Efter långsamhetens utdragna lov har regeringsförhandlingarna kommit in i ett nytt tempo. Partierna tävlar om att ropa högst och hålla fast mest, med resultatet att det låsta läget snarare förstärkts än närmat sig en lösning.
Det är lätt att lägga pannan i veck över vad som pågår. Eller, efter ännu ett besked som fördjupar skyttegravarna, slå handflatan i densamma.
Lös det bara. Ge efter, kompromissa, sluta med era spel.
Jag har tänkt allt det där, och i bakhuvudet har ett par ord från Paulus ringt: ”Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras.” Han skriver förvisso till en församling och inte till politiker, men principen har betydelse också här. I sammanhanget pekar Paulus på Jesus och den ödmjukhet och tjänande attityd som präglade honom.
Lite mer av den andan i politiken skulle sannerligen inte skada, tänker jag.
Och det skulle det ju förstås inte. Men ju mer jag tänker på saken, desto tydligare blir det att min första reaktion är alltför simpel.
Principfasthet kan också vara omsorg
Det vore nämligen en förenkling att peka ut själviskhet och ovilja att tjäna andra som den stora boven i regeringsbildningsdramat. De motstridiga beskeden och låsningarna behöver inte bero på att partierna ignorerar andras bästa.
De kan tvärtom uppstå just därför att partierna tycker sig försvara det.
Naturligtvis finns inte enbart ädla motiv i ett politiskt spel. Men politiska övertygelser handlar också om vad som är bäst för väljarna, medborgarna, folket. Det är för deras skull man säger sig slåss, stå fast och hålla kvar vid sina krav. Så mycket som möjligt av den egna politiken, eftersom man tror att den vore bäst för landet.
Det finns något i detta som är värt respekt. Vallöften ska betyda något, övertygelser hålla även när trycket ökar. Vi skulle knappast få ett bättre politiskt liv om varje ståndpunkt kunde överges så snart makten kom inom räckhåll.
I den bemärkelsen är det som sker ett hedersbetyg åt demokratin. Partierna försöker få ut så mycket som möjligt av det mandat väljarna gett dem.
Men väljarna har också lämnat ett övergripande besked: Ingen får bestämma själv.
Även det behöver respekteras. Partierna måste ta ansvar både för vad de lovat och för vad valresultatet gör möjligt. Den egna övertygelsen räcker inte som svar på hur ett land ska styras tillsammans med andra.
Ett nej är också ett politiskt val
Det är här partiernas ansvar nu behöver prövas. Det räcker inte längre att förklara varför den egna politiken vore bäst, de måste också förklara varför följderna av att avvisa en möjlig uppgörelse skulle vara bättre än att acceptera den.
Om ett parti säger nej för att skydda sina väljare från en dålig kompromiss, men därmed bidrar till en politik som partiet självt bedömer som ännu sämre, har det något att svara för. Då räcker det inte att hänvisa till att man höll sitt löfte eller att någon annan borde ha backat.
Det egna nejet ingår också i det resultat som till sist blir möjligt.
Paulus uppmaning att tänka på andras bästa blir därför en fråga om mer än avsikter. Omsorgen om människor behöver märkas i hur partierna bedömer följderna av sina beslut. En kompromiss kan ge väljarna mindre än man lovat, ett fortsatt nej kan ge dem ännu mindre.
Det betyder inte att varje uppgörelse ska accepteras, det finns gränser som måste försvaras för människors skull. Men den som avvisar en möjlig kompromiss behöver kunna förklara vad som då återstår och varför det är att föredra. Annars riskerar andra att få bära kostnaden för att partiet ska kunna säga att det aldrig gav efter.
Det är det besked regeringsförhandlarna nu är skyldiga väljarna: Om ni säger nej till detta, vad bedömer ni då kommer i stället – och varför skulle det vara bättre för dem ni säger er försvara?
Att stå fast vid ett krav som motverkar dess eget syfte är inget självklart bevis på trohet mot väljarna. I det läget kan eftergiften vara det ansvar man är skyldig dem.
