Kommentarsfälten till Sändarens två texter om Norrmalmskyrkan i Stockholm – ofta beskriven som Equmeniakyrkans mest hbtq-vänliga församling – fick stängas nästintill omedelbart. Inte för att människor tycker olika – det har kyrkan alltid gjort – utan för att tonen i alltför många kommentarer drog iväg.
Det är beklagligt. För samtal i frågor kring sexualitet, inte minst i relation till tro, är både viktiga och angelägna. Här finns mycket att tala om, och både nyfikenhet, undran och ifrågasättande kan tillföra något.
De hårda, elaka eller hetsiga kommentarerna däremot bygger bara polemik. De skapar vallgravar. I deras spår lämnas människor sårade, ledsna och arga. Inget gott kommer ur det. Därför låstes kommentarsfälten. Till sådant vill inte Sändaren bidra.
När samtalet inte längre bär
Samtidigt är det just i de här frågorna som ett viktigt samtal behövs. Dels om kyrkans ansvar gentemot utsatta och ansatta minoriteter, dels om vad kyrkan egentligen ska tycka och tänka. Vad bör välsignas? Vad bör problematiseras – eller kanske till och med ifrågasättas?
För några veckor sedan gjorde Lovisa Almén, pastor i Betlehemskyrkan Göteborg, ett inlägg på Instagram som fick stor spridning och möttes av så pass många negativa kommentarer att det uppmärksammades av SVT.
Vad var det då Lovisa Almén faktiskt uttryckte?
I grunden att kristna ska peka på Jesu kärlek till alla människor – oavsett sexuell läggning eller etnicitet – snarare än att bidra till hårda debatter eller spä på hårda attityder.
Det väckte som sagt starka reaktioner, men överlag positivt i det egna samfundet.
Inom Equmeniakyrkan finns en bred samsyn kring att människor ska mötas med öppenhet och generositet, oavsett exempelvis sexuell läggning. Likaså finns en utbredd medvetenhet om att kyrkan har en hel del att be både om ursäkt och förlåtelse för i hur människor behandlats genom historien.
Enighet i riktning – oenighet i tolkning
Men en annan del av Alméns inlägg blev ändå föremål för samtal och funderande, inte minst bland pastorskollegor runt om i landet: “…jag tror att alla hbtq-personer också ingår lika fullt i Guds plan.”
Vad menas egentligen med det?
Handlar det om människans värde och tillhörighet?
Eller också om allt som ibland räknas in i det breda begreppet hbtq – och som då självklart ska uppmuntras?
Där börjar åsikterna att spreta.
Inte nödvändigtvis kring viljan att inkludera, utan i hur formuleringar ska förstås. Många kristna skulle utan tvekan säga att varje människa är älskad av Gud. Men innebär det också att varje livsval eller varje uttryck för mänsklig sexualitet är välsignat?
Hur förhåller man sig då till sådant som kyrkan traditionellt har problematiserat – även inom heterosexualiteten, som exempelvis ett promiskuöst levnadssätt? Var går gränserna? Eller finns det inga?
Det är frågor som behöver få ställas.
Och här finns något intressant: Lovisa Almén bidrog till att sätta igång ett sådant samtal – sannolikt utan att det var hennes huvudpoäng. Den aktuella formuleringen var snarare en bisats än ett utvecklat resonemang.
Det ledde till reflektioner, men främst i samtal som fördes vid sidan av offentligheten. Kanske är det just där något skaver.
För det är olyckligt om vi hamnar i ett läge där det offentliga samtalet om tro och sexualitet blir så minerat att det antingen undviks – eller måste stängas ner. Vad krävs för förändring, för att det ska bli annorlunda?
Det är lätt att säga att hårdheten behöver bort, och det stämmer men räcker inte riktigt som svar.
Kanske handlar det om något annat. Om en ökad respekt inför att vi faktiskt inte tänker likadant. Om en ödmjukhet inför att frågorna är större än våra egna svar.
Att hålla samman trots olikhet
Här har Equmeniakyrkan försökt bygga en väg som är både svår och spännande: att låta olika övertygelser finnas sida vid sida.
Det märks i mötet med församlingar som Norrmalmskyrkan. För vissa är det som sker där en självklar och efterlängtad utveckling. För andra väcker det frågor som man inte riktigt tycker får plats.
Och ändå finns de där, i samma kyrka.
I stället för att kräva enhet i åsikt försöker man hålla samman i enhet trots oenighet. Det är en generös hållning, men med den följer även krav.
Inte minst på hur man talar med och om varandra.
Utmaningen ligger kanske inte i att alla ska landa lika i komplexa frågor, utan i att leva med att man inte gör det – utan att för den skull börja behandla varandra som motståndare.
Samtalen i andra samfund, där osäkerheten kring att kunna hålla samman är påtaglig, visar hur svårt det är. Det är inte självklart att en kyrka förblir en gemenskap när övertygelser går isär.
Mot den bakgrunden framstår försöket att hålla ihop som både skört och värdefullt, för det som står på spel inte bara är en enskild fråga – utan hur helheten ska kunna fortsätta höra ihop.
Det är kanske på ett sätt en svårare kyrka att vara ledare, medarbetare och medlem i, men kanske även en mer spännande.
Och kanske är det just där kyrkans enhet faktiskt prövas – inte i att vi tycker lika utan i om vi, trots olikheterna, fortfarande väljer att höra ihop.
Läs mer:
Norrmalmskyrkan: ”Jag har letat efter en kristen gemenskap där jag kan få prisa Gud som mig själv”
Norrmalmskyrkan: Equmeniakyrkans mest queervänliga församling?
Daniel Röjås: En bön om enhet i en tid av splittring
