Ekumeniska veckan, arrangerad av Sveriges kristna råd, har sedan i måndags högtidlighållit 100-årsjubileet sedan dåvarande ärkebiskop Nathan Söderblom inbjöd till Stockholmsmötet 1925. I ekumenikens breda tecken behandlades då en rad frågor där de som kretsade kring fred var de största och viktigaste.
Så också nu, år 2025.
– Ekumenik är att arbeta för enhet i bred mening, det är att se med vidgad blick. Ekumenik brukar beskrivas som ”enhet mellan kyrkor” men har även en vidare och bredare innebörd. Själva ordet härstammar från oikoumene som betyder ”Guds hushåll” eller ”hela den bebodda världen”. Det är alltså hela den bebodda världen som ekumenik handlar om, sa Sofia Camnerin, generalsekretare på Sveriges kristna råd i början av den Ekumeniska veckan och fortsatte:
– Ekumenik är att vilja den andre, att försöka svara på Jesu bön att vi ska bli ett – då ska världen tro. Att sträva efter enhetlig, vara befriad från självhävdelse och fåfänga, vara ödmjuk och sätta andra högre än oss själva utan att hamna i självförnekelse eller förminskande. Jag ber att vi ska bli ett för då ska världen tro, sa Sofia Camnerin och la till att Jesu bön är att världen ska få tro och hopp av hans efterföljares enhet.
Brustit i kärlek
Ekumenik inte bara för den internkyrkliga trevligheten alltså, utan för att ge världen hopp och tro på att något annat än stridigheter och konflikter är möjligt. Sett ur det perspektivet fick fredagens ekumeniska fest i en nästintill fullsatt Filadelfiakyrkan Stockholm större djup: Det är världens fred och välgång som är målet och längtan, precis som det var för hundra år sedan. Då, 1925, gjordes ett uttalande från konferensen där man medgav att man brustit i kärlek så att Kristus inte återspeglats korrekt.
– De möttes då i en skadad värld men önskade ge hopp framåt. ”Detta är bara början” slog de fast, och det visade sig att de hade rätt, sa Jan Eckerdal, direktor teologi i Sveriges kristna råd.
Till den samlingen 1925 kom exempelvis inga officiella representanter från varken den Katolska kyrkan eller den vid då unga pingströrelsen. Men nu fanns de med, som ett av flera tecken på att ekumeniken rört sig vidare.
– Kyrkan har en unik möjlighet att ge världen hopp, sa ärkebiskop Flavio Pace från Vatikanen som representerade Katolska kyrkan i ett panelsamtal under den ekumeniska festen.
– Vi lever i en värld som ofta slitits isär av krig, så också nu. Hjärtat i kristen tro är en Gud som önskar försoning. Det budskapet är vår största möjlighet som kyrka, sa Ulrik Josefsson, rektor på Akademin för ledarskap och teologi och vice ordförande i World Alliance of Pentecostal Theological Education och som representerade pingströrelsen.
Den mest utmanande frågan
Susan Durber från Storbritannien, och Europapresident i Kyrkornas världsråd, fanns med i samma panelsamtal och fick frågan vad hon upplever att världen tydligast ställer för frågor till kyrkan av idag.
– Den mest utmanande frågan tycker jag är: Är ni fortfarande kvar? Alla kyrkor är inte stängda? Och för vissa är det en sorg att det inte är så, att kyrkorna fortfarande finns, eftersom det för dem är förknippat med övergrepp eller annat liknande negativt. För mig är det viktigt att närma mig det med ödmjukhet, kärlek och betjänade.
På plats fanns även exempelvis Hans Allhelighet, Bartholomeos I, ekumenisk patriark av Konstantinopel, jämte andra representanter för den ortodoxa kyrkan, och gav en hälsning.
– Mänskligheten har större möjlighet än någonsin att vara destruktiv och förstöra, sa han och slog fast att kyrkan därmed än starkare än tidigare behöver vara en motkraft med det goda och hoppingivande.
Vid sidan om den gemensamma sången, ledd av Samuel Hector från Filadelfiakyrkan, så sjöng även kören Glädjen under den ekumeniska festen. Glädjen kommer ifrån Svenska kyrkan i Nyköping och är en kör för vuxna med funktionsvariation. Det var uppenbart av reaktionerna i kyrkorummet hur uppskattade deras olika sångbidrag var. Varför? Förstås utifrån deras prestation och insats i stort, men kanske även för hur deras mångfald och variation återspeglade den kyrkligt ekumeniska bredden som fanns i rummet. Gissningsvis var det så arrangören tänkt med körens medverkan, annars får det tillskrivas Andens verk.
