I amerikanska Utah, framför massvis med studenter och kameror, sköts Charlie Kirk till döds. Det hade varit smärtsamt nog för hans fru, två barn och övriga i hans närhet även om det skett mindre offentligt, men det publika tillförde en extra dimension av hänsynslöshet. Det var ett tämligen maximalt utnyttjande av den mediala samtiden i samma anda som 11 september-attacken 2001: Dödligt våld som utförs inför öppen ridå och därmed inför fler näthinnor berör bredare, djupare och värre.
En framgång för mördaren som önskar få största möjliga genomslag för sin handling, och en extra smärta för de närstående som inte bara berövas sin älskade utan dessutom tvingas bevittna det värsta tänkbara tillsammans med en hel värld. Filmerna och bilderna kommer heller aldrig upphöra eller försvinna.
Det har även, har det visat sig i mordets efterspel, gett ett stort genomslag för förhastade åsikter.
Värt en chansing?
Såväl medielogiken som sociala medielogiken är till sin natur stressad. En nyhet ska rapporteras snabbt av tidningar, radio och tv – det är snudd på viktigare att vara först än att få alla detaljer rätt – och detsamma gäller tyckandet från politiker, pastorer, präster och privatpersoner på Facebook, Instagram och liknande forum. Åsikter måste ut, snabbt och vasst – man vill ju helst inte vara för sen på bollen. Det är nu, medan ämnet är rykande färskt, som det ska diskuteras.
Ett av resultaten därav: En lång rad inlägg första dygnen som beskyllde vänstern och/eller demokraterna för att ligga bakom mordet eller i alla fall ha inspirerat mördaren. När den misstänkte senare greps visade det sig att det mesta – vid denna texts författande – snarare pekar i motsatt riktning: Den unge man som troligen sköt Charlie Kirk uppges vara fostrad konservativ republikan men tillhörde en annan falang på högerskalan än Kirk.
Det kanske kändes värt en chansning, det kunde ju ha varit korrekt? Att vänta in och se vad som stämmer känns kanske hopplöst omodernt, det är ju bara att korrigera sedan om det visar sig att det där första antagandet var felaktigt?
I teorin ja, i praktiken väldigt ofta nej.
För den mänskliga logiken kompletterar medie- och socialamedie-logiken med att inte vara speciellt sugen på den formen av erkännande. Nog existerar det, som när en politiker eller annan offentlig person gör en pudel för att rädda sitt anseende när något blivit riktigt uppenbart fel, men överlag sitter det ofta hårt åt.
Istället för att påpeka den egna felaktigheten och korrigera den är det vanligt att antingen försöka hävda en annan tolkning av det tidigare skrivna med målet att få det att se ut som något annat än det var, eller så gräver man sig djupare ner i sin egen skyttegrav.
Det senare har kanske denna gång inte gällt så många av de som skrev om dådet såsom vänsterorsakat, att hänga fast vid en sådan åsikt när ny motbevisande fakta rullats upp är svårt. Däremot har det tveklöst gällt många av dem som snabbt bestämde sig för att slå fast en åsikt om Charlie Kirk – trots att de egentligen inte hade någon eller mycket begränsad koll på vem han var och stod för.
Förhastade slutsatser
Det finns förstås svenskar som följt honom nära och som baserat sina slutsatser på det, men det är därtill många som Kirk varit helt eller delvis okänd för och som plötsligt möttes av nyheten om det brutala mordet på honom och kände för att snabbt kommentera, såsom vi gör i denna moderna värld. Därför har de senaste dagarna varit fylla av inlägg om Charlie Kirk som en kristen martyr, baserat på några enskilda klipp där han pratade om sin personliga tro, och även inlägg med starka avståndstaganden – tämligen direkt efter hans död – baserat på andra klipp där han uttryckt skarpa politiska åsikter angående exempelvis kvinnans plats samt offentliga avrättningar.
Och dessa starka ställningstaganden åt ena eller andra hållet har alltså inte sällan skett av människor som alldeles nyss var helt eller i det närmaste omedvetna om vem Charlie Kirk var och vad han stod för.
Hur jag vet det? Det har blivit tydligt i kommentarsfält efter kommentarsfält på de sociala medierna, för varhelst en skarp åsikt har publicerats har mothugg kommit från antingen dem som fnyser åt Kirk som en kristen martyr eller från dem som tycker att det är osmakligt att enbart, och speciellt så snabbt efter mordet, fokusera på kontroversiella uttalanden. Det blir allt som oftast i sådana lägen väldigt tydligt att det inte finns någon faktiskt koll eller erfarenhet bakom den där första skarpa åsikten, men att backa från den och erkänna att man uttalade sig alltför snabbt och starkt om något man egentligen har svag eller ingen koll på? För de flesta av oss sitter det trångt till, det känns pinsamt och dumt.
Så istället håller vi fast och gräver oss djupare ner i en skyttegrav vi inte ens visste om att vi valde. På köpet går vi miste om möjligheten att ta in olika perspektiv och nyanser som hade varit viktiga, rent av nödvändiga, för att hitta en hedersam åsikt som faktiskt går att backa upp och stå för.
Det kanske är försent för många rörande Charlie Kirk, skyttegravarna är redan grävda och intagna, men det kan vara värt fundera på inför nästa gång något liknande sker. Kanske skulle såväl du själv som det offentliga samtalet må bra av att medie- och socialamedie-logiken utmanades något till förmån för eftertanke innan det är för sent och du står där med en åsikt du inte vet varifrån den kom.
