Jag har varit för slö för att städa bort julen, men jag behöver inte skämmas. Det är helt okej att ha allt julpynt kvar ända till kyndelsmäss.
Vissa uppskattar förstås att få undan gran och röda dukar redan under trettondedagshelgen, när julstämning ärligt talat kan kännas passé. Då har de tre vise männen kommit fram till Jesusbarnet med sina gåvor, så någon stjärna i fönstret behövs inte längre för att leda dem. Och då blir det också lite fel att ha kvar allt det andra – i mitt fall bland mycket annat en tomte som klättrar upp-och nerför en gyllene kedja, medan ”Bjällerklang” bräks fram ur hans innanmäte tills batterierna tar slut.
Tomten är inte min idé. Det är de nu vuxna barnens. Denna tomte är dessvärre en del av deras uppväxt. Ärligt talat tog jag bort tomten redan på juldagen när alla hade fått sina klappar. Det känns som en evighet sedan, nu när tjugondedag knut har passerats – den näst sista stationen före kyndelsmäss när julen en gång för alla måste städas ut. Vid kyndelsmäss tar den obönhörligen slut. Även om vissa julfanatiker klänger fast vid idén att den varar ända fram till fastan.
Ännu ett skäl att inte drömma sig tillbaka
Fram till 1772 var kyndelsmäss en helgdag i Sverige, en röd dag den andra februari, fyrtio dagar efter Jesus födelse. Då firades att Jesusbarnet bars till templet, sedan hans mor Maria hade genomgått den traditionella fyrtio dagar långa reningen för nyblivna mödrar. Idén att en nyförlöst kvinna är ”oren” fördes vidare i kristendomen. Idag är det svårt att föreställa sig en tid när nyförlösta kvinnor inte var välkomna i församlingslivets gemenskap, men så var det länge i Sverige – fyrtio dagars kyrkoförbud för en nybliven mor. Ursäkta, men jag blir så trött.
Hur kommer det sig, i en religion vars själva nav är att ett spädbarn föds in i världen, att födande och mödraskap betraktats som orent? Hur kunde ett sådant synsätt få prägla kyrkans seder och bruk i århundraden? Se där ännu ett skäl för kristna att inte drömma sig tillbaka. Det var inte bättre förr.
Den insikten finns i frikyrkornas DNA. De uppstod som en reaktion på kyrkliga maktordningar. Men att vara kyrka här och nu, i en tid som på många vis faktiskt är mer människovänlig än det förflutna, innebär förstås också att förvalta ett ovärderligt arv. Det arvet är Kristusljuset.
Själva ordet kyndelsmäss betyder som bekant ljusmässa. Kyndel är släkt med engelskans candle, och länge var det sed vid denna tid på året att välsigna sitt hushålls nystöpta ljus. Och idag, när nästan ingen vill hävda kvinnors orenhet i fyrtio dagar efter förlossningen, blir det som en gång kallades Marie kyrkogångsdag i stället en chans att fira ljusmässor.
Det förlåtande adventsmörkret
Det har ju vänt nu. Sedan mer än en månad tillbaka blir dagarna längre. Är jag den enda som inte enbart jublar?
Adventsmörkret var förlåtande, ärligt talat. När själva solen knappt orkar masa sig upp på morgnarna är det okej att vara trött. Om orken tryter är det rentav korrekt att bejaka advent som en tid för fasta och stilla eftertanke. Men nu?
Det börjar synas att fönstren inte är så rena som jag skulle önska. Vårvinterdagen avslöjar dammiga hörn och kladd på köksskåpen. Sån tur, därmed, att Kristusljuset inte är ett dömandets ljus.
Klarsyn är förstås något annat – att se saker sådana de är, och ta ansvar för att göra något åt dem när det krävs. För mig representerar Symeon och Hanna i templet den klarsyn som kommer med mognadens tålamod.
Åldringen Symeon är rättfärdig och from. Troget har han väntat på att löftet ska gå i uppfyllelse – innan han dör ska han få se Messias. Men det han säger till Maria, när han inser vem hennes barn är, tål att tänka på: ”Också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar ska komma i dagen.”
Det är gåtfulla ord, och skrämmande. Det kommer en smärtans dag när Kristusljuset skär igenom modershjärtat, det vet vi ju. Men vilkas innersta tankar är det som ska uppenbaras? Dina och mina, kanske. Vi som ärligt kämpar för att göra gott, övar vi också tillräckligt hårt på att tänka gott?
Jag gör det inte, kan jag bekänna. Vrede, avund, likgiltighet – det händer ofta nog att mina tankar spårar ner i dödssyndernas mörker. Omvärlden kanske inte ser det alls, men i Kristusljuset blir det lika tydligt som när vårvinterns dager avslöjar att jag borde skura ugnen. Så, kyndelsmäss får bli ett tillfälle för mig att öva på att tänka ljust.
De mörka tankarnas träsk
Dödssyndernas tankespår leder kanske inte mig personligen till helvetet, som det predikades förr. Helvetet är jag inte benägen att tro på, annat än som en plats vi människor skapar åt oss själva och varandra här på jorden. Men slirar jag ner i de mörka tankarnas träsk så stjäl det energi.
Vrede kan ge konstruktiv styrka om den riktas rätt, men oftare tar den kraft både från klarsyn och konstruktiv handling. Att se girighet och frosseri i omvärlden för vad det är, är inte detsamma som avund – men om jag blir alltför upptagen med att missunna andra vad de har så lakar det ur själen. Och slapp oempatisk likgiltighet är inte detsamma som att vila en stund från världens oro och strid.
Så, i Jesu Kristi ljus kan tankarna tränas. Troligen blir jag aldrig lika trogen i sådana övningar som den åldriga änkan Hanna – hon som aldrig lämnar templet och tjänar Gud med bön och fasta dygnet runt. Men både hon och Symeon kan bli farledsmarkörer, i en värld där det andliga mörkret tyvärr inte ger vika bara för att dagarna ljusnar.
Symeon och Hanna inspirerar till klarsyn, även om det kan göra ont att se sanningen eller just därför. Och, inte minst, i en samtid som dyrkar ungdomen påminner de om åldrandets värde.
Aldrig förr har vi haft så stora möjligheter i vårt land att göra åldrandet till en värdig livsfas. Hur förvaltar vi det? Skandaler i äldrevården skymmer visserligen att många på landets serviceboenden faktiskt har det bra, men ändå – var det rätt att förvandla omsorgen om de gamla till en marknadsnisch där smarta entreprenörer kan tjäna storkovan?
När miljarder av våra skattepengar rinner iväg till ”vinst” åt företag som säljer vård och omsorg, då har något gått snett. Girighet trumfar klarsyn. Att konstatera det är knappast avund på de rika.
Änkan och profeten Hanna, som prisade Gud för barnet som Maria bar fram, var åttiofyra år. Så länge fick nästan ingen leva på jorden för två tusen år sedan. Och eftersom hon bodde i templet hade hon människor omkring sig. Kontrasten till många samtida äldres ensamhet skär verkligen i själen.
Nya tider med nya lösningar
Det betyder inte att åldringar borde leva i hushåll med flera generationer som förr i tiden – det var inte alltid så romantiskt som många idag vill tro. Oftast var det flickor och kvinnor som måste dra daglig försorg om sina ofärdiga släktingar, som om inte deras övriga plikter vore nog. Men jag blev glad när jag hörde om den nederländska idén att erbjuda studerande ungdomar gratis boende i servicehus, mot att de tillbringade tid med de gamla. Nya tider kan innebära nya lösningar på urgamla behov.
I dag innebär den nya tiden att alltfler människor blir allt äldre. Det kommer att sätta press både på samhället och oss enskilda människor. Vi borde prata om det när vi pratar om dödshjälp. Hur vanligt kommer det att bli, när aktiv dödshjälp legaliseras, att gamlingar pressas av anhöriga att inte ligga dem till last?
Jag säger ”när”, inte ”om”, för jag tror inte att vägen dit är lång. När mångas innersta tankar om dödshjälp kommer i dagen, då gäller det att Kristusljuset lyser klart på dem.
”Jag vill hellre dö i tid än bli jättegammal och skröplig”, säger många som är rätt så unga än, men tillvarons värde mäts inte i handlingskraft.
Det yttre livet kan tyckas tömt på innehåll, men inuti har människan ett själsliv till sista andetaget. Steg för steg släpper själen greppet om kroppen. Till sist upphör kanske viljan att äta.
Det kan vara som det ska. Den gamla – vi kan kalla henne Hanna eller Symeon eller något annat – går in i ljuset.
Så, kyndelsmäss är inte bara en högtid som rituellt välkomnar Maria tillbaka in i gemenskapen, eller en bekräftelse på att Jesus är Messias. Det är också ålderdomens högtid, Symeons och Hannas. Kanske kan man fira den genom att hälsa på någon som skulle bli glad, och som kanske behöver lite hjälp med att ta ner adventsstjärnan och annat julpynt.
