Det händer sällan, typ aldrig, att jag har honom bakom mig. Joel Halldorf är i princip alltid steget före. Han skriver böcker snabbare än andra hinner läsa dem, han citerar kyrkofäder som om de vore gamla klasskamrater och han analyserar världspolitiken med sådan självklarhet att man börjar misstänka att han redan vet vad som kommer hända nästa vecka också.
Men den senaste tiden har ordningen rubbats.
När vi för några veckor sedan satt i samma rum – jag som värd i podden På jakt efter framtidens kyrka som han gästade – så inledde vi med något för oss båda synnerligen viktigt: Arsenal, Premier League, titelstrid.
Joel hade gett upp. Inte av lättja eller likgiltighet, utan av ett närmast filosofiskt välgrundat skäl. Han förklarade det med en psykologisk imponerande precision: att inte ha hopp är ett skydd mot besvikelse. En mekanism – inbyggd, testad och beprövad under år av Arsenal-ångest.
Jag hade däremot inte gett upp, jag deklarerade att mitt hopp levde.
Och igår kväll, tisdag, efter 22 år utan ligatitel så vann Arsenal återigen Premier League. Manchester City spelade 1-1 mot Bournemouth och det räckte för att skapa ett ointagligt försprång inför sista omgången kommande helg. Tre raka andraplatser är historia. Titeln är hemma.
Det finns ett begrepp för detta: Fjädern i hatten. Den tillhör mig.
Joel hade analysen, den psykologiska rustningen, det rationella skyddsnätet. Jag hade hoppet. Och ibland vinner helt enkelt hoppet.
Kanske kan detta anses särskilt roligt med tanke på vad som hände för några veckor sedan, timmarna efter vår poddinspelning. Jag satt på scenen i Betlehemskyrkan, med Joel Halldorf på ena sidan och Brian Zahnd på den andra, med uppgiften att leda samtalet dem emellan. Det visade sig att det inte behövdes mycket ledning, samtalet flöt på och jag satt i princip tyst dem emellan. I en krönika därefter slog jag fast att Joel och Brian – om det nu är sant att tala är silver och tiga är guld – fick dela på andraplatsen när kvällen summerades.
Och nu är vi alltså där igen. Ytterligare en andraplats för Joel Halldorf. Den plats han i sitt pessimistiska fotbollssinne trodde att Arsenal skulle få, ironiskt nog.
Vid den förra andraplatsen framställdes han i min krönika, med rätta, som tämligen intellektuellt lysande. Denna gång, i Arsenal-frågan, så får han finna sig i att framställas som tvivlare. Som en vars skyddsmekanismer tog överhanden, som en som inte trodde.
Jag trodde.
Och i trons värld – vare sig vi talar om Premier League eller framtidens kyrka – så är det inte helt oviktigt.
