Lackmustest för ett inkluderande samhälle

Låt oss leva i en vision och ett hopp om en värld där fred och rättvisa omfamnar varandra. Det skriver Karin Wiborn.

I slutet av oktober möttes fyrahundra delegater från världens kyrkor i Egypten till Kyrkornas världsråds kommission Faith and Order. Det var den sjätte världskonferensen sedan första tillfället i Lausanne 1927. Det kändes stort att finnas med som Equmeniakyrkans delegat tillsammans med Arne Fritzon, teologisk sekreterare i Equmeniakyrkan, som deltog som ledamot i kommittén. 

Ämnet för konferensen var ”Where Now for Visible Unity?”. Ett skäl till att konferensen ägde rum just i år var för att uppmärksamma konciliet i Nicaea 325 när den då enade Kyrkan möttes för att formulera den kristna tron i en gemensam trosbekännelse. Trots att kyrkohistorien därefter visar mer på splittringens än enhetens väg så förhåller sig vår tids kyrkor i all sin mångfald till den trosbekännelse som formulerades då. Det är i sig ganska fantastiskt. 

Men nu då? Nog finns det steg att ta för en mer synlig enhet i en värld som alltmer präglas av polarisering och isolering?

Presidiet för Sveriges kristna råd under Ekumeniska veckan i Stockholm augusti 2025. Foto: SKR

Det ekumeniska år när vi samlats kring temat ”Tid för Guds fred” är snart över. Vi har tittat tillbaka på Stockholmsmötet 1925 när Nathan Söderblom, dåvarande ärkebiskop i Svenska kyrkan, i viss motvind förverkligade sin vision att samla världens kyrkor i syfte att vara fredsbärande i sina hemländer. Vi vet att freden uteblev, och ändå är mötet 1925 en viktig markör och värt att titta tillbaka på eftersom det blev startskottet på en fortsatt dialog för världens kyrkor. Dessutom är det fascinerande med människor, likt Söderblom, som får en idé och lyckas förverkliga den. Det är inspirerande och bör sporra oss idag att fundera över nästa steg i vår tid. Vart går vi nu för den synliga enheten? Vad gör vi nu för freden? 

Det har varit många samtal om fred i kyrkorna som en hoppfull motståndskraft. Fred, detta ord som på många andra språk är detsamma som frid. Inre frid som också är yttre fred. En fred som omfattar försoning och rättvisa. Att försonas med Gud, försonas med sig själv, med sina medmänniskor och med naturen hänger samman i en kristen fredsteologi. Freden börjar i dig själv och gör dig till fredsbärare. I psaltarpsalm 85 beskrivs vackert hur ”Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen.” Allt hör samman och i mitten finns fred och rättvisa. 

I en del passager i Bibeln finns, nästan som en refräng, uttrycket ”änkan, den faderlösa och främlingen”. Det står där som ett lackmustest för ett fredligt och inkluderande samhälle. När de personerna omsluts av fred och rättvisa så uppstår liksom Guds rike, mitt i omfamningen. De utgör i det bibliska sammanhanget sinnebilden av de mest sårbara och är därmed de som ska bäras upp i Guds rike, där minst är störst och sist är först.

Kanske skulle vi i dag uttrycka oss annorlunda, kanske inte. Utmaningarna i vårt land och vår tid är ökad ensamhet, barn och unga – kanske faderlösa – som fångas in i dåliga loopar, och så främlingen, ibland översatt med invandrare, som lever i osäkerhet trots löfte om en fristad. 

Det här är tankar jag lever med när det ekumeniska året ska sammanfattas. Julen nalkas och Gud kommer till oss i all sårbarhet som ett barn. Änglarna sjunger om ära till Gud i höjden och fred på jorden. Låt oss leva i en vision och ett hopp om en värld där fred och rättvisa omfamnar varandra, och mitt i kramen så finns änkan, den faderlöse och främlingen, även kommande år. 

Karin Wiborn
Karin Wiborn
Karin Wiborn är kyrkoledare för Equmeniakyrkan.

Annonser

Insamling till Equmenia

Läs mer

Equmenia föreslår minusbudget – men inga nya nedskärningar

Efter förra årets stora personalneddragningar föreslår Equmenias styrelse nu en budget med ett underskott på 424 000 kronor för 2027. Orsaken är framför allt minskade statsbidrag. Men några nya stora besparingar är inte aktuella, enligt ordförande Carl-Ruben Sjulander.

Jeanette Palo om sången som öppnade vägen till tro

Jeanette Palo minns inte vad hon själv sjöng på julfesten i Pingstkyrkan i Gällivare, däremot minns hon vad som hände när kören tog vid. I dag leder hon själv lovsång och längtar efter en gudstjänst där fler får bidra och där både glädje och klagan får plats.

I Baeza växer en ny generations tro

När Nelson Zarria kom till Baeza för att predika på 1970-talet möttes han av stenkastning. I dag samlas unga från olika länder här på lärjungaskolan Apg29. Under tre månader får de pröva på mission, ta ansvar och möta andra sätt att vara kyrka.

Trons fördjupning kan inte läggas ut på entreprenad

Tron behöver rötter för att bära genom livets frågor och motvind. Därför behöver vi ge läsning och reflektion större plats – både i våra egna liv och i församlingens gemenskap. Låt oss återupptäcka den kristna boken och hjälpa varandra att växa i tron. Det skriver Daniel Röjås.