Sändaren skriver idag på nyhetsplats om de nyliga Kallelsedagarna i Equmeniakyrkan där rekordmånga deltog, vilket är mycket glädjande i sig men än mer utifrån dess potential: Ju fler som är intresserade av att bli pastorer och diakoner, ju bättre. Behovet av påfyllnad inom de båda yrkesgrupperna inom Equmeniakyrkan är stort, så pass stort att de rekordmånga intresserade hade behövt vara än fler för att möta det behov som finns och bara kommer öka.
En tongivande generation är på väg att gå i pension och nuvarande prognos pekar på ett allt större arbetsmässigt underskott framöver.
Det är en oroväckande trend, inte minst för alla som under senare år följt berättelser där osunda eller naiva ledarskap skapat otrygga församlingsmiljöer där människor farit illa. Utbildning bygger förstås inte bort alla risker för sådant men utan tvekan innebär studier samt tid för inlyssnande, samtal och reflektion att chansen för kloka ledare ökar.
Ett proaktivt arbete
Därför är det på sin plats att Equmeniakyrkan proaktivt försöker ta tag i situationen för att sporra att fler prövar, och förhoppningsvis bejakar, sin kallelse till tjänst.
Samtidigt som detta sker är det naturligt och av yttersta vikt att inte lägga alla ägg i samma korg. Utbildning av människor som ska vara yrkesmässigt anställda pastorer eller diakoner är som sagt viktigt, men det finns även behov av god vägledning för de ideella lekmännen.
Tidigare i år arrangerades Predikopeppdygnet på Södra Vätterbygdens Folkhögskola, något Sändaren rapporterade om. Där var en av de stora ljuspunkterna enligt Britta Bolmenäs , chef på Equmeniakyrkans nationella avdelning, den stora mängden deltagande lekmän. Hon sa då:
»Så hoppfullt med lekmännen som längtar efter att finnas med och predikar. Många församlingar är små och saknar anställda pastorer, då är lekmännen helt nödvändiga, och andra tillfällen så tillför de ett gott komplement till de anställda.«
Om Equmeniakyrkan, och andra samfund med för den delen, ska göra allt de kan för att bygga trygga och sunda församlingsmiljöer framöver så behöver det även finnas en plan kring hur lekmännen vägleds. I inte så få församlingar kommer predikstolen inte kunnas fyllas med anställd personal, inte heller kommer själavårdsrummet kunna befolkas av enbart yrkesutbildade. Detta kan, med visst fog, kännas oroande – här finns en uppenbar risk för olämpliga maktpersoner att vädra morgonluft.
Möjlighet bland lekmännen
Den risken är en reell verklighet, men det finns samtidigt en enorm möjlighet i lekmannaperspektivet även när det gäller de yttersta och mest centrala positionerna i en församling. Utan dem står en rad mindre församlingar inför nedläggning och även om det ibland är ett nödvändigt alternativ så är det inte en önskad allmän väg för alla som inte har råd att anställda en pastor eller diakon.
En klok väg framåt handlar om att motivera och utbilda de som vill gå in i yrkesmässig tjänst samtidigt som lekmännen inte glöms bort utan tvärtom tas tillvara på och skickliggörs för sina angelägna insatser och uppdrag. Denna tradition fanns hos de tre samfund som tillsammans bildade Equmeniakyrkan, det är ett vackert arv att slå vakt om.
Kallelsedagar, pastors- och diakonutbildning samt även predikopeppdygn och andra liknande initiativ, helt enkelt. Jämte varandra, som två sidor på ett mynt.
