När dessa rader skrivs rullar hösten med alla dess förpliktelser och arbete igång med full intensitet. Det är en tid då det är viktigt att hitta pauser, stunder då vi stannar upp inför det stora i det lilla och utvecklar förmågan att förundras.
Det är någonting med tiden och tidsandan som pressar oss och utvecklar en slags oförmåga att se vad som egentligen händer i det som sker, som gör att vi missar undret i vardagen. Det är som att vi utvecklar ett slags andlig tinnitus som gör att vi inte hör alla signaler som vill stämma oss till förundran och helig yrsel inför alla skatter som finns mitt i det liv som är. Signaler som är öppningar mot en större värld.
Huvudpersonen Valdemar i Håkan Nessers bok ”Berättelse om Herr Roos” gör en intressant reflektion över tiden. Han tänker sig att det finns två slags tid. Först den som rusar iväg, som lägger dagar till dagar, rynkor till rynkor och år till år, den tid man inte kan göra mycket åt. Det är bara att hänga med efter förmåga, som unghundar efter en löptik och flugor efter ett koarsle.
Den andra sorten är av en mer segdragen karaktär; pauserna, när allt stannar upp, som när man står på sjuttonde plats vid rött ljus i korsningen Fabriksgatan-Ringvägen. Eller när man vaknade en halvtimme för tidigt och för sitt liv inte kunde somna om – bara ligga på sida i sängen, iaktta väckarklockan på nattygsbordet och växa in i gryningen:
”Och den var guld värd, denna händelselösa tid, ju äldre han blev desto tydligare framstod det. Pauserna, brukade han tänka, det är i pauserna mellan händelserna – och medan isen lägger sig över sjön en natt i november, om man vill vara en smula poetisk – som jag hör hemma.”
När han vid ett motorhaveri tvingas vänta i nittio minuter på bärgningsbil uppstår en laddad stund av förundran:
”Det var under dessa nittio minuter medan Valdemar satt där bakom ratten och iakttog fåglarna som flög under den höga majmorgonhimlen, ljuset som hovrade över åkrarna, ådrorna på sina händer där hans blod pumpades runt med hjälp av hans trogna hjärta, som han förstod att det var i sådana här stunder hans själ bonade sig ett utrymme i världen. Just i dessa stunder.”
Kanske man skulle kunna kalla dessa stunder som Valdemar beskriver för ögonblick av förundran inför livet. Om förundran behöver beskrivas, kanske man kan beskriva den så här: En skärpt eller fördjupad uppmärksamhet inför något oväntat underbart som man aldrig räknat med – men i den stund man möter det, känner man igen det som något man längtat efter hela sitt liv. Det väntade möter det oväntade och en blixt slår upp ur mötet. Man förundras. Man tänker: Hur är det möjligt? Världen tar ett språng ut ur sig själv. Och jag tar ett språng ut ur mig själv. Och jag upptäcker: Världen är större och djupare än jag trott. Förundran är en liten svindel av klarhet!
Förundran nedlagd i skapelsen
Bibelns första ord berättar följande om tillvarons ursprung: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom…” (1 Mos 1:1-2)
Detta är de första orden i Bibeln. Varför slutade det inte där? En öde och tom jord är ju inget annat en stor kosmisk garderob. En plats där Gud skulle kunna stuva undan prylar, huller om buller, utan att behöva bry sig. Men detta är inte de sista orden i Bibeln, utan de första. Gud vill inte skapa en stor tom klädgarderob, med vita väggar och en naken glödlampa. Men vad är det Gud vill göra? Om du läser vidare i denna berättelse så kommer du att upptäcka steg för steg var Gud är på väg, hur planen ser ut.
Vi fortsätter läsningen i 1 Mosebok 2:8-9: ”Och Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format. Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av…”
Gud vill skapa en trädgård där du kan leva! Hela den här världen med alla fåglar, fiskar, växter och varelser, är skapad för att vara ett paradis, en lustgård, en trädgård för människans skull.
Skapelseberättelsen talar om ett myller av liv. Det är inte lite lagom. Det är överflödande liv, vattnet myllrar av olika arter! (1 Mos 1:21). För ett antal år sedan såg jag ett fascinerande naturprogram som förstärkte detta intryck av skapelsen. Programmet berättade om hur forskare ständigt upptäcker nya arter. Man hade hittat en groda med trubbiga huggtänder, en orangeröd gecko som såg ut som att den kom från en annan planet, en fågel som föredrar att gå istället för att flyga. Man hade hittat 163 nya arter det senaste året i Mekongoområdet i Sydostasien.
Under 2008 hade man upptäckt 100 växter, 28 fiskar, 18 reptiler, 14 groddjur, två däggdjur och en fågel. Detta är Guds grundtanke med livet, ett myller av liv!
Skapelseberättelsen är den ”blueprint” som gäller för alla människor alltid och överallt. Hela detta universum har Gud skapat för människans skull.
Det första Gud säger när han ser skapelsen är: ”Det var gott” och sedan står det: ”Gud välsignade det”. Gud bekräftar hela skapelsen, den andliga och den fysiska världen som vi lever i. Ursprungsplanen är att du ska kunna leva här och nu i en trädgård! Eden är ett ord som i hebreiskan rymmer en anspelning på ”ljuvlighet”. Låt oss stanna upp inför noteringarna om allt det vackra och goda som fanns i denna trädgård.
Vägar till förundran
Jag är övertygad om att konstarterna och musiken öppnar dörrar mot det eviga. Att estetiken kan hjälpa oss att öppna dörrar mot en större värld.
Jag läste för en rad år sedan en recension av litteraturvetaren Thure Stenströms bok ” Ingemar Hedenius heliga rum, Sofokles, Kirkegaard, Mozart” i Svenska Dagbladet. Filosofen Ingemar Hedenius var framför allt känd för sina hätska angrepp på kristendomen i den så kallade tro och vetandedebatten strax efter andra världskriget. Med frenesi gick han till storms mot den kristna läran som han menade inte var förenlig med modern vetenskap och kritiskt tänkande. Religiösa frågor var inte heller något som filosoferna borde befatta sig med, enligt Hedenius.
Mot den bakgrunden framstår titeln om Ingemar Hedenius heliga rum som ytterst lockande. Kan en så ihärdig kritiker av allt som har med religion att göra ha rum som är heliga? I de heliga rum som pekas ut i Stenströms framställning härskar konsten, framförallt skönlitteraturen och musiken. För Hedenius var konsten en central del av livet, och när det gäller musik var han själv flöjtist på nära nog professionell nivå. En utgångspunkt för Stenström är att konsten för Hedenius fyllde ett religiöst behov. Här kan han hänvisa till Hedenius eget uttalande om att han inte räknade sig till de religiöst oskyldiga. Skaparen skapar oss till sin avbild. Kreativiteten är ett språk nedlagt i oss som berör på djupet, ett språk som når in även när ord känns fattiga.
En dag på konstmuseum, ett bra gitarrsolo på Globen, en promenad i en ljummen sommaräng, eller en solnedgång långt ut i kustbandet öppnar för de eviga värdena. Predikaren utbrister: ”Allt har han gjort skönt för sin tid” (Pred 3:11, 1917 års översättning).
Pastorn och författaren John Ortberg berättar i boken ”Livet jag längtar efter” om sin dotter Mallorys daj-daj-da-dans. När John en gång badade sina tre barn. När han skulle torka Mallory dansade hon den egenhändigt koreograferade dajdajda-dansen. En dans som bestod av rörelser i cirklar ropandes dajdajda som ett uttryck för mycket glädje. John försökte irriterat få henne att sluta dansa och istället gå och lägga sig.
”Varför då?” sa Mallory
John beskriver sin reaktion så här: ”Jag hade inget svar. Jag skulle ingenstans, hade ingenting speciellt för mig, inga möten att passa, ingen predikan att skriva. Jag var bara så van vid att ha bråttom, så uppfylld av mitt eget lilla program, så fast i vanan att rusa från den ena uppgiften till den andra, att när jag nu ställdes inför liv, glädje och en inbjudan till dans så förstod jag det inte och var nära att gå miste om alltsammans. Men jag reste mig och Mallory och jag gjorde daj-daj-da-dansen tillsammans. Hon sa att jag var rätt så duktig på den, för att vara en man i min ålder.”
Stanna upp och förundras
Vi människor tenderar att dela upp vår tid i två kategorier; när vi lever och när vi väntar på att leva. Större delen av tiden lever vi i transittillstånd, i köer, i oro och väntan. Livet blir olika projekt som jag ska ta mig igenom. Ironiskt nog är det ofta det faktum att vi är uppfyllda av oss själva som hindrar oss från att uppleva glädjen. Författaren Walker Percy gav en gång följande definition av ett uttråkat tillstånd: ”jaget uppfyllt av jaget.”
Den stora berättelsen om Gud och hans folk som vi möter i Bibeln hjälper oss att gå ut ur vår egen lilla värld in i Guds stora värld och se storheten i tillvaron och återta den förlorade konsten att förundras.
English dictionary ger följande definition av ordet förundran: Den känsla som väcks inför något märkligt; en blandning av förvåning, nyfikenhet och ibland vördnad. Jag tror att det är nyttigt att stanna upp en stund och fundera igenom vad som verkligen betyder något i våra liv, vad det är som på djupet väcker förundran och tacksamhet i oss. En stund då vi listar orsaker till förundran är som att göra ett besök i en andlig hälsokost-butik. Därför vill jag avsluta detta text med en liten andlig övning som skärper våra sinnen och väcker vår tacksamhet till Gud och livet. Så här ser min lista ut på sådant som jag tycker är vackert och som väcker min förundran:
- Tulpaner – Dessa vackra blommor kan en tidig marsmorgon vara en hälsning om den vår som kommer. Sköter man om dem noggrant som ett skötebarn kan de stå länge och lysa upp ett helt rum.
- Blockljus – Dessa vackra välstöpta feta ljus som bara blir vackrare ju längre de brinner.
- Konserter – Något av det bästa jag vet är en helkväll med bra live-musik i lämplig lokal.
- En kopp kaffe och en bra bok – Välgjort kaffe och en riktigt bra berättelse är oerhört välgörande.
- Vänskap – Att över tid inse värdet av att ha vänner som man står riktigt nära i livets olika skeenden är oerhört vackert och väcker tacksamhet och förundran.
- Jesus – Timmermannen från Nasaret som delar in hela världshistorien i ett före och efter Kristus slutar aldrig att förundra mig.
- Församlingen – Denna gemenskap som mitt i all sin skörhet och mänsklighet berättar för mig att alla som tror på Jesus oavsett bakgrund och egna meriter är ett i Kristus (Gal 3:28) är en dyrbar skatt i mitt liv som väcker förundran.
Jag uppmanar dig att ta fram penna och papper och skriva ner din egen lista över sådant som väcker din förundran. Jag tror att det är en välgörande övning.
Konsten att förundras är förvåningens förlorade konst. Förundran är en attityd till livet och till skapelsen som inte tar någonting för givet, som vet att varje molekyl kanske inte alls skulle ha funnits om omständigheterna varit annorlunda. Förundran är förmågan att sätta värde på det mirakulösa i det vardagliga. Det är en återupptäckt av glansen hos de företeelser vars sken fördunklats av att de blivit så välbekanta.
