För oss i Elimkyrkan i Eskilstuna blev den stora förändringen under pandemin arbetet kring det som hade med media att göra. Under vad som kändes som en natt gick vi från att endast lägga upp ljudfiler på vår hemsida till att köpa in kameror och sända våra gudstjänster live via nätet. Hemsidan och sociala medier fick en ökad plats och prioritet i vår verksamhet. Vi arbetade fram en stark digital identitet.
Vi var inte ensamma om att göra denna resa. Under pandemin var det många församlingar som tvingades göra samma förflyttning. Jag tror att vi med historiens perspektiv kommer att se på denna tid som den då stora delar av kyrkan flyttade ut i mediernas land.
Plötsligt befann vi oss på en plats där vi inte hade varit förut och där vi inte var så vana att navigera. Kanske var vi lite sena på bollen. Samhället hade redan innan pandemin haft sin digitala revolution. Många olika röster slogs om uppmärksamhet på samma yta. Nu började även våra församlingar ta plats.
När jag tänker på det ser jag Paulus framför mig, vandrande runt i Aten. Staden var vid denna tid full av avgudabilder. Paulus hittar ett altare med inskriften ”Åt en okänd gud” och använder det som språngbräda för att förkunna budskapet om Jesus Kristus. Han klev in på deras planhalva och hittade ett sätt att bli en del av det pågående samtalet.
Vilka lämnar vi bakom oss?
Men sedan kommer vi tillbaka till det där med tiden som rör sig. Plötsligt har mycket vatten runnit under broarna och kyrkan börjar retirera från den digitala värld som den försökt bli en del av.
Jag hör om fler och fler kyrkor som har slutat med sina digitala sändningar. Ett av de stora skälen tycks vara rädslan att deras medlemmar ska bli för bekväma och välja soffan i stället för kyrkbänken. Men i vår rädsla att förlora våra medlemmar och minska i statistiken riskerar vi att överge de människor som aldrig skulle ta sig till en kyrka. De som finner sina avgudabilder bland poddar, influencers och Tiktok-konton.
Om kyrkan retirerar nu lämnar vi dessa människor bakom oss. Det behövs en Paulus bland avgudabilderna.
Under sin vistelse i Aten samtalade Paulus både i synagogan och på torget och talade inför Areopagen. På liknande sätt borde församlingar i dag kunna bedriva verksamhet i kyrkan och digitalt. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Det pågår ett samtal dygnet runt
som vi behöver vara en del av.
Det pågår ett samtal dygnet runt som vi behöver vara en del av. I dag behöver man bara plocka upp sin mobiltelefon för att ta del av det samtal som aldrig tystnar. Jag beundrar Paulus för att han vandrade runt bland avgudabilderna, lyssnade till samtalet och till sist gav sig in i debatten.
Det skulle inte förvåna mig om det fanns människor på hans tid som ansåg att han inte borde ha varit där. De som tyckte att han skulle fokusera mer på synagogan och de mer fromma miljöerna. Att gå runt bland avgudabilder – är det verkligen något som kyrkan ska ägna sig åt?
På samma sätt finns det säkert de som anser att det finns så mycket skräp på sociala medier att kyrkan borde hålla sig därifrån. Men då ska vi tänka på Paulus. Han blev faktiskt upprörd av klimatet i Aten och vi läser att:
”Medan Paulus väntade på dem i Aten, blev han upprörd i sin ande när han såg hur full staden var med avgudabilder.” (Apostlagärningarna 17:16)
Den här versen gör Paulus så mycket större för mig. Trots att han blev upprörd över avgudabilderna drog han sig inte undan, utan klev i stället in i debatten.
Gemenskapen kan börja på nätet
Jag anar också att Paulus på Areopagen fick möjlighet att samtala med människor som han annars inte hade nått fram till. De hade kanske aldrig sökt sig till synagogan.
Sedan vi startade med att sända våra gudstjänster har vi mött flera personer som kommit till oss den vägen. Jag samtalade vid ett tillfälle med en kvinna som hade kommit till vår kyrka, funnit Jesus och låtit döpa sig tillsammans med sin dotter.
– Ni har väl varit med här ett år nu?
– Nej, vi har varit med ett och ett halvt år, för vi var med sex månader på nätet först.
I hennes värld började hon gå till Elimkyrkan i samma stund hon kopplade upp sig och började följa våra sändningar digitalt. Ett annat par, också mor och dotter, som nu går vår Alphakurs har under lång tid följt oss digitalt och mestadels varit närvarande via nätet.
Vår församling når i dag fler människor digitalt än vad vi gör på plats i Eskilstuna. Vår podcast ”Vardagsandakten” har ett par tusen lyssnare i månaden. Det är många fler än vi möter i kyrkan.
Att sända en gudstjänst är inte automatiskt samma sak som att delta i ett samtal. Men sändningen kan bli början på ett samtal och en relation. Det har vi fått uppleva.
Var är våra kyrkoledare?
En annan sak jag reflekterar över är att det är just Paulus som står inför Areopagen och argumenterar. Han var tillsammans med Petrus en av de främsta företrädarna för den första kristna kyrkan. Han var ett riktmärke för de troende.
I dag är nätet fullt av predikanter. Det är inte det att vi saknar representation, men om vi ska vara ärliga måste vi fråga oss om en del av de röster som tar mest plats är röster som vi vill ska representera oss i dag.
Det finns predikanter som är duktiga på att skapa innehåll och marknadsföra sig själva, men deras teologi är tunn. På frukten känner man trädet, sa Jesus, och ibland håller frukten inte måttet. Ändå äter människor den, därför att de är hungriga och därför att det är det som erbjuds.
Hur ska vi bemöta det? Med kritik? Genom att attackera dem? Nej, jag tror inte det. Vi ska möta det genom att skapa bättre innehåll än de gör. Innehåll med teologiskt djup, som människor kan få växa av.
Var är kyrkoledarnas
Youtube-kanal och podcast?
Var är våra riktmärken, Equmeniakyrkans kyrkoledare, på dagens Areopag? Jag efterfrågar en större närvaro av dem på nätet. Vi behöver höra deras röster i myllret. Jag skulle önska att det var deras ansikten jag möttes av när jag loggade in på mina sociala medier.
Var är kyrkoledarnas Youtube-kanaler? Eller deras veckovisa podcast? Konkret tycker jag att våra kyrkoledare borde ha en PR-ansvarig som följde med för att dokumentera och skapa innehåll dagligen.
Jag skulle vilja se våra kyrkoledare så aktiva på nätet att jag nästan tröttnar på hur ofta jag ser dem. Därifrån kan vi sedan vid behov skala tillbaka.
Tror vi på vårt budskap
Det är värt att reflektera över att Paulus, trots sin upprördhet över avgudabilderna, inte tar det som utgångspunkt för sitt tal. I stället väljer han en annan ingång i samtalet:
”Paulus ställde sig då mitt på Areopagen och sade: ’Atenare! Jag ser att ni på alla sätt är mycket religiösa. När jag gick omkring och studerade era gudabilder fann jag nämligen också ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det ni tillber utan att känna, det förkunnar jag nu för er.’” (Apostlagärningarna 17:22–23)
Paulus börjar inte med att kritisera deras tro, utan tar i stället avstamp i deras sökande: ”Det ni tillber utan att känna, det förkunnar jag nu för er.”
Han kom med svar på deras frågor. Altaret åt en okänd gud blev en ingång till att berätta om den Gud han själv hade lärt känna. Är det så att vi håller på att tystna i den digitala världen därför att vi inte längre tror att vi har de svar som människorna där söker efter? Kanske behöver vi återta vår tro på evangeliet – att det är en Guds kraft till frälsning (Rom 1:16).
Visst finns det människor som väljer bort att gå till kyrkan till förmån för en digital närvaro. Men det finns också människor som inte kan gå till kyrkan på grund av sjukdom, ett resande arbete eller något annat som begränsar dem. Människor som hade velat gå men som är hindrade av livet. En kyrka som är närvarande digitalt tar sig fram även till dessa människor.
Nyligen fick jag ett sms under gudstjänsten från en kvinna som blivit headhuntad till ett toppjobb i Frankrike. Hon kan av förklarliga skäl inte längre vara på gudstjänst i Eskilstuna, men en skärmbild visade att hon trots allt var det. Det är nästan ett mirakel, och visst tror vi fortfarande på dem?
År 2024 hade jag en begravning för den vi valt att kalla vår första digitala medlem. Han bodde i en grannstad och hade börjat följa våra sändningar. Han kommenterade ofta och vi inledde ett samtal på nätet. När han dog frågade hans anhöriga om han kunde ha sin begravning i vår kyrka.
När jag begravde honom kändes det som att jag begravde en vän, trots att vi aldrig hade träffats.
