Det råder inte direkt brist på arbetsuppgifter för den regering som tillträder efter valet.
Gängkriminaliteten ska bekämpas, vårdköerna kortas, skolan förbättras och integrationen behöver fungera bättre. Ekonomin ska stärkas, arbetslösheten minska, klimatet hanteras och därtill ska människor helst även känna både större trygghet och framtidstro. Lyssnar man på en valrörelse är det lätt att få intrycket att nästan varje problem vi möter till slut hamnar på politikens bord.
Och mycket hör förstås hemma just där. Politiska beslut påverkar människors liv, ibland mycket konkret. Vilka som styr Sverige efter söndagens val är därför inte oviktigt ur ett kristet perspektiv.
Men det finns en fråga som lätt försvinner när diskussionen mest handlar om vilken politik som är bäst:
Vad är egentligen politiken till för?
En överhet i Guds tjänst
Utifrån ett kristet perspektiv är det rimligt att gå till Bibeln för svar, och dess mest kända text om politisk makt finns i Romarbrevets trettonde kapitel. Paulus uppmanar de kristna att underordna sig överheten och går så långt som att beskriva den som ”Guds tjänare”.
Starka ord, och de blir knappast mindre anmärkningsvärda av sammanhanget: Paulus skriver inte om en demokratiskt vald regering i ett modernt välfärdssamhälle utan till de kristna i Rom som lever under det romerska imperiet.
Ändå tillskriver han alltså överheten en legitim och viktig uppgift. Den ska stå i det godas tjänst och ingripa mot den som gör det onda, menar han. Paulus talar om dess rätt att ”bära svärdet” och kopplar också resonemanget till skyldigheten att betala skatt. I Första Petrusbrevet syns en liknande tanke: överheten ska straffa dem som gör det onda och belöna dem som gör det goda.
Det är svårt, rent av omöjligt, att utifrån sådana texter argumentera för att kristen tro skulle vara ointresserad av hur samhället styrs. Människor behöver lagar och institutioner, och någon måste exempelvis upprätthålla rättsordningen och ingripa mot den som utsätter andra för våld och övergrepp. Ett samhälle där staten misslyckas med detta innebär att människor hamnar i kläm ordentligt.
Det finns därför goda skäl att som kristen bry sig om vem som får den politiska makten och hur den används.
Men Bibelns bild av en god överhet stannar inte vid enbart ordning. I Psalm 72 beskrivs den gode kungen som den som skipar rätt åt de svaga, räddar den fattige som ropar och hjälper den som ingen annan hjälper. Genom profeterna återkommer samma krav: Makthavare ska inte bara bedömas utifrån sin förmåga att hålla ordning utan också efter hur rättvisa upprätthålls och hur fattiga och utsatta behandlas.
Det ger politiken ett omfattande uppdrag. Att bekämpa brott och värna trygghet hör dit, men även att värna den svages rätt.
Det finns alltså inget särskilt kristet i att rycka på axlarna åt politik.
När Guds tjänare blir ett odjur
Men om man fortsätter läsa Bibeln händer sedan något intressant, för den är samtidigt djupt misstänksam mot makt.
Bibelns berättelser är fulla av makthavare som missbrukar den: Moseböckernas farao som förslavar och låter döda barn, Nebukadnessar som kräver underkastelse, Herodes som mördar för att skydda sin position och Pilatus som låter Jesus dödas trots att han inte finner honom skyldig.
Allra tydligast blir kontrasten om man lägger två kapitelnummer bredvid varandra. I Romarbrevet 13 beskrivs alltså överheten som Guds tjänare. I Uppenbarelseboken 13 beskrivs den förtryckande världsmakten som ett odjur.
Det är svårt att tänka sig en större kontrast.
Samma politiska makt som kan skydda människor från den starkes övergrepp kan själv bli den starkaste förtryckaren. Den kan upprätthålla rätt och sätta rätten ur spel, tjäna människan och kräva människans underkastelse.
Bibeln bär därför på två tankar samtidigt: makt behövs och makt är farlig. Kanske är just den dubbelheten ett viktigt kristet bidrag i en valrörelse. Varken politikerförakt eller föreställningen om politiken som vår räddning ligger särskilt nära den bibliska berättelsen.
Kejsaren får inte allt
Detta märks även när Jesus får frågan om skatt till kejsaren. Frågan kan betraktas som en fälla. Om Jesus säger nej kan han anklagas för uppror mot Rom; om han säger ja riskerar han att framstå som någon som accepterar ockupationsmaktens anspråk.
Jesus ber att få se ett mynt och frågar därefter vems bild och namn som finns på det. Kejsarens.
– Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.
Orden har ibland använts som om Jesus här drog en enkel linje mellan politik och religion: staten får sitt och Gud får sitt. Men kanske är det även rimligt att påstå att Jesus säger något om maktens gräns.
Kejsaren får något, men han får inte allt.
För den kristne finns alltid en lojalitet som är större än lojaliteten med staten, regeringen, nationen eller det politiska partiet. När de första kristna faktiskt ställs inför en konflikt mellan dessa lojaliteter formulerar Petrus och apostlarna principen enkelt: ”Man måste lyda Gud mer än människor.”
Det innebär inte att den kristne normalt ska leva i opposition mot överheten. Det finns inget sådant självändamål, Paulus säger snarast motsatsen i Romarbrevet när han skriver om att underordna sig överheten. Men det betyder inte att politisk makt är absolut eller att den kristna ska underkasta sig vad som helst hursomhelst.
Ett viktigt men begränsat uppdrag
Den bibliska bilden av politiken är alltså komplex, men grundläggande kan sägas att den anses viktig, den behövs och har ett verkligt ansvar för människors liv och för vilket slags samhälle vi skapar tillsammans.
Det spelar roll om rättssystemet fungerar och hur samhällets svagaste behandlas. Det spelar roll om barn får en fungerande skola, om människor kan känna sig trygga och om den som behöver vård får den. Det spelar roll vilka ekonomiska förutsättningar människor lever under och hur makten används.
Dålig politik kan göra människors liv sämre, medan god politik kan innebära att de blir bättre.
Därför röstar vi, därför engagerar sig kristna i politiska partier, därför behöver kyrkor kunna kritisera politiska beslut som drabbar människor illa och uppskatta beslut som gör samhället mer rättvist och mänskligt.
Men samtidigt är det slående hur begränsat det politiska uppdraget trots allt är när man jämför det med vad Bibeln säger om människan och världen. Överheten ges aldrig rollen som frälsare, den förväntas inte åstadkomma Guds rike på jorden och får aldrig kräva människans yttersta hopp eller lojalitet.
Det kan vara värt att påminna sig om under en valrörelse där tonläget ibland får det att låta som om Sveriges framtid står och faller med vilket block som får några mandat fler än det andra.
På måndag, när rösterna är räknade, kommer fortfarande andra perspektiv vara helt nödvändiga för Sveriges – och enskilda svenskars – framtid. När Bibeln talar om de frågorna riktas uppmärksamheten någon annanstans än mot kejsaren och överheten. Den riktas mot ett folk som Jesus kallar jordens salt och världens ljus, mot en gemenskap Paulus kallar Kristi kropp.
Mot kyrkan.
Kanske är därför den mest utmanande kristna frågan inför söndagens val inte bara vad vi förväntar oss av Sveriges nästa regering, utan vad vi förväntar oss av våra församlingar.
Politiken, kyrkan och hoppet är en serie i tre delar inför valet.
Torsdag: Har vi börjat tro för lite om kyrkan?
Fredag: Vem tror vi egentligen kan förändra Sverige?
