När bilen rullar genom Manta ser det ut att vara som vilken turiststad som helst med restauranger, marknader, caféer och strosande människor. Det är lugnet efter, bredvid och före stormen:
Mord har skett, mord sker, mord kommer att ske.
Alla som bor här har vant sig, upptrappning har skett stegvis och en handfull år tillbaka har det blivit riktigt illa.
– Minst 400 brutala mord bara i år, fram till oktober, i en stad med omkring 250 000 invånare, säger pastor César Monserrate Murga och skakar på huvudet.
Han och hans pastorskollegor säger att det gått så långt att våldet normaliserats, det är inte längre speciellt uppseendeväckande utan något man räknar med. Hänsyn tas, ingen vill ta onödiga risker och röra sig i skakiga områden på olämpliga tider, men alla vet att risken ändå är förhöjd alldeles oavsett – bara på grund av att de bor där de bor. Kriminella gäng som gör upp med rivaler är den största orsaken till mordfallen, men eftersom uppgörelserna inte sällan sker offentligt så hamnar oskyldiga ofta i skottlinjen.
För att exemplifiera hur vana César Monserrate Murga och hans kollegor på den Ecuadorianska kusten har blivit vid det dödliga våldet kan nämnas att pastorn Mauro Mero plötsligt berättar:
– Mitt syskonbarn, som var polis, sköts till döds uppe på torget för 20 dagar sen.
Han säger det i en bisats, vilket inte ska tolkas som att han är känslokall – han beskriver smärtan och sorgen därefter – utan som avtrubbning, som normalisering.
Jag reser i Ecuador under tio dagar tillsammans med en liten svensk delegation från Equmeniakyrkan. Vid pastorernas berättande tittar biträdande kyrkoledaren Niklas Piensoho på mig och övriga med höjda ögonbryn:
– Det är ett mer eller mindre ett inbördeskrig de beskriver, det är den nivån. Vi befinner oss i princip i en krigszon.
Petter Hermansson, för nuvarande pastor i svenska Örebro men tidigare mångårig missionär i Ecuador, nickar. Pastorsmötet sker i det hus i Montecrist, ett litet samhälle alldeles i utkanten av våldshuvudstaden Manta, som han och familjen byggt och fortfarande äger. Hans colombianska svärföräldrar och svåger med familj bor där medan Petter, frun Andréa och deras två tonårsbarn är i Sverige. Kanske återvänder de för en ny arbetsperiod framöver, Ecuador är inristat i deras hjärtan, men häromåret bedömde de osäkerheten som för stor.
– Våra barn behövde skjuts överallt, gå eller cykla vågade vi inte låta dem göra, och vi hade flera mord inom bara några hundra meter – en dag låg det en man skjuten till döds på vår gata. Till slut kände vi att det inte gick längre, säger han sorgset.
Rättsväsendet tycks stå tämligen handfallna inför den stora problematiken. Det sägs att ganska många av gängmedlemmarna tillfångatas och häktas, men efter bara någon dag är de ute igen eftersom domarna inte vågar annat på grund av sin egen säkerhet.
Tämligen hopplös situation alltså, men kyrkorna har inte gett upp. Svenska missionären Gunilla Eliasson finns kvar i Manta men bor tillsammans med sin ecuadorianska man José Vargas (i folkmun kallad Pepe) i ett inhägnat område med vakter, det är deras sätt att höja trygghetsnivån även om det inträffat att uppgörelser skett även på såna områden är det åtminstone långt mer sällan än utanför. Tillsammans arbetar de i Vingar till frihet som är svenska Equmeniakyrkans enskilt största projekt utomlands.
Vingar till frihet arbetade inledningsvis helt fokuserat med att förebygga våld mot kvinnor och för att stötta de som blivit utsatta. Gunilla Eliasson har genom åren suttit i mängder av samtal med drabbade.
– De flesta kvinnor som blir utsatta säger att blåmärken läker men att själens skador dröjer sig kvar. Jag menar att det rör sig om ett strukturellt kulturellt våld, säger hon.
För att försöka komma åt det fortsätter de arbeta på den inslagna vägen för att stötta kvinnor och förhoppningsvis förändra kulturen steg för steg, men de har insett att de måste satsa bredare än så. Planer på ett framtida program vid namn ”Maskulinitet med ett syfte” finns och redan har det även satsats på förebyggande arbete på skolor för tonåringar samt den senaste tiden även för mindre barn än så. Arbetet sker i samarbete med skolorna som upplåter lektionstid för Vingar till frihet och deras unga medarbetare.
Så sker denna eftermiddag. Den höga värmen utanför skolsalen är än större i den, men barnen i 10-årsåldern är mindre påverkade av den än svenskarna som hälsar på. De sitter förvånansvärt tyst och lyssnar nyfiket på undervisningen om vem man bör lita på och hur man ska bete sig mot varandra. Ungdomarna från Vingar till frihet använder enkel men effektiv rekvisita och berättar historier och exempel samt engagerar barnen i dem. Stämningen är uppsluppen och god medan de fått möjlighet ta till sig grundläggande etik och moral som förhoppningsvis ska prägla dem när de växer upp.
När lektionen är slut springer barnen ut för att leka, och ungdomarna plockar ihop sina grejer med ett pustande leende men också med ett vemod. Detta var nämligen, såvitt de vet, det sista tillfället för dessa yngre barn.
– Vi har kunnat gjort detta med hjälp av ett svenskt testamente som skulle användas för något extra vid sidan om den ordinarie verksamheten, men nu är de pengarna slut, berättar Paula Delgado som leder Vingar till frihet.
Alla är införstådda med villkoren, men skolans personal hoppas innerligt att det på något sätt blir möjligt med en fortsättning.
– Vi förlorar en timmes lektionstid men vinner så mycket mer, säger en lärare.
– Barnen går igenom tuffa tider, vi har kraschlandat mitt i en ny verklighet och då behövs detta så oerhört mycket, säger en annan.
Tillsammans uttrycker rektorn och de samlade lärarna en stor tacksamhet till Sverige för möjligheten så här långt.
– Vi förstår att det inte finns någon självklar fortsättning men vi hoppas, för barnens skull, säger skolans rektor. Vi märker att Vingar till frihets program jobbar med barnens hjärta och det är vad som behövs.
Något slags gerillakrig är det de bedriver, men med helt andra vapen än vad som sker i deras närhet: En kyrklig organisation med stöd från Sverige som tillsammans med ett antal församlingar jobbar i gemensam längtan efter något annat än den verklighet som just nu är ett smärtsamt faktum. Får de som de ber, hoppas och arbetar för så kommer verkligheten i deras region förändras framöver.
I en av kyrkorna denna kväll greppar Niklas Piensoho micken och predikar om att det finns ljus i mörker och hopp även i de mest utsatta situationer.
– Jag vet att ni kämpar med omständigheter, smått ofattbara såna, jag har förstått det dessa dagar. Jag vill hälsa att ni inte ska vara nedslagna, för Gud är på er sida! Lyft blicken och se på Jesus, han kommer ta er igenom. Han kommer ta er igenom.
