Det är becksvart ute, som olja. Hit ut, hit till grusvägen i skogen, når inte stadens lampor. Bara några steg från parkeringen är det som att kliva ut i en annan rymd än vardagens universum med ljud och ljus, rörelse och intryck. Här råder lugn. Jag lyser framför mig med en ficklampa. Det enda som rör sig här är mina ben, och det som hörs är det klafsande ljudet när fötterna i de grova skorna med stålhätta emellanåt sjunker ner i djup lera.
Det är en ovanligt varm december, och just här och nu är jag tacksam för det. Grusvägen med sina potthål är svårframkomlig när den frusit till en isbana. Då är den här hala, djupa leran att föredra.
Jag vet inte om du någonsin tillbringat vinterperioden i Betlehem, men vädret är ofta inte olikt det vi har i Stockholmsområdet den här julen. Fuktigt, grått och med låga plustemperaturer. Kylan kryper nära och fukten vill inte riktigt leta sig ur kläderna, hur många dagar de än hänger på tork.
Närmare stallet dit jag är på väg har hundratals hovar lämnat avtryck i leran. Kanske sjönk också åsnans hovar ner i djup lera den där fuktiga, mörka natten för två tusen år sedan. Åsnan som enligt traditionen bar Maria och i henne världens frälsare. Jag vet att åsnan inte nämns i Nya testamentet, men alla som någonsin befunnit sig i det kroppsliga tillståndet precis inför en förlossning förstår att det är en troligare teori att hon red än att hon gick till fots de tolv milen från Nasaret. Ibland måste man bara använda sunt förnuft i bibelläsningen.
Kanske huttrade den gravida kvinnan där hon red. Kanske jämrade hon sig när djuret halkade till och bröt den jämna lunken, kanske klappade hon åsnans tjocka mankam i tacksamhet över att trots allt slippa gå.
I Sveriges radios program Godmorgon världen den 23 november intervjuades David Thurfjell, professor i religionshistoria vid Södertörns högskola, kring ämnet Sekulär själavård i stallet. I reportaget beskrivs närheten till naturen som ett möjligt tillfälle för själavård, där man kan reflektera över sig själv, sitt mående, sina val och sin livsstil, en plats där själva ursprunget ger en existentiell vägledning kring livets djupa dimensioner i en sekulariserad tid. En viktig del av själavårdande är meningsskapandet, menar David Thurfjell.
”Det är en upplevelse, känsla, som drabbar oss precis när vi förstår att vi är tagna i anspråk av något som är större än oss själva. (….) Plötsligt handlar det inte om mig. (…) Jag har en häst kanske, och jag måste ta hand om den här hästen.”
När jag lyssnar på reportaget och funderar på meningsskapande i relation till själens vård kommer jag att tänka på en textrad från artisten Tommie Sewón. Han sjunger: Det lilla barn som jag håller i famnen, får mig att undra: vem håller vem?
Carin Dernulf, föreståndare i Immanuelskyrkan i Stockholm och tidigare generalsekreterare för Equmenia, reflekterar över samma textrad i tidskriften Pilgrim nummer 1, 2021. ”Det finns en rad i en låt hos artisten Tommie Sewón som jag ofta tänker på”. Hon nämner textraden och konstaterar: ”…barnet håller mig på jorden och påminner mig om vad livet handlar om.” Samma sak har jag tänkt många gånger i relation till mina egna barn: vem håller vem? Jag ger dem näring, närhet och jag bär dem när de sträcker sina armar mot mig. Men deras närvaro i mitt liv är minst lika livgivande som det jag gör för dem.
Och nu, när jag hör David Thurfjell i Godmorgon världen funderar jag över samma sak i relation till djuren. Visserligen behöver hästarna i stallet vår tillsyn eftersom vi genom årtusendena domesticerat dem, men nog består själavården i relation till djuren lika mycket i samspelet med dem, som i det meningsbildande omhändertagandet.
Hästen bär mig, likt åsnan bar Maria och barnet.
Om något kommer jag själv till just det här stallet två gånger i veckan för att fly omhändertagandet hemma. Jag började komma hit medan minsta barnet ännu var bebis, och det var inte utan dåligt samvete som jag till en början karvade ut de här stunderna då mitt medvetande plötsligt cirkulerade kring något helt annat än barnen. Jag fann att jag hade hittat en plats där oro stillades, helt glömdes bort, och där ingen drog i mina kläder för att få min uppmärksamhet.
Här är jag ensam, manövrerar skogsvägen och leran, och öppnar så dörren till foderladan. Den varma, ombonade doften av hö är en skarp kontrast till fukten och kylan utanför. Kanske var det doften Maria möttes av när hon äntligen fick vila sin trötta kropp efter den långa färden: doften av hö och det trygga ljudet av tuggande djur.
En stund senare ekar hovtramp och instruktioner i ridhuset och för att jag ska kunna manövrera det stora djuret som bär mig krävs det fullständig närvaro. För en stund är det bara vi, jag och djuret. Själens vårdinrättning kallar reportern Klara von Gegerfelt ridskolan som P1 besöker i Sekulär själavård i stallet. Ridläraren Leila Bull talar om den kroppsliga kontakten med djuret som ett överlämnande av en kropp till en annan.
”Det är ett väldigt stort tillitsprojekt (…). Det finns något liksom inte vet jag… gudomligt, det finns en connection. Vad är det som gör att hästen tillåter att vi får sitta på den? (…) Någonstans måste det finnas ett utbyte hos hästen, tänker jag.”
Tillbaka i boxen lägger hästen sin mjuka mule mot mitt huvud, och jag lägger min kind mot dess varma kropp. Jag hör hästens hjärtslag, och den hör mina. Samspelet med djuret är människokropp i närhet av djurkropp, men det är också någonting bortom det, en kroppslig väg till att nå in i själens vrår. Samvaron med djuren, mörkret och naturens förutsättningar är en slags touch ground, en nollställning, ett själens reningsbad, tänker jag när jag åter kliver ut i det oljiga, mörka.
Jag är på väg hem för att möta barnen. För att fira en frälsare som lät sig födas i ett stall: en mor som valde att lägga sitt nyfödda barn i en krubba.
