Tidningen Sändaren fick förlängt liv tack vare beslutet i kyrkokonferensen nyligen, och nu pågår arbetet med att etablera något mer långsiktigt. Ett klurigt, utmanande och spännande jobb där alla steg inte kan tas samtidigt men ambitionen är att flytta fram positionerna i stilla mak men med tydlig riktning.
Som första nyhet gällande utveckling av Sändaren så kan vi idag berätta att AnnaSara Gotting ansluter som reporter från och med årsskiftet.
– Det ska bli jätteintressant att vara med nu när den nya Sändaren tydligare ska mejslas fram och få fundera och forma och lyssna in läsarna och tänka nytt och kreativt, säger hon.
För den som läst Sändaren tidigare så är AnnaSara Gotting inget okänt namn, hon har på olika sätt funnits med i spalterna under många år.
– Vad jag vet har mamma och pappa prenumererat jämt så jag är ju uppvuxen med att tidningen fanns hemma. Sen gjorde jag praktik på Sändaren en vecka under min första termin på journalistutbildningen 2011, därefter har jag frilansat och mött fyra chefredaktörer samt jobbade även ett halvår på plats när Robban Tjernberg var föräldraledig hösten 2019. Så en lång och fin relation har vi haft, jag och Sändaren! Jag blev så bedrövad när den lades ner och så glad när kyrkokonferensen nu i höst sa: satsa!
Även den som följt digitala Sändaren under 2025 har sett AnnaSara Gottings namn flitigt, hon har varit den mest återkommande frilansskribenten och steget som nu tas är utifrån det naturligt – egentligen är det mest tal om en formalisering av det som redan existerar samt att ge mer fasta rutiner för arbetet vilket innebär mer stabilitet för både Sändaren och henne.
Vad ser du fram emot mest med att jobba på Sändaren?
– Åh! Så mycket! Det känns bara så roligt och ärofyllt, spännande men också hemma. Det här är ju min grej. Ja, så jag ser fram emot mycket. Beröras och beröra, lyssna och skriva och bara få vara journalist på riktigt!
Vilka frågor är du mest intresserad av?
– Människor och livsberättelser generellt och känner mening när det talas sant om livet. Och sen funderar jag mycket på hur man är en relevant kyrka för alla åldrar och hur man får till mötesplatser och främst gudstjänster där vi verkligen både möter varandra och Gud. Sen gillar jag även litteratur och klickar lite för ofta på artiklar om kändisar.
Varför behövs Sändaren, som du ser det?
– Jag tycker att Sändaren har en bredd som jag inte finner i de andra kristna tidningarna och som equminakyrklig ger den en hemmakänsla. Jag ser Sändaren och Equmeniakyrkan som ett och tror att Sändaren kan hjälpa samfundet framåt och vara en kraft i att stärka varumärkena Equmeniakyrkan och Equmenia för att nå fler, sänka medelåldern, berika och utveckla församlingar och församlingsliv. Det är jag övertygad om. Utan Sändaren tror jag att samfundet skulle tappa fler och mer och jag tänker att Sändaren ska göra det som Equmenia säger: blåsa där det glöder.
– Samtidigt, och det är jätteviktigt, ska Sändaren vara en fristående journalistisk produkt som granskar ledarskap och osunda strukturer. Utöver detta behövs Sändaren i samhället, den behöver röra sig utanför kyrkväggarna och möta människor där de är och på så sätt sprida hopp och evangeliet till fler.
Vad har du gjort tidigare?
– Förutom det jag redan nämnt rörande Sändaren så har jag jobbat inom Equmeniakyrkan och Equmenia på nationell, regional och lokal nivå, bland annat som föreningsutvecklare, kommunikatör för Suntprat och nu senast med barn, unga och familjer i min hemförsamling i Kil i Värmland. Jag har även jobbat som reporter och flera år som kommunikatör på ett bokförlag. Sen har jag läst lite lite teologi och 2020 uppfylldes min livsdröm när min barnbok Bertils kvällsbön gavs ut.
Vad läser du själv, vid sidan om Sändaren?
– Förutom att evighetsscrolla på sociala medier: först och främst barnböcker. Jag har tre barn mellan 2 och 9 år och jag må vara halvdan eller rent ut sagt kass på att erbjuda hela kostcirkeln och lära dem saker som att åka skidor, men böcker ska de ha! Förutom barnböcker har ljudboken fått en plats i min vardag. Jag älskar ju fysiska böcker – tänk bara på tyngden i handen, omslag, doften, bläddrandet; det är ljuvligt. Men ljudböcker är helt klart smidigt. Jag har precis lyssnat färdigt på Alex Schulmans senaste bok och avklarat Håkan Nessers Barbarotti-serie under året, varje kväll somnar jag till Stephen Fry som läser Harry Potter. I tidningsväg gillar jag Kupé och Vi. Sen vore det kanske bra att nämna Bibeln nu när jag ska gå in i det här uppdraget, haha!
