, vi behöver mötas i många goda konferenser och mötesplatser, lyssna till uppmuntrande och utmanande talare, läsa många inspirerande böcker. Men! Det är tid att flytta in i sin egen trädgård och bejaka dess vattenflöden i den heliga Anden och värna om dess särart. Kanske till och med börja tänka att det inte första hand beror på pastorn eller prästen, inte ens rätt lovsång, liturgi eller andlig matematik utan mig själv.
Jesus har nämligen kallat oss alla till sin trädgård där vi kan skjuta ner våra rötter djupt, men också vårda om den andres jordmån. För om du växer, så växer jag. Symbiosen är aldrig så tydlig som i en nytestamentlig församling.
En levande trädgård bjuder på platser av sol, svalka, tillväxtzoner, vattenflöden, vila, till och med komposter som alstrar ny näringsrik jord.
Mångfalden, inte enfalden, finner här sitt habitat.
Jag älskar barockens trädgårdar och slott, men skulle alla dar i veckan välja en svalkande lummig engelsk trädgård med sina viloplatser och sitt försök att vara skapelsevänlig.
