Hönökonferensen, en av de riktigt stora sommarkonferenserna inom Equmeniakyrkan, har haft sin inledningshelg. Det vore att ta i att hävda att den präglats av intensiv värme, sett till vädret som varit skiftande i temperatur. Men det är inte en överdrift att påstå att de inledande två dagarna varit fyllda av en påtaglig värme, budskapsmässigt.
Årets tema är ”Vi tror” och är tänkt att tydligt påminna om den kristna trons grunder. Och då, när det sker – ja då tenderar det att bli just varmt.
Niklas Piensoho, biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan, talade den första kvällen och gjorde det genom att rikta strålkastarljuset på nådens kraft.
– Nåd är hela det väsen som Gud har i bemötandet av oss, det är den våglängd som Jesus gång på gång använder i mötet med oss människor. Det är så grundläggande i den kristna tron.
Piensoho påpekade att Bibelns berättelser inte är tänkta att enbart läsas som litteraturhistoria kring vad som ägt rum, de berättelser som finns om Jesus är inte bara en beskrivning av vad som skett där och då utan en beskrivning av vad Jesus vill göra om och om igen. Så vad är det då som sker där i bibelberättelserna och som Jesus önskar upprepa? Det är nåd som demonstreras och praktiseras, underströk Niklas Piensoho och pekade på tullindrivarna Matteus och Sackaios samt kvinnan vid Sykars brunn som exempel.
– I de här berättelserna är det som att Jesus säger: ”Vem du än är, välkommen rakt in i min närhet. Hur ditt liv än ser ut – om du öppnar ditt hjärta ska jag fylla dig med ande och kraft.”
– Kristen tro är inte självförbättringsprogram. Det handlar inte om att få människor att ta sig samman och rycka upp sig. Du behöver inte städa upp innan för Jesus, sa Niklas Piensoho och underströk än en gång nådens betydelse i kristen tro.
Någon timme senare, och för en föryngrad skara lyssnare i samma hall, talade predikanten Caroline Hultmar om att den nådefulle guden är god – alltid, alltid.
– Den gode herden är med även när det är lidande, även när det är hemskt. Omständigheterna är inte bevis på om Gud är god eller inte, Gud är fortfarande god även om det regnar och är kallt i våra liv. Om du så är i dödsskuggans dal så är han med och vill förvandla, sa Caroline Hultmar och betonade därefter att det stora beviset för Guds godhet är att Jesus dog för oss så att vi – av nåd – får möjlighet till ett evigt liv i gemenskap med honom.
En natt och en gryning senare äntrade Anders Marklund, pastor i arrangerande Hönö missionsförsamling, estraden för att predika utifrån Judasbrevet. Det sista av bibelbreven och ett av de kortaste, men naggande gott enligt Marklund som stannade upp vid att Judas skriver om vikten av att vara vaksam och vara på sin vakt mot villoläror.
– Det är viktigt för oss även idag att återvända till basen för vår kristna tro. Vad håller att leva på? Judas uppmanar oss att kämpa för vår tro, sa Anders Marklund och uttryckte sin förhoppning om att årets version av Hönökonferensen ska få utrusta och staka ut riktning så att deltagarna kan åka styrkta därifrån.
Eftermiddagen kom och gick, med ömsom sol och ömsom regn, innan söndagskvällen ankom med ännu ett möte. Anna Ahlström, till vardags församlingskonsulent i Svenska Alliansmissionen, talade och snodde ihop trådarna från inledningshelgen, kan man säga. För, kan säkert någon tänka, vem är alla dessa fina predikade ord egentligen till? Gäller det de redan kristna? Eller kanske bara ”de engagerade kristna”? Eller ”de lyckade kristna”? Till vilka är dessa ord om nåd och Guds godhet?
Anna Ahlströms budskap var tydligt: De är till alla människor. I den sekulära synen, påpekade Anna, så hittas människans värde inom henne, i förmågor och val hon har och gör. Men så är det inte inom kristen tro.
– I vår tro finns människans värde utanför henne, i att Gud skapat. Gud har satt sitt värde på dig, och på varje annan människa. Det är inte förhandlingsbart. Gud älskar alla människor han skapat, sa Anna Ahlström och läste texten från Apostlagärningarnas tionde kapitel där Petrus i en syn får klart för sig att han behöver revidera sin syn på vad som är helt och rent.
– Ingen människa ska betraktas som ohelig och oren, Gud har satt sitt värde och sin prägel på varje människa – vem är då jag att förändra det?
Detta budskap, om människans värde och hur älskad hon är av sin skapare, behöver kyrkan vårda ömt och ivrigt föra ut till sin omvärld, menade hon och hoppades att det inte blivit grumlat.
– Har det sipprat in en annan syn hos Guds folk, är det inte längre självklart att varje människa har ett eget unikt värde och är älskad som hon är?
Anna Ahlström uttryckte förhoppning om att tron på det är intakt men reste ett varningens finger och slog fast att det är värt bevara, med näbbar och klor.
