Ett av mina barnbarn, det äldsta, har fyllt 13 år. Det är svindlande vad tiden går och jag slås av vilken förmån det är att ha unga medvandrare på sin livsresa. Han gillar skärmar, och jag försöker förtvivlat hänga med i olika spel, youtube-filmer och memes. Handen på hjärtat är intresset lite halvdant från min sida, men jag vill verkligen leva med, försöka förstå, bevara och fördjupa kontakten med denna fantastiska lilla varelse som steg för steg blir större. Nu och då visar sig också ett visst teologiskt intresse, exempelvis när han funderade över om Kristi blod vid korsfästelsen eventuellt skulle ha gjort ett djur lite mer heligt om det råkade få i sig av blodet.
På födelsedagskortet påminde jag honom om att nu är det fem år tills han är myndig, tre år tills han får börja övningsköra och två år till moppeåldern. Jag skrev däremot inte att han snart är i straffbar ålder ifall regeringen undviker att lyssna på experterna.
Equmeniakyrkan är sällan remissinstans på utredningar som görs på uppdrag av regeringen, det är däremot allt oftare – och det är bra – Sveriges kristna råd (SKR). Kyrkorna tillsammans. Ibland drar Equmeniakyrkan och Equmenia nytta av det arbete som görs i SKR och bidrar genom att avge ett spontansvar, vilket det finns möjlighet att göra för att understryka att detta är en viktig fråga för oss och att vi därför därför ett yttrande.
Så var fallet gällande lagrådsremissen om ”sänkt straffbarhetsålder för allvarliga brott” (Ju 2025/01945), eftersom vi menar att förslaget om sänkt straffbarhetsålder till 13 år vid vissa allvarliga brott strider mot barnkonventionen som är svensk lag. Likt många remissinstanser menar vi dessutom att förslaget vilar på bristfälliga underlag utan tillräckligt evidensbaserade konsekvensutredningar. Vi skriver i yttrandet att vi ser med oro på det ensidiga strafftänkande som föreslås med fängelse, trots att det avstyrkts av tidigare remissinstanser och experter, och pekar på hur varje människa har ett okränkbart värde som måste prägla såväl samhällsetiken och rättstillämpningen.
Det är naturligtvis hemskt att barn, i samma ålder som mitt äldsta barnbarn eller till och med yngre, dras in i olagliga affärer och förfärliga handlingar. Det förebyggande arbetet bland barn och unga är superviktigt och ofrånkomligt en del av det ansvar vi måste bära gemensamt i samhället. Som det ofta citerade afrikanska ordspråket säger: Det krävs en by för att fostra ett barn.
Men en trettonåring ska inte sättas i fängelse. En trettonåring är värd att ha vuxna omkring sig som vägleder, fostrar och tillåter viss barnslighet, vuxna som lyssnar på filosofiska funderingar och står ut med tonårstrots. En trettonåring är på väg att växa till för att få pröva sina vingar utan att alltför fort bära en vuxen människas ansvar, leka sig själv till sitt liv. Här finns möjlighet för samhället att lägga krut på viktiga förebyggande arbeten för familjer, barn och unga istället för på fängelseplatser som med all säkerhet inte bidrar till en trettonårings växt samtidigt som det dessutom är mycket kostsamt.
Justitiedepartementet har fått en lång rad remissvar, och många har avstyrkt förslaget om sänkt straffbarhetsålder. Jag ber och hoppas att de lyssnar på exempelvis Kriminalvården, människorättsorganisationer, Rädda Barnen, Röda Korset och kyrkorna tillsammans; SKR.
Jag ber och hoppas också att våra kyrkor och föreningar fortsätter att söka vägar för att så bra och mycket som möjligt vara såsom Jesus: Ställa barnen i mitten, okuvligt. Jag ber och hoppas att vi ska vilja leva som salt och ljus i våra samhällen, även där det smäller och våldet kryper närmare och lägre ner i åldrarna. Låt oss vilja våra barn väl genom att finnas där tillsammans i stundtals obegripliga spel, memes och filmer så att vi är någon att prata med i livets olika skiftningar.
För det krävs en by för att fostra ett barn.
