Ringakta inte samverkan mellan skola och kyrka

Det vore bättre att slå vakt om de goda samarbetena istället för att bryta dem. Det skriver Carl-Henric Jaktlund angående kamratstödjare på högstadiet.

Häromveckan kom nyheten att Gullhögskolan – Vårgårdas enda högstadieskola – planerar att sätta stopp för kamratstödjare från Equmeniakyrkan, en tradition sedan 40 år. Rektor Camilla Haglund motiverar beslutet med att det inte får förekomma religiösa inslag på en kommunal skola.

”Jag har full respekt för traditioner och det är fortsatt viktigt med ett gott samarbete på olika sätt, men i skolans verksamhet behöver jag göra kloka avväganden”, säger hon till P4 Sjuhärad.

Såsom lagen är skriven får inte religiös påverkan finnas i skolan så om kamratstödjarna skulle varit där och agerat som predikanter eller evangelister så hade beslutet varit fullt rimligt och helt självklart, men någon sådan kritik tycks inte finnas. Istället verkar rektorn ta det säkra före det osäkra och sätta stopp utifrån risken att religiösa i sig – alldeles oavsett vad de säger och hur de beter sig – innebär en påverkan.

Det går förstås att argumentera för det, att exempelvis närvaron på skolan innebär att vänskapsband knyts mellan kamratstödjare och elever som kan innebära att det blir ett kortare steg till kyrkans verksamhet. Men det går även argumentera för att goda krafter behöver samverka och att det i ett pluralistiskt samhälle är olyckligt med vattentäta skott.

Jag hörde om nyheten kring Gullhögskolan under en rundresa i Ecuador, samma dag som jag besökte en skola där den kyrkliga organisationen Vingar till frihet höll i lektioner där de tog upp frågor kring en sund självbild, hur man ska bete sig mot andra människor och vilka rättigheter man har som barn.

”Vi märker att Vingar till frihets program jobbar med barnens hjärta och det är vad som behövs”, sa skolans rektor.

En totalt väsensskild situation jämfört med den svenska, milt sagt – i Ecuador prisas och efterfrågas den kyrkliga medverkan ända in i klassrummen.

Nu bottnar detta förstås, det ska sannerligen sägas, också i en totalt väsensskild situation än den svenska. Som mitt reportage från den ecuadorianska kusten berättar så är senare års våldsspiral enorm, därtill brottas man med exempelvis skyhöga siffror gällande våld gentemot i nära relationer. Läget är desperat, utveckling måste börja vändas för annars är utförsbacken brant och snabb.

Det är annorlunda än vår svenska situation och det går absolut dessutom tänka att de där frågorna som Vingar av frihet lyfter bör vara skolans uppgift i sig att sköta och hantera, det ska man inte behöva hjälp med utifrån. Jag håller med om det, så min poäng är därför inte att upplägget i ecuadorianska Manta är något att kopiera och överföra – det hade blivit rakt igenom märkligt och konstigt utifrån den plats vårt samhälle befinner sig men även utifrån de kursplaner och den kompetens som svenska skolan besitter.

Men samtidigt, själva samspelet där kyrkan med sitt liv, driv och sina värderingar ses som en tillgång och inte ett hot är tilltalande. Det svenska samhället har inte den form av drastiskt hotfull och dödlig utveckling som Ecuador haft och har, men vi har i betydligt mindre skala sett att det är bräckligt och att exempelvis gängkriminalitet kryper ner i åldrarna på klart bekymmersamma sätt.

Med en sådan utveckling hade det kanske varit bra att slå vakt om de goda samarbetena istället för att bryta dem, för ju mer vänskapliga och sunda vuxna relationer tonåringar har ju större chans att också kunna stå emot de andra eller få hjälp i ett tidigt skede.

Nu är ovanstående ett drastiskt exempel och möjligtvis inget som har någon som helst bäring på Vårgårda utan snarare är en verklighet i andra delar av landet, men även i de mindre perspektiven är goda samverkanskrafter något att högakta snarare än att ringakta.

image_pdfLadda ner som PDF
Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund är chefredaktör på Sändaren samt författare till en handfull böcker. Han har en bakgrund som journalist på tidningen Dagen, pastor i pingströrelsen samt nationell ledare för Alpha Sverige.

Läs mer

Vem tror vi egentligen kan förändra Sverige?

Politisk makt kan förändra mycket, men långt ifrån allt. Jesus visar dessutom ett helt annat sätt att förstå makt och inflytande. Var sätter vi egentligen vårt hopp?

Forssmed och Shekarabi: ”Det här får Sverige aldrig tappa”

De står på varsin sida av blockgränsen men är överens om förvånansvärt mycket. I Immanuelskyrkan möttes Jakob Forssmed (KD) och Ardalan Shekarabi (S) i ett samtal om integration, klimat och ungas framtid – och om värdet av att kunna lita på sin politiska motståndare.

Det frikyrkliga stödet av Tidö börjar likna en självdestruktiv relation

Frikyrkliga har länge sett borgerligheten som en garant för kristna värderingar. Men efter fyra år med Tidösamarbetet har stöden minskat, konvertiter utvisats och SD-ledaren öppnat för att även frikyrkor ska kunna rivas. Vad krävs för att lojaliteten ska brista, frågar Micael Grenholm.

Har vi börjat tro för lite om kyrkan?

När valresultatet beskrivs som om Sveriges framtid står och faller med vem som får makten väcks en annan fråga: Vad tror vi egentligen om kyrkans betydelse?