Det här är en text om Norrmalmsmässan. Vill du läsa mer om Norrmalmskyrkans församling kan du läsa en intervju med pastor Stefan Albinsson här: Equmeniakyrkans mest queervänliga församling?
Klockan närmar sig 18 och det är dags för mässa i Norrmalmskyrkan i Stockholm. Affischen på kyrkans anslagstavla mot vägen är tydlig. Regnbågsflaggan täcker hela bakgrunden och även två mindre flaggor finns längst ner. Och så orden: “Här är alla välkomna”.
Ändå undrar jag det. Om jag verkligen, alltså verkligen, är välkommen. Som heterotrebarnsmor från Värmland på journalistuppdrag. Jag som är så van vid gudstjänster och tjatat hål i folk att de är välkomna till kyrkan – jag är plötsligt lite osäker. Jag är ju ny. Jag har aldrig varit i Norrmalmskyrkan tidigare, aldrig deltagit i en mässa främst riktad till hbtq-personer förut. Här ska Stockholms kristna hbtq-sammanhang ses under självaste Jonas Gardells ledning. Och så jag. Och jag undrar vilka som kommer att komma, vad det är för dresscode, om jag kommer att känna mig som en betraktare och jag hoppas att jag kommer förstå när jag ska sitta eller stå. Och jag undrar om det kommer att kännas i rummet att här möts människor som i vardagen får kämpa för att få vara sig själva, som blir uttittade eller rent ut sagt utsatta. Kanske möts de här i en slags kampsång för sin rätt att finnas? Kanske. Jag litar i alla fall på skylten och går in.
I entrén är det lugnt, men från köket och serveringssalen hörs röster och slammer. Det är förmodligen soppan som förbereds. En trappa upp står några personer utspridda och läser på affischer eller kollar i sina mobiler. Även här finns flaggan, lika färgglad som glaskonsten på väggen. Dörren in till kyrksalen är stängd, men en kvinna vågar försiktigt öppna och det visar sig att vi inte är först. Vi får gå in.
Och där i kyrkbänkarna sitter gudstjänstbesökare som jag skulle kunna finna i vilken frikyrkoförsamling som helst. Många äldre, gråhåriga, vanliga. Stämningen är lugn, det dovt upplysta rummet är vackert, akustiken är hög och några viskar här och där. En tant har missat att stoppa ner sin lapp i tröjan så “Kappahl L” förmedlas till oss bakom. Några vinkar när de ser någon bekant komma in. Vanligt.
Det är tydligt att detta verkligen är Norrmalmskyrkans mässa. Det är församling som möts. Inte klockan elva med tre barnkörer som i förmiddags, men ändock församling, och vem som helst är välkommen. Jag med. Fler och fler kommer och sätter sig utspritt. Vissa ser ut att komma själva, några känns nya och ju närmre starttiden vi kommer desto större blir mångfalden med fler stilar, fler uttryck, lite mer regnbåge.
Två personer som sätter sig långt fram håller i varsin Bratzdocka, en slags Barbie. Mannen känner jag igen från Instagram. Då hade han klänning, långt hår och högre skor än jag själv någonsin burit. Och så ringer kyrklockorna. Nattvardsbordet är redo, draperat i regnbågsflaggan, och mässan börjar.
Pastor Eva Larsen hälsar välkommen och säger att “hoppas gör vi tillsammans”. Clas Camnerin spelar piano och Pontus Engström spelar någon form av saxofon (en musiklärare säger senare att det är en sopransaxofon). Och så kommer Jonas Gardell upp på scenen och jag tänker på folksamlingarna på Bokmässan i Göteborg, ni vet de som stannar upp gångarna. Jag vet att Jonas är en av de som skapar störst skaror. Och det känns fint att det inte är så nu. Det är inte 100 personer som vill få autograf och selfie. Vi är runt 40 individer som är här för mässa och det är bara jag som tar kort.
– Att leva är att släppa taget. Det är Jesus huvudbudskap. Vad händer om du släpper taget? säger Jonas.
Sen berättar han om Anita Lindblom (och sjunger en snutt på Sånt är livet, såklart). Hon verkade aldrig kunna förlåta de flyttgubbar som en gång tappade hennes flygel. Det togs upp i intervjuer 40 år framåt, berättar Jonas.
– Livet går ut på att lära sig att vägra att vara ett offer, att inte göra oförrätter till centrum och mening i sitt liv. Och det skrämmer mig hur ofta jag själv är en möjlig Anita Lindbom, som står där med en trasig flygel och inte kan förlåta och gå vidare. Men det är som att Gud säger: Glöm det som var, ja du var utsatt, ja du var mobbad, men se jag gör något nytt.
Jag antecknar i mitt glittriga skrivhäfte:
Öken är mörker. Gud säger inte att mörkret inte finns. Gud skapar vägar i mörkret. Leva här och nu. Bröd för dagen. Var inte rädd. Gud är med.
– Det är inget som säger att flyglarna inte kommer att gå sönder i framtiden också. Det kommer de. Löftet gäller att vi inte är ensamma, säger Jonas.
Och så sjunger vi om underbar förlossning i det blod som göts en gång. Vi sjunger om glädje bortom graven och en framtid full av sång. Sen är allt redo. Pastor Stefan Albinsson välkomnar oss fram för att ta emot bröd och vin och mannen med Bratzdockan står redo med kalken. Och det väcker något i mig. En homosexuell pastor och en man som ibland bär klänning möter mig med blicken och säger att Kristi kropp och blod är för mig. De ler och jag blir varm. De, som jag tänker är mer utsatta i samhället än jag (jag läser ju nyheterna) är använda av Gud (såklart!) och förmedlar delar av Jesus själv till mig. Det är deras mässa och jag får vara med.
Mer musik, tystnad, musik och Bratzmannen ber och tackar för den här trygga platsen, ber för oss och alla som kämpar och sen är det slut. Jag gör mig redo med diktafonen, men får höra att Jonas Gardell inte gör intervjuer, men att “det går bra med frågor”. Jag undrar vad skillnaden är och går fram. Men nu uppstår ändå något som påminner om Bokmässans folksamlingar runt Jonas, och det visar sig också att han har en vän som väntar. Han tar sig ändå lite tid för en handsvettig journalist och jag hinner fråga:
Vad tänker du att Norrmalmsmässan fyller för behov?
– Jag tänker aldrig att det ska fylla ett behov. Det är någonting vi gör och sen får de som vill komma komma. Så tänker jag kring allt jag gör – man kan aldrig tänka att man ska representera någon eller göra något för någon annan. Jag tror att behovet var vårt och så hoppas vi att andra har samma behov, svarar Jonas Gardell och sen är han borta.
En kvinna kommer fram och frågar om jag är ny. Det är till henne jag återkommer en trappa ner när det är dags för soppa. Hon heter AnnMarie Stenman och hennes föräldrar var med i Betelkapellet, en av de tre församlingar som slogs ihop när Norrmalmskyrkan byggdes 1964. Då var AnnMarie 12 år och sedan dess har hon varit med – även om hon inte alltid varit aktiv eller ens bott i Stockholm.
– Men ganska länge har jag känt att det här är min flock. Min tillhörighet och gemenskap. Min gamla släkt på något vis, säger hon.
Du som har så långt perspektiv på församlingen – känner du att den förändrats?
– Ja, och tiden har gjort sitt. När barnen var små, på 80-talet, kände jag att vi kom hit för att visa upp vår hela, rena familj och träffa de andra hela, rena familjerna och vi trodde allt var bra med varandra. Det är inte hela sanningen – vi delade sorger och bekymmer också – men nu är det mycket mer … ja, man är som man är. Jag känner att det är en väldigt öppen och välkomnande atmosfär.
AnnMarie brukar gå på mässan så ofta hon kan, nästan varje söndag. Hon gillar formen, stillheten och tiden passar bättre än förmiddagar. Hon känner igen de flesta som kommer, men det kommer alltid någon ny, berättar hon.
– Som han till exempel, säger hon och nickar åt en man vid bordet.
– Han skulle gå på salsakurs i Brygghuset, men den var inställd så han gick hit istället.
Jag lämnar AnnMarie så att hon kan prata vidare med salsa-mannen och går och tar mig lite mat. Vid soppan står Birgitta Målsäter och maken Roland och hälsar mig välkommen. Det visar sig att det är Birgitta och AnnMarie som kokat soppan. Sju sorters soppor har de lagat och frusit in och varje söndag tinar de upp ett antal portioner. Birgitta säger nöjt att de idag har beräknat bra – bara fem portioner mer än besökare.
Hur mycket soppa har ni kokat totalt?
– Ja, det är nog 500 portioner, säger Birgitta.
– Det blir fler för varje gång du berättar, säger Roland, och de skrattar.
Var ska jag sitta? Denna ständiga fråga när man är ny, men jag håller med AnnMarie om atmosfären – den är väldigt välkomnande. Jag sneglar åt mannen med Bratzdockan som givit mig Kristi blod. Jag vill veta mer om honom. Han visar sig heta Robert Radoja, uppskatta soppsällskap och är medlem i församlingen sedan två år tillbaka. Han kom i kontakt med församlingen när han utbildade sig till makeup-artist och sminkade för en julkonsert som anordnades av Transammans (en förening för transpersoner och deras närstående). Efter en googling hittar jag en DN-artikel med ingressen: “Dragartisten Robert Radoja är både homosexuell och troende kristen som går i kyrkan”. Och kyrkan – det är Norrmalmskyrkan, det.
– Jag känner mig så hemma och trygg här, eftersom det är väldigt queer-vänligt. Jag har letat efter en kristen gemenskap där jag kan få prisa Gud som mig själv, utan att vara rädd för vad folk ska tycka och tänka eller försöka förändra mig.
Han berättar att han i en annan församling upplevde en stark press att göra saker på ett visst sätt.
– Det var som att jag svek Gud om jag inte gjorde det som förväntades. Det var en ganska obehaglig stämning.
Vad betyder Norrmalmsmässan för dig?
– Den betyder allt. Det här är vad jag önskat och mer. Jag får vara mig själv. Jag känner att alla respekterar alla, jag känner mig sedd, hörd och uppskattad. Det är som en stor familj, oavsett om man har varit här i generationer eller bara en kort tid.
Robert vill ha med sin Bratzdocka på bilden och berättar att han har så många hemma att han tappat räkningen. Han tar med dem här och var för att bryta tabu och uppmana människor att vara sig själva. Det visar sig att dockorna är kända inom hbtq-communityt och att det nu finns ett lesbiskt par att köpa. Eventuellt också en pansexuell Bratz, eller så är det via något annat samtalsämne ordet kommer upp. En vid bordet frågar vad som är skillnaden mellan pansexuell och bisexuell och Robert för kunskapen vidare.
Jag pratar också med Jonathan Wåhlstedth som är här för första gången. Det är han som är musikläraren (ni vet han som var bra på olika slags saxofoner) och han beskriver sig själv som en ekumenisk medborgare som rör sig mellan olika församlingar. Han är med i Kristna Regnbågsrörelsen och sitter i styrelsen för Norr. Han kommer absolut komma tillbaka till Norrmalmsmässan.
Mässan beskrivs som en fristad. Behövs det?
– Det ska egentligen inte behövas, men tyvärr gör det det för Hbtqia+-personer utifrån hur världen ser ut idag.
Efter mycket god soppa tar jag stegen ut ur serveringssalen och passerar den flera meter långa regnbågsflaggan som hänger i entrén. Nu har jag varit på min första Norrmalmsmässa. Jag var välkommen. Och när jag kommer ut i Stockholmskvällen tänker jag på hur viktigt det är för oss alla att känna oss välkomna. Och att vi alla behöver hitta vår flock likt AnnMarie. Behöver hitta vår fristad, en plats att vilja återkomma till som Jonathan. Behöver finna en familj, ett hem där vi känner oss sedda, hörda och uppskattade som Robert.
Där vi kan få prisa Gud. Precis som oss själva.
Vill du läsa mer om Norrmalmskyrkans församling?
Läs en intervju med pastor Stefan Albinsson här: Equmeniakyrkans mest queervänliga församling?
